Det man inte har på benen...

...måste man ha i väskan - åtminstone om man ska gå på gympa.

Härom dagen började mannen och jag dagen med en snabb (!) promenad i 50 minuter. Efteråt kände vi oss så nyttiga, att vi med gott samvete kunde slå oss ned med var sin kopp kaffe.

I förrgår var det så dags att ta det stora steget. Jag skulle gå på ett riktigt gympapass! När jag skulle packa min ryggsäck kunde jag inte hitta gympabyxorna. De var väck. Jag tar ett par gamla långkalsingar i stället - tänkte jag  - men så kom jag på ytterligare ett ställe (det är svårt att minnas var sakerna ligger när allt har nya platser) och där låg de. Jag la gympabyxorna på sängen och tog upp kallingarna ur ryggsäcken - nu är det givet vad som hände!

Väl framme hos Friskis & Svettis måste jag bestämma mig för hur jag skulle betala. Efter visst funderande bestämde jag mig för ett seniorkort som bara får användas före klockan tre på dagen; ett så kallat dagkort. Jag slog till med ett årskort! Så snabbt in för att byta om - passet skulle börja om några minuter - sen var det bara att dra på byxorna igen och gå ut på stan och tröstshoppa!

Efter gårdagens cirkelgym kände jag mig väldigt duktig och stark men i natt värkte det i varenda muskel - tur att det finns något som heter magnecyl.

Njutning

Äntligen kan jag njuta av sommarens jobb!

I år skulle jag satsa på odling "i lite större skala". Jag började förbereda mig redan i våras genom att åka till vårmässa, köpa odlingslåda, jord och lite litteratur. Sen sådde jag fröerna i god tid men tyvärr väntade jag lite för länge innan jag planterade om dem. Dessutom planterade jag om dem i såjord - helt fel!

Väl i stugan planterade jag ut tomater, paprikor och basilika på friland men tre tomatplantor fick växa vidare i sina krukor. Resten av sommaren ägnade jag mig åt mina små skötebarn - vattnade dem, tjuvade dem och var allmänt snäll emot dem. Tomaterna började sakta växa men med paprikorna och basilikan skedde ingen förändring. Kruktomaterna fick så småningom ett eget litet hus -  sonen byggde ett "växthus" av våra gamla fönster.

När sommaren var slut var min tio tomatplantor fulla med små tomater - men ack så gröna. De tre krukorna tog jag med hem. Efter några dagar i inomhusvärme började de rodna och i går blev det provsmakning. Ljuvlig!

 

Här har vi blivit inspirerade av Ernst!

Äntligen en likasinnad!

Min vana trogen, placerade jag mig i går kväll framför TVn. Den här gången skulle jag titta på Babel.

Babels programledare heter numera Jessica Gedin. Jessica är välbekant från "På spåret". Jag har också hört henne i radioprogrammet "Spaning" men jag visste egentligen inte vem hon var och vad hon hade gjort så jag googlade lite på henne och läste en DN-artikel.

 

Äntligen hittade jag en likasinnad, en som "tittar sjukt mycket på TV" och som håller sig i form "tack vare tv och transfett".

 

Mycket kul att jag i denna kändis hittar en frände när det gäller TV-tittande. Hon har läst hur mycket som helst men trots sin litterära image vågar hon säga att hon tycket om att titta på TV. Bortsett från TV-tittandet har vi dock inget gemensamt (skulle i så fall vara transfetterna) - jag har haft ett ospännande, lugnt liv, hon ett tufft och i viss mån destruktivt. Dessutom kan hon, trots transfetterna, hålla sig smal medan jag bara blir fetare och fetare. 

 

Ett tryggt samhälle

Jag tror inte vi varit på teater eller bio mer än två gånger det sista halvåret. Båda gångerna har vi tittat på Palme! Snart dags att börja variera sig.

 

På väg till biografen ringde jag upp en "gammal" vän för att höra om vi kunde komma på fika efteråt. Men medan jag fortfarande pratade kom vi fram till biografen som visade det sig vara abonnerad! Vi hade åkt till fel ställe - igen. Fikat måste skjutas på framtiden och vi fick ila vidare

 

Nu tillbaka till själva filmen, Palme (****), som alltså handlade om Olof Palme. Filmen byggde på filmklipp från Palmes hela liv, kompletterad med kommentarer av bl.a. hans barn.  Det är alltid roligt med igenkännande och jag kände mig gång på gång förflyttad tillbaka i tiden.

 

Filmen gav en nyanserad proPalme bild. En, i mitt tycke, riktigt bra och intressant film - om än något okritisk. Man fick förståelse för Palme och att han, mot sin vilja, drev igenom löntagarfonderna. Den förklarade dock inte varför han behövde ljuga i andra situationer (bl.a Geijeraffären).

 

Efter segervalet 1973 följde journalister efter honom hem. När de fortsatte att filma vänder han sig om och säger ”Nä, nu får ni allt sluta filma – jag vill inte visa var jag brukar gömma husnyckeln.”  Tänk, den blivande statsministern hade sin nyckel liggande "gömd" under dörrmattan! Så tryggt var vårt samhälle för 40 år sedan.

Hårfärg

I Dublin är var och varannan människa rödhårig och där finns massor med nunnor.


Är det O´Connar eller en enhörning
som idag står på O´Connar street?

Sådan var min minnesbild. Men det var då det. Nu är det annorlunda. Nu fanns där bara några enstaka individer med rött hår men massor med mörkt. Och där fanns bara en enda nunna!

Det är uppenbart att det hänt mycket på 40 år och förändringen blir tydlig när det gått så många år mellan besöken. Själva Dublin - atmosfären, trängseln, de lite halvruffiga husen, de mysiga pubarna och hjälpsamheten tyckte jag mig dock känna igen.

Hur ska man sortera böcker?

Förutom att besöka pubar, whiskeydestillerier och liknade ställen för att äta och dricka tyckte vi att vi borde ägna viss tid åt kultur. Det fick bli ett besök på Irlands äldsta universitet, Trinity College.

Biblioteket sett från utsidan

Vi började med att äta frukost i  matsalen och fortsatte sedan med Book of Kells och biblioteket. Book av Kells är mycket vackra, handgjorda böcker från 500-talet och framåt, som enligt min audioguide borde ingå i kategorin världens underverk. Tyvärr fick man inte fotografera så den här bilden har jag hämtat från Internet.

När vi tittat och lyssnat till beskrivning av Book of Kells kom vi in i själva biblioteket, där det fanns över 200 000 böcker. Biblioteket bestod av en vacker sal med böcker från golv till tak.

Ibland tycker jag det kan vara svårt att hitta en speciell bok på bibliteket trots att de har systematiserat allt efter kategorie - skönlitteratur, reseskildringar osv. En del gör på samma sätt i sina egna bokhyllor. Andra sorterar efter författare. Själv har jag delat upp böckerna så jag har pocketböcker för sig - sorterade efter färg - och övriga böcker sorterade utan ordning, inplockade där det finns plats. Trots detta oortodoxa sätt hittar jag alltid det jag söker.

På Trinity College hade man sorterat böckerna i storleksordning. De stora böckerna stod på nedersta hyllan och de allra minsta högst upp. Hur bär man sig åt när man ska hitta en speciell bok här? Finns det månne ett sidoregister där böckerna är sorterade efter författare följt av uppgift om bokens storlek så att man kan leta upp författaren, se hur hög bokryggen är och sen gå runt med linjal för att hitta böcker med just denna höjd. Jag fick ingen förklaring i min audioguide så frågan får förbli obesvarad. Men snyggt såg det ut!

Ni missade Hurlingfinalen!

Första kvällen i Dublin, när vi slunkit in på "vår" pub, kom det fram en pubgäst och pratade med oss. Han frågade bl.a. när vi kommit och hur länge vi skulle stanna. När han fick reda på att vi kommit samma dag, tyckte han att vår timing var dålig för finalen i Hurling hade ju varit kvällen innan. Vilken otur vi hade som missade den!

Vi förstod ingenting. Vad pratade han om? Jo, han pratade om Hurling - världens snabbaste sport - och den stora finalen där man gjorde upp om vem som skulle bli irländsk mästare 2012. När servitören förstod att vi inte hade en susning om vad Hurling var tog han med oss in i ett annat rum och visade hur klubborna ser ut och förklarade hur spelet går till. Av beskrivningen drog vi slutsatsen att det var som att spela innebandy utomhus på en gräsplan.

Senare på kvällen läste jag i min guidebok: "Att kontrollera den supersnabba bollen (sliothar) med klubban av ask är ytterst krävande. Hurling är Europas äldsta lagsport och tillika värdens snabbaste."

I Irland är nog Hurling stort för det finns inramade klubbor på varenda pub och det finns bilder med lagupställningar sedan anno datzumal.

Tänk att jag aldrig hade hört talas om Europas äldsta lagsport och vilken himla otur att vi missade finalen!!

Poste restante

Det enda jag kände igen från mitt förra besök i Dublin - för si så där 44-45 år sedan - var postkontoret.

När vi gick förbi den pampiga byggnad, som är Dublins postkontor, tittade vi på kulhålen som uppstod vid  påskupproret. Då passade jag också på att kika in genom fönstret och mindes att jag varit där en gång förut - för att hämta brev Poste Restante. För att ha någon kontakt med mina föräldrar under resan runt Irland 1969 -70 skickade de brev, Poste Restante till huvudpostkontoret i Dublin, dit jag gick och hämtade dem.

 

Poste Restante??? Finns det något som idag vet vad begreppet står för? Ungdomar under 60, har nog aldrig hört ordet. Även om begreppet och företeelsen finns kvar, tror jag inte att någon längre kommunicerar på detta ålderdomliga sätt - men ett roligt minne är det.

Äntligen fria

Dottern tycker att vi (mannen och jag) har blivit riktiga glidare, sen vi slutade jobba - bara för att vi kvistade över till Dublin några dagar. Det tycker jag är en lite orättvis beskyllning. Vi kan väl inte hjälpa att samhället anser att vi blivit för gamla för att kunna arbeta!

Vi har alltså tillbringat några dagar i Dublin. Första dagen började vi med en bussrundtur och besök på "vår" lokala pub.  Puben kändes genuin - elva karlar drack öl, snackade och kastade pil och en kvinna drack något annat. Vi frågade servitören vad han tyckte vi skulle titta på och utan att tveka rekommenderade han fängelset Kilmainham Gaol.

Dag två började vi alltså med en busstur till fängelset och rundvandring innanför murarna. Samtidigt som vi gick runt och tittade, fick vi en lektion i Irlands nutidshistoria - den stora svälten, upproret mot England (påskupproret) och inbördeskriget. Dessa "händelser" återkom gång på gång under våra dagar i Dublin, oavsett vad vi tittade på. Det är tydligt att dessa perioder fortfarande är mycket levande för dagens irländare. "Vår" servitör sa att alla har kopplingar till såväl påskupproret som till inbördeskriget. Alla har en morfar eller annan släkting, som varit med under upproret eller kriget. Kilmainham var en förskräcklig plats, där folk tvingades leva under gräsliga förhållanden - kyla, fukt, överbeläggning mm.

  

 

När vi vandrade runt i fängelset tänkte vi naturligtvis på de två svenska journalisterna som satt fångna i Etiopien under  lika hemska förhållanden som de som en gång rådde i Kilmainham. Det var därför extra roligt att vi, när vi kom tillbaka "hem", fick reda på (svt/play) att de blivi frisläppta - äntligen. Skönt att Johan och Martin är fria igen men alla de andra som sitta kvar - vem hjälper och stöttar dem. Egentligen borde en glidare som jag kunna engagera sig i Amnesty och dra sitt lilla strå till stacken!

 

Under den värsta hungersnöden på Irland begick folk brott bara för att hamna i fängelse och i alla fall slippa att svälta ihjäl. Samma kväll, som jag varit på Kilmainham, läste jag att det är precis vad som fortfarande sker i Etiopien. Folk begår brott för att hamna i fängelse och ha en chans att överleva.

Vissa delar av fängelset byggdes senare än det ursprungliga fängelset och efter "moderna" metoden. Bl.a. byggde man en ljusgård för att få ljus, tystnad och överblick. Denna ljusgård blev mycket vacker och har använts vid ett flertal filminspelningar.

 

 

 

2 km loppis

Vinterviken är ett vackert naturområde som inte ligger särskilt långt från min nuvarande bostadsort. Jag har redan varit där flera gånger. Där finns ett trädgårdskafé, massor med fina kolonilotter och ännu ett kafé (i Nobels gamla lokaler). Om jag har uppfattat saken rätt, ordnar man varje år höstmarknad i anslutning till trädgårdskaféet. I år hade man valt en perfekt dag. Jag, och massor med andra människor, gick runt bland stånden och tittade på allt som bjöds ut till försäljning och jag insåg att jag måste utöka mina köpkriterier så att även grönsaker och annan mat ingår (det borde jag ha tagit med från början - mat klarar man sig ju inte utan och man kan inte förvänta sig att bli bjuden varje gång). När jag lämnade marknaden hade jag ett rågbröd, lite broccoli och bonnbönor i kassen.

Eftersom Vinterviken ligger så nära oss, tyckte vi att vi skulle fortsatte i stället för att vända tillbaka hem, när vi lämnade marknaden. Det visade sig bli ett bra val för vi hamnade mitt uppe i en två km lång loppmarknad i Aspudden. Oj, vad stånd det fanns och så mycket människor och så billigt allt var. Naturligtvis började jag handla. Först köpte jag ett vinställ för fyra kronor, sedan en blomsterpall för fem, sen ytterligare ett vinställ för samma pris (fyra kr) och så slutligen en fin kakform (något dyrare) - och alla dessa inköp kunde räknas som utvidgningar till mina begränsningar, vin, blommor och mat. Jag kände mig mycket nöjd med mina inköp men inte med min fotografering. Inte ett enda av de kort jag tog på loppisen fanns i telefonen när jag kom hem. Undrar varför (som dottern alltid sa när hon var liten)?

Sommar

Den pryl jag gillar mest och använder varje dygn, är min lilla iPod. Jag kan inte leva utan den (i alla fall inte sova). För ett par år sedan försvann den helt mystiskt och oförklarligt. Då tvingades jag köpa en ny. Sen dök  naturligtvis den gamla upp igen efter några månader (den kanske hade känt sig slutkörd och behövde vila).

På somrarna, när jag bara kan koppla upp mig till Internet med hjälp av telefonen, tar det för mycket kraft att uppdatera min lilla vän. Därför hade jag en hel skatt att läsa ned, när jag kommer tillbaka till stan  - alla Sommarprogram.

Tåg och bussresan till Sundsvall, där jag hade två mycket trevliga dagar med prat, kortspel, god mat och mycket vin samt promenader vid Sidsjön, var därför rena njutningen. Jag kunde välja bland alla programmen - alla var olyssnade (som man säger i Norrland). Jag valde pratare som hade olika yrken och bakgrund. Det blev en komiker, en författare, en politiker, en företagsledare, en konstnär och en skådespelare. På vägen till Sundsvall hade jag sällskap med Henrik Doirsin och Märta Tikkanen och på tillbakavägen hade jag följe med Stefan Löwén, Claes Dahlbäck, Lars Lerin och Torsten Flink. Jag hade trevligt sällskap båda vägarna - Henriks var en riktig höjdare.

Undrar vem som ska få följa med nästa gång jag ska ut och resa?

Jag har för många grejer!

Även om det är jobbigt, är det också nyttigt att flytta med jämna mellanrum. Man måste ta sig en funderare varför man handlar som man gör (eller ska jag använda pronomenet jag i stället för man?).

Tomkartonger till salu!

Det var ingen hejd på hur mycket vi hade samlat på oss över åren. Nu kan man tycka att vi, som trots allt flyttat vart tionde år, borde ha rensat undan men vi har alltid flyttat till bostäder där det funnits gått om förvarningsutrymmen. Den här gången, när vi minskade lägenhetsytan med ca 40 procent och förrådet med 75, måste vi vara radikala och det tyckte jag att jag var. Jag gav bort det jag lyckades prångla ut och jag kastade och skänkte bort massor men trots det fick vi köra fyra vändor mellan Sundsvall och Stockholm för att få med oss allt vi inte kunde undvara.

Sen var det bara att inse att vi inte hade varit tillräckligt radikala. Det går inte att ha så mycket grejer  i en liten lägenhet om man också ska ha plats att leva där. Vi började med att lära oss hitta till soptippen i Bromma och nu har vi kört dit så många gånger att jag nog kan köra dit med förbundna ögon.

I fortsättningen ska jag bara handla mat, vin, böcker och blommor. Tror ni det håller?

Ett rum med utsikt ...

...ja, en hel lägenhet med utsikt över Sundsvall, har vi nu lämnat för en etta, i en Stockholmsförort!

Varför har vi gjort det? Var det ett klokt beslut? Kommer vi att trivas på en ny plats?

Frågorna är många och svaren något diffusa. Huvudorsaken till vår flytt tror jag var att vi båda tyckte det var läge för förändring när vi började vårt tredje liv - det fria livet.  Dessutom hade vi bestämt, redan när vi flyttade till Sundsvall för 35 år sedan, att det var en temporär bostadsort där vi inte skulle stanna särskilt länge. Allt nog - nu bor vi i Stockholm och håller så smått på att komma till rätta i vårt nya lilla hem.

Flytten var jobbig och det fanns ingen tid för bloggande eller andra aktiviteter. När vi transporterat alla grejer från den stora "våningen" till den lilla lyan var den fylld med flyttkartongen, staplade på hög. Mellan kartongerna fanns det små gångar till kök och toa.  Det kändes som vi ägnade hela dagarna åt att flytta dessa grejer hit och dit men konstigt nog blev antalet kartongen mindre och mindre och nu återstår bara ett tiotal. Målsättningen är att vi inte ska ha några kartonger kvar i lägenheten och att alla tavlor ska vara uppsatta under september månad.

I dag känner jag mig för första gången lite hemma här - soffan står på plats, jag har börjat blogga och ska snart ge mig ut på stan - så i morgon är det hög tid för en nostalgitripp till Sundsvall.