Pappan och havet****

Fastän jag läst Tove Janssons bilderböcker otaliga gånger har jag aldrig läst någon av hennes kapitelböcker, Sommarboken undantagen. "Pappan och havet" blev därför en ny läsbekantskap.

När bokcirkeln startade hade vi bibliotekarien som cirkelledare men efter två gånger lämnade hon över ansvaret till oss - nu har vi cirkulerande ledarskap i vår cirkel (!) - fungerar alldeles utmärkt. Cirkelledaren till muminboken "Pappan och haver" hade tagit sin uppgift på största allvar. Hon hade inte bara läst boken och gjort stolpar för genomgången utan också gjort en studieresa till Finland och besökt "100-års utställningen" för Tove Jansson, samlat broschyrer och köpt en Muminskål som hon serverade godis i (godiset kom dock från Konsum)! 

"Pappan och havet" var mycket läsvärd. Det är häpnadsväckande så mycket Tove J lyckades ge uttryck för i denna tunna lilla bok. Allt var så underfundigt och dubbeltydigt. En mycket tänkvärd bok. Jag önskar jag hade börjat läsa den tidigare och läst den långsammare. Jag borde ha köpt boken, så att jag kunde göra understrykningar i den. En av de bästa böcker vi läst i cirkeln.

Vid utgången (från biblan) har man en hylla med "2-veckors" lån. Där brukar jag hitta intressanta böcker som får följa med hem. Den här gången stod där en bok som utspelade sig i Berlin - Thomas Engströms "Väster om friheten"(***) - en thriller som handlade om en före detta STASI-agent och CIAs främsta spion i DDR. Ett komplement till Berlinkursens mer seriösa böcker - spännande, lätt och snabbläst, spännande med oväntat slut. Ganska bra!

Damer i lättskötta frisyrer

Sen jag slutade jobba har jag varje år följt med på "Vi-båtens" litteraturesor till Finland. Då träffas vi under ett dygn - mina "gamla" arbetskamrater och jag. Vi äter, pratar och lyssnar på författare som berättar om sina böcker och har trevligt.

Resenärer på dessa "litteraturresor" är medelålders aktiva kvinnor, vana att läsa och har den tid som fordras. Ganska självklart. De som förvärvsarbetar, har småbarn, är arbetslösa eller inte läser (gäller ofta män) skulle inte kunna följa med eller ha utbyte av att följa med på en sådan här tripp. 

Dagen efter hemkomsten läste jag en krönika i DN av en av de författare som var med på resan, Björn af Kleen, där han raljerar över "drygt 900 högskoleutbildade damer i lättskötta frisyrer från svenska residensstäder" som deltog på var och en av de tre resorna. Det var ett av de mest etniskt och könsmässigt segregerade sammanhang han befunnit sig i. (Han har tydligen aldrig besökt fotbollsmatcher, sportbaren eller spelbutiker.) Han är ledsen och besviken för att ingen vill köpa hans böcker. Han vill sitta och skriva - inte anstränga sig för att få sina böcker sålda. Det ligger under hans värdighet att "prata för varan", speciellt när de enda som lyssnar på honom är äldre damer.

Jag tycker att B af K ska känna sig mycket privilegierad som får skriva fördomsfulla krönikor i vår största morgontidning, som får sina böcker utgivna och som blir inbjuden att prata om dem i större sammanhang. Själv orkade jag inte läsa ut hans förra bok. Nej, B af K ska nog vara mycket glad och tacksam att det finns tanter som köper hans böcker (även om de inte orkar läsa dem) annars skulle nog hela upplagan få säljas ut i februari månad efterföljande år. 

Genväg och omväg

En tisdag i månaden träffas vår lilla bokcirkel på biblioteket och diskuterar en bok som vi alla har läst. Ofta och även den här gången fick jag sträckläsa boken för att hinna bli klar. Sen fick jag skynda mig för att hinna in till stan och se eftermiddagsföreställningen av filmen "Boktjuven" - tufft schema.

Zusaks bok "Boktjuven" ingår i Berlinkursens läslista. När jag var inne i bokhandeln och skulle köpa boken fick jag se en poster med reklam för en film av just denna bok. Då tog jag en genväg. 

Filmen "Boktjuven" var fängslande. Klart värd de 80 kronor biljetten kostade men ändå ett pekoral. Den handlade om en tysk flicka (Boktjuven - som lånar böcker) och hennes liv i en tysk by före och under andra världskriget. En saga där kriget är ramverk och som alla sagor slutade den bra. Dock ska sägas att "Boktjuven" är en ungdomsbok och som ungdomsfilm tror jag att den kan vara spännande och ge viss förståelse för hur det kunde vara att vara ung i början av 40-talet, i nazismins Tyskland.

När filmen var slut tog jag en omväg till SÖS (Södersjukhuset) för att njuta lite av familjens femte lille kille.

Olika tycke och smak

Efter det att min lärare på Berlinkursen talat om vilket hus som var Stockholms vackraste, har jag börjat titta mer aktivt på hus. Ibland frågar jag folk jag känner, vilket hus de tycker är vackrast. Svaren varierar. Någon sa att posthuset på Odengatan var finast. Då åkte jag dit och fann detta gula geometriska hus. Det var väl si så där - enligt min mening. Inte fult men inte heller anmärkningsvärt vackert. (Hoppas jag tittade på rätt hus).

Någon tyckte riddarhuset var det vackraste. Meningarna går isär.

En kväll satte jag mig och googlade på "Stockholms vackraste hus" och fick massor med träffar -  jag läste artiklar i bland annat Svd, Arkitektur i Stockholm, Aftonbladet (kolla länkarna!) - och kom fram till att det inte finns ett svar på fråga "Vilket hus är vackrast?".  Det är smak och kanske tid (tidsperiod) som avgör vad som kommer högst på listan.

Nästa gång konst/arkitektur stod på schemat var jag tvungen att än en gång fråga min lärare vad han menat när ha sa att huset under Skanstullsbron var vackrast. Hade det vunnit någon tävling, var det utsett till vackrast ett visst år eller var det hans egna subjektiva åsikt?

Det var han själv som utsett det till vackrast i stan - konstigare var det inte.

Ursnyggt

Stadsbiblioteket i Stockholm är verkligen ursnyggt (Gunnar Asplund) -  både på utsidan och inne i den stora salen, rotundan, med gallerior längs väggarna, ett jättehögt kupoltak med en vacker lampa i mitten. Hela biblioteket verkar bra - lätt att låna böcker, trevligt bemötande, massor med aktiviteter och snyggt (jag vet inget om arbetsmiljön).

Vi åkte dit för att höra Ulrika Knutson berätta om Birger Sjöbergs bok; Kvartetten som sprängdes. Mycket bra och trevligt föredrag med artisten Maria Lindström som extra krydda.

Inside information

Min nya frisör kommer från Vitryssland.

Roligt att träffa någon som kommer från ett öststatsland. Händer inte så ofta. Jag var tvungen att fråga henne vad hon tyckte om läget i Ukraina och på Krim. Hon tyckte nog att det var roligt att jag frågade för hon började genast berätta och berätta.

Hade hon bott på Krim skulle hon också röstat för att få tillhöra Ryssland. Hon trodde valet hade gått rätt till eftersom många valobservatörer hade övervakat det. Om Krim skulle vara kvar som en del av Ukraina trodde hon att man så småningom skulle förbjuda det ryska språket. Hennes uppfattning var att Krim kommer att bli en "självständig" del av Ryssland.

Jag trodde att de som flyttar ifrån ett land t.ex. Sovjet är emot systemet i det  land man lämnar men det var inte min frisör. Hon var tvärtom ganska prorysk. 

När jag lämnade lokalen efter en timma hade jag inte bara fått en ny frisyr utan också haft ett ovanligt intressant samtal - jag frågade och hon berättade. Jag kommer nog att klippa mig där fler gånger.

Åt fel håll

Jag hade varit inne i stan och klippt mig.

Sen skulle jag åka raka vägen hem. Brukar inte vara några problem men plötsligt fick jag se något jag kände igen - utställningsmontern på Odenplan. Hoppsan - den skulle jag inte passera på hemvägen. Det blev en liten omväg men jag kom hem fastän jag åkte åt fel håll. Det finns ju något som heter tvärbanan.

Det var första gången jag åkte i fel riktning.

En bok flera bokar

Visst låter det konstigt att säga bokar - det borde heta böcker - men det tror jag inte det gör när man pratar om träd.

I går åkte vi till Ekerö och Ekebyhovs slott för att lyssna på mellanbarnbarnet som deltog i en fiolkonsert. Vi visste inte hur långt det var till Ekebyhov och för att slippa komma för sent startade vi i så god tid att vi kom fram en timma för tidigt och det var tur för hade vi kommit för sent hade vi missat hela konserten - så kort var den.

Efter konserten gick vi ut i slottsparken och den kringliggande bokskogen. I slottsparken odlade man äppelträd - en genbank för gamla äppelsorter. Bortom äppelträden fanns en fin bokskog. Det är inte många ställen som är så fina att ströva i som i en bokskogar och genom alla boklöven stack det upp små blå huvuden.

Strykjärn

I New York finns det ett läckert hus kallat strykjärnshuset - eller Flat Iron Building.

När vi såg ett TV-program om fotografen Hans Gedda fick vi klart för oss att det faktiskt finns ett strykjärnshus i Stockholm också. På nytt fick vi ge oss ut och leta. Vi fann huset vid Götgatan. Söders strykjärn var minst lika snyggt som NYs.

Men vi nöjde oss inte med att titta på huset som Hans Gedda bott i. Nej, vi åkte in till "stanstan" också och tittade på Hans Geddas foton. De fanns utställda på Natioalmuseum. Vilka foton!

Snart - odlingsdags

Det märks och det känns att odlingssäsongen är i antågande.

Jag har börjat besöka en viss sorts affärer - sådana som säljer fröer - och jag har börjar läsa trädgårdsbloggar. Hela förmiddagen har jag ägnat åt "Ett År Med Lotten".

Nu hoppas jag och ser fram emot att mina bönor ska ge god skärd och se ut så här i juli månad och att jag inte ska behöva nöja mig med tio ängsliga bönor - som jag fick göra i fjol.

Bilden har jag hämtat från "Ett År Med Lotten"

Nästa vecka är det dags att besöka trädgårdsmässa i Älvsjö.

Den blomstertid nu kommer

Nån vinter fick vi aldrig i år men nu har vi i alla fall fått vår. Det har börjat blomma både inomhus och utomhus och jag har köpt mig en ny storblommig tröja. På det stora varuhuset såg jag de finaste planteringar med vårblommor och körsbärsträd.

På kvällens när jag "surfade"  runt bland trädgårdsbloggar fick jag se att det var en av "mina" bloggare - Frodas - som gjort trädgårdsinstallationerna på det stora varuhuset.

Egenmäktigt förfarande ****

Att sätta sig ned och läsa en hel bok under ett par, tre dagar är fängslande. Allt annat får vänta. Jag gillar det koncentrerade läsandet. Men eftersom jag läser långsamt brukar det ta sin tid innan jag blir klar med en bok - ibland blir jag aldrig klar.

Lena Anderssons bok Egenmäktigt förfarande - en roman om kärlek, läste jag dock ut snabbt men så var den både lättläst och bra. Dessutom fängslande, med ett mycket bra språk. Riktigt bra - väl värd det Augustpris den fick.

Boken handlar, som framgår av titeln, om kärlek och de kval Ester (bokens huvudperson) har när hon blir övergiven. Ester ältar och ältar och läser in så mycket i det Hugo säger och gör. Väninnekören försöker hjälpa henne till sans och förnuft men Ester lyssnar inte. Hon vet ju bäst. Hon vill inte inse vad som gäller. Hon vill bedra sig själv. Jag vill stämma in i väninnekören och säga till Ester; "Skärp dig, människa - fattar du ingenting. Du som är så smart måste väl inse att Hugo inte klarar av att leva med en kvinna som är smartare än han själv".

Bönor till Bönor

Våren har kommit och Vintervikens kafé har öppnat!

I går, på Interationella kvinnodagen, gick vi dit och drack kaffe och åt semla (vi delade på en semla). Man hade ordnat ett Bönor till Bönor kafé. Kaffet man serverade hade odlats och rostats av kvinnor. 5 kr per kopp gick till Alla kvinnors hus.

Efter fikat åkte vi in till stan och tittade på en mans livsverk och en kvinnans konstverk. Vi åkte till Sven-Harrys konstmuseum och tittade på den herrgård han byggt upp på museets tak och en utställning med Nathalia Edenmond konst - Only me.

Nathalia Edenmonds utställning bestod av gigantiskt stora fotografier. Intressant och vackert men även tankeväckande. Flera foton visade fjärilsvingar monterade så att resultatet blev färgsprakande och vackra tavlor. Men hur många fjärilars liv hade konstverken kostat? Jag tror att hon ville att vi skulle tänka på vad vårt behagliga liv kostar andra människor - så tänkte i alla fall jag.

Förutom stora utställningsytor består Sven-Harrys också av en herrgård. På taket har man byggt upp en kopia på den herrgård Sven-Harry ägde på Lidingö och inrett den med samma möbler och tavlor som fanns i det ursprungliga huset. Trevligt att se verk av kända konstnärer i hemmiljö och ett originellt och storslaget monument över Sven-Harry själv.

Helene Schferbecks vänstra och högra sko; Maarja-leena Sillanpää 

Jag blev förvånad att det inte kostade mer att gå in på detta privata museum än det kostar att gå in på ett statligt eller kommunalt. Ett årskort kostade 200 kronor.

Förvirrade

Vi skulle till Thielska galleriet och bestämde oss för att ta färja från Slussen. Djurgården låg framför oss.

Djurgården låg framför oss

När vi åkt en stund tittade vi upp och fick se att vi inte längre hade Djurgården i fören utan där fanns Söders höjder. Mycket förvirrande. Vi hade lämnat Slussen och Söder för att åka till Djurgården och ändå var det Söder vi såg. Vad hade hänt?

Söder låg framför oss

Vi var tvungna att åka turen en gång till för att förstå. Då insåg vi att när färjan hade rundat Blasiholmen och  Skeppsholmen hade den lagt till vid holmens baksidan. Därifrån "backade" färjan till Djurgården. Det var därför vi fick Söder, som vi lämnat, framför oss igen.