Modet på Halland**

De är verkligen inte lätta - böckerna vi läser i vår bokcirkel. Den här gången skulle vi läsa en bok av en dansk författare och då föll valet på Mordet på Halland av Pia Juul.

Oj, oj, oj - vilken konstig bok. Mycket svår att förstå. Handlade den om mordet på huvudpersonen Bess man, Halland, eller handlade den om något helt annat? Jag fattade aldrig vad boken handlade om men den var tunn och mycket lättläst så uppoffringen var trots allt inte så stor.

Vi var i stort sett ense om att det var en bok som var svår att förstå. Någon tyckte dock att det var den bästa av årets cirkelböcker. Efter att ha diskuterat fram och tillbaka var vi i huvudsak överens om att boken behandlade vad som händer med en människa som utsätts för chock och stress. Allt blir kaos. Allt blir splittrat. Boken hade ingen upplösning utan var som livet - en gåta. Svårbegriplig men tankeväckande. En bra cirkelbok för vi hade mycket att diskutera.

På bokomslaget fanns en nyckel avbildad. Vi funderade på om denna nyckel var en metafor för att komma in i en annan människas liv eller om den helt enkelt bara visade den nyckel som beskrivs i boken.

Expeditionen. Min kälekshistoria****

Äntligen - en riktigt bra och snygg bok.

Jag pratar om Bea Uusmas bok Expeditionen. Min kärlekshistoria, som jag fick av dottern i julklapp.

Bea Uusma har ägnat halva sitt liv åt att utforska och skriva en bok om den ballongresa som Salomon August Andrée, Nils Strindberg och Knut Fraenkel gjorde 1897.  De tre männen skulle flyga över Nordpolen men kunde bara hålla sig i lufteni  tre dagar. Sen måste de landa på isen och forsätt färden till fots. De vandrade och drog sina urtunga slädar över isen i flera månader. Men bara några dagar efter det att de kommit "i land" på Vitön dör de. Varför gjorde de det?

Det är detta Bea Uusma har försökt ta reda på - mycket intressant.

Havsörnsjakt

Jag råkade läsa i vårt lokalblad att man börjat utfodra örnar på en soptipp söder om stan. Lät spännande. Några dagar senare gav vi oss iväg till Huddinge på örnjakt.

Efter lite letande hittade vi soptippen och började söka efter utfodringsplatsen. Det var ganska långt att gå och vädret var inte det bästa - slaskigt, snöblandat regn, blött och blåsigt. Men vi stretade på och till slut var vi framme. Platsen var tydligt utmärkt så vi visste att vi hade kommit rätt. Men var var örnarna?

När vi tittade runt förstod vi att det inte skulle komma några havsörnar - det fanns inget mat utlagd! Mycket konstigt eftersom örnarna skulle utfodras varje fredag klockan åtta - oavsett väder. Vi pratade med en man som varit där ända sedan tidig morgon så vi visste att vi inte kom för sent. Konstigt var det.

Lika bra att åka och äta lunch.

Lasagne på balkongen

I höstas gjorde jag en så kallad lasagneplantering - tulpaner och pärlhyacinter (om jag minns rätt) i samma kruka, planterade på olika djup. Jag ställde krukan på balkongen och hoppades att de två blomsorterna skulle komma upp samtidigt och ge en härlig vårkänsla när solen börjat skina igen.

I går, när jag gick jag ut i vårt lilla uterum för att hämta in något från den extra lagringsplats balkongen blivit, råkade jag kasta "ett öga" i min planteringskruka. Där stack det redan upp små gröna blad!!

Om en vecka eller två kan jag nog njuta av min lasagne på balkongen.

På jakt efter det vackraste

Hur var det nu med "Stockholm vackraste hus"? Var det vackert eller var det inte vackert - det är frågan.

För att veta vad vi skulle tycka, tog vi oss dit igen. Vi promenerade från Liljeholmen, längs Årstaviken, till Gullmarsplan. Men vi gick inte upp till brofästet av Skanstullbron utan vi gick under bron. Då dök det upp en annan liten bro som vi inte observerat förra gången - Skansbron - en låg och gångvänlig bro. När vi gått över den kom vi rakt på det - "Stockholm vackraste hus". Det fanns till och med en gångbro från Skanbron rätt in i huset.

     

Vi tittade och tittade. Visst hade huset karaktär men att kallade det för "vackrast i stan" tycker jag är en betydlig överdrift. Solen sken när vi passerade och det hade fällts ned solskydd utefter hela ena sidan vilket inte ökade skönhetsvärdet.

   

     

När vi passerat "Stockholms vackraste" kom vi rakt på Folksamhuset och nu, på nära håll, tyckte jag att det var snyggare än det tråkiga höghus vi sett på avstånd, vid vår förra promenad. Det var som man byggt ett hel kvarter i samma stil - flera hus i olika höjd hade kopplats samman med gemensam fasadklädsel (marmor och blå plåt ?). Inte alls så tokigt.

   

   

Summan av kardemumman från våra två promenader sökandes efter "Stockholms vackraste hus" blev att vi hittat ytterligare en riktpunkt på söder att orientera oss efter - vid sidan om skatteskrapan och Söder torn men jakten går vidare!

Vårkorv

Vårt "korvgäng" har hållit på och gjort julkort i 30 år (maken och jag har bara varit med de 10 senast - vi blev anslutna när det uppstod en vakans). Detta (de 30 åren) skulle firas med en extra stoppning i februari - både gamla, nya och ständiga medlemmar var inbjudna. 

Trevligt initiativ. Men julkorv i februari??!! Ja, det gäller att anpassa sig och det är ju trots allt samvaron, diskussionerna, maten och vinet som är höjdpunkterna.

            

Nu säger vän av ordning att om det är problem med julkorv i februari kan man ju kalla den något annat t.ex vårkorv och äta den när som helst. Men då blir nästa fråga: "Hur ska den då kunna räcka ända till jul?" 

Botten på topplistan

"Vilken är världens bästa bok? En förgiftad man av Peter Robinson" - står det på framsidan av boken jag fick av dottern i födelsedagspresent.

Hur kan man skriva något som är så fel? Det var en av de sämsta böcker jag läst. Mångordig, svamlande, ospännande, dåligt språk (översättning), ett evigt upprepande och vindrickande.

Dotterns goda tanke att jag skulle få en trevlig och spännande avbrott från de lite tunga böcker jag läser i bokcirkeln ledde i själva verket till att jag ser fram emot nästa bokcirkelbok - och det är ju bra!

Hur går det med mina surdegsbröd?

Hela våren 2013 höll jag på att baka surdegsbröd. Ibland gick det bra, ibland inte. Men vad hände sen?

När sommaren närmade sig ville jag ta bakpaus. Jag bredde ut degen på en långpanna och torkade den på låg värme i ugnen - tog flera dagar. Sen bröt jag sönder den stora kakan i småbitar och stoppade ned dem i en tättslutande burk. Tog med mig burken till stugan. Tog med mig den hem igen (vem har tid att baka på sommaren?) och så ställde in den i ett skåp.

Men nu var det dags att sätta igång igen! Är man pensionär ska man baka själv - inte lägga ned pengar på att köpa bröd. Innan jag gav mig på mina torrisar gick jag till Surdegshotellet på Söder och frågade om de trodde att jag skulle kunna väcka liv i mina surdegar. Det trodde man.

Nu är jag i full gång. Minst två bröd i veckan.

Det blev ju bra, trots allt

Vår lärare i ämnet konst och litteratur (Berlinkursen) tyckte vi skulle se pjäsen Woyzeck på Dramaten. Pjäsen, skriven av Georg Buchner, handlar om en trakaserad, hånad och illa behandlad soldat.

Innan vi gick till teatern berättade vår lärare om författaren och pjäsen. Vi fick bl.a. se utdrag av tidigare uppsättningar (inspelade). När vi hade sett pjäsen gick vi igenom den på nytt. Vi jämförde våra intryck, pjäsens budskap, scenografi, skådespelarinsatser mm.

Jag kan lugnt säga att det var genom våra samtal som det blev en bra teaterupplevelse. Hade vi inte fått en förklaring innan vi såg pjäsen hade jag dissat den totalt men nu - med både för- och eftersnack - blev totalupplevelsen riktigt bra. Jag har börjat titta mer på scenografin än jag gjort tidigare och också insett att man faktiskt inte behöver förstå allt, att allt inte behöver ske i tidsföljd osv.

En kort genomgång av pjäsen i teaterfoajén, innan föreställningen börjar, kanske skulle vara en bra satsning! Annars måste man nog kosta på sig ett program.

Stockholms vackraste hus!

I min Berlinkurs ägnar vi två timmar i veckan åt konst och arkitektur. Vår "lärare" pratar och visar bilder på hus som på ett positivt sätt har bidragit till Berlins stadsbild. Förra veckan pratade han om Bauhausskolan och den påverkan den haft runt om i världen. I Stockholm har Bauhausskolan bl.a. inspirerat de arkitekter som ritat "Stockholms vackraste hus", vid Skanstullsbron.

För två veckor sedan promenerade vi under Skanstullbron utan att se något påfallande vackert hus. Det här måste undersökas - tunnelbana till Slussen sen promenerat längs hela Götgatan till Skanstull. Vi (maken och jag) hade gluggarna vidöppna och tittade och tittade efter detta vackra hus. Var fanns det?

När vi inte hittade något hus som vi tyckte var exceptionellt, bestämde vi oss för att gå ut på bron och blicka bakåt. Vi kanske hade fel perspektiv. Nej - inget vackert hus stod att se. Kunde jag ha missuppfattat det hela - låg huset kanske på brons andra sida. Vi gick vidare men återigen - Nej. När vi ändå var ute på upptäcksfärd fortsatte vi med tunnelbana till Farsta strand - inget snyggt hus hade förirrat sig hit heller. Sen åkte vi tillbaka igen.

Väl hemma letade jag i min nyinköpta bok "Stockholm Arkitektur" och då hittade jag det! Det måste vara Folksamhuset han menade. Vi hade passerat huset och jag hade fotat det men inte insett att det skulle kunna vara Stockholms vackraste....

.... och det var det inte heller!

Nästa lektion frågade jag vår lärare om det var Folksamhuset han hade menat. Nej, det hade han verkligen inte gjort. Det var arkitektfirman Whites glashus han avsett. Det huset hade jag också fotat men inte fattat att det var så fint.

Nu måste jag ge mig i väg till Skanstullbron igen, ta på mig nya "glasögon" och lärar mig se vad som är vackert!

Svimmande damer

Nu ingår en "padda" i mitt elektronikliv (födelsedagspresent)! Först jobb, jobb, jobb för att få den att funka, sen kom det roliga.

Jag började jobbet med att läsa hem sls hemsida (Stockholms lokaltrafik) och upptäckte att man under hela våren ordnar guidade konstvisningar i tunnelbanan. Vi hängde förstås på. Första visningen var utefter "den gröna linjen".

Jättetrevlig! Vi fick lära oss lite om tunnelbanans historia. Sen följde visning av konsten på sex stationer. Den gröna linjen är den äldsta. Den invigdes i början av 50-talet. Då, när man började bygga tunnelbanor i Stockholm, använde man en metod man kallade "cut and cover" - man grävde ut och täckte över. Eftersom man trodde att stockholmarna inte vågade åka djupt under marken la man banan ganska ytligt! Den stora merparten av gröna linjen går till och med över jord.

Stationen vid Fridhemsplan var man dock tvungen att lägga djupt. Sen fick passagerarna tas sig ned och upp med hjälp av rulltrappor. Det blev ganska långa rulltrappor! Så långa att damerna som åkte i dem svimmade!! För att komma till rätta med detta fick man anställa manliga ledsagare som följde damerna upp och ned.

Det här låter ju inte klokt! Kvinnor svimmade när den åkte i långa rulltrappan. Nu planerar man att bygga en station vid Sofia som ska ligga 100 meter under marken och bara kunna nås via hissar. Jag har redan hört flera som sagt att de aldrig ska åka till den stationen. Tänk att vi hela tiden är så rädda för förändringar! En del tror till och med att man kan få stressjukdomar av moderna telefoner och paddor!

Struktur

Jag berömmer mig av att ha struktur. Var sak på sin plats. Inget letande.

Maken och jag skulle till banken. Det enda jag behövde ta med var leg och den låg som alltid i portmonnän. Behövde inte ens kolla.

Men inne på banken fanns det ingen leg i börsen. Hem igen. Leta, leta, leta. Ingen leg stod att finna. Ny koll i portmonnän. Där låg den!

Vad hade den haft för sig när jag var på banken. Var hade den varit???

The Butler**

Eisenhower, Kennedy, Johnson, Nixon, Ford, Carter, Reagan och Bush - alla var de chefer till "The butler" - filmen vi var och tittade på i går.

I filmen ska både en människas hela liv och den samhällsutveckling som sker parallellt återspeglas. Intressant men på gränsen till pekoral. När jag lämnade biografen tänkte jag "typiskt amerikanskt". Vid närmare eftertanke kom jag fram till att filmen, trots allt, hade en kärna - att visa hur en människa påverkas av sin omgivning.

När den lille pojken (the butler) efter ett fruktansvärt övergrepp tas om hand av sin "matmor" börjar han indoktrineras och kommer att se världen genom sina chefers ögon - sin "matmors", hotellägarnas, presidenternas. På samma sätt som pigorna i Sverige en gång i tiden röstade som familjen de arbetade för eller ska de kanske kallas uppdragsgivare nu för tiden. Han ser inte de orättvisor och den förnedring de svarta utsätts för men det gör hans son. De, far och son, får därför allt svårare att umgås för att efter några år helt bryta kontakten.

Inte förrän "the butler" bli bjuden att som gäst äta middag i Vita Huset faller fjällen från hans ögon och han ser det samhälle han lever i och förstår vilken nytta sonen gjort i sin kamp!! Slutet på filmen är bara att glömma men det är alltid intressant att se filmer som spänner över tid och visar en samhällsutveckling som man själv sett äga rum.

Denna fredag hann vi med två filmer. När vi kom hem "återsåg" vi "Den engelske patienten" ****