Övervintrande hippies?

I helgen hade dottern med kompisar utflykt till Rosenhill på Ekerö - i vår bil. När de skulle åka därifrån startade den inte. Batteriet har krånglat ett antal gånger och nu skedde det igen. Det blev droppen.

I dag köpte vi nytt batteri och sedan gjorde även vi en utflykt till Rosenhill - det från visst håll så lovordade. Men jag stämmer inte in i lovsången utan tyckte det kändes som att bli flyttad tillbaka till hippietiden. På Rosenhill fanns det gamla grejer (=skräp) överallt, mycket var sunkigt, mycket var smutsigt och allt kändes rörigt.

Vi åt dock en god lunch - soppa och rödbetssallad med valnötter - men vi fick sitta i en dragig gammal lada och frös hela tiden. Det var inte optimalt att åka dit en regnig dag eftersom allt var lerigt och kändes extra smutsigt. Det fanns inte heller någon värmande sol och förlåtande grönska som dolde det värsta - nej, allt visades från sin sämsta sida. Jag kommer nog inte att åka dit igen, på länge.

Rosenhill drivs av ett par. Det finns anställda som jobbar i kaffee. De övriga som arbetar i trädgården och på musteriet tillhör organisationen WWOOF - de jobbar mot mat och husrum men får ingen lön. De bor på olika ställen på gården bl.a. i gamla bussar - inte undra på att jag fick hippievibbar.

Hemresa

När vi lämnat "Dotter & Co" i Narvik, fortsatte vi mot Kiruna för att åka vidare söderut - med tåg.

Vårt tåg skulle gå 05.51, så vi hade bokat övernattning på hotellet närmast stationen - endast 300 meter att gå. När vi kom fram till hotellet fick vi veta att stationen hade flyttats och låg nu 5 km bort. Förmodligen en följd av att hela Kiruna ska flyttas men det borde stått på hemsidan.

Väl på tåget visade det sig att maken och en annan resenär fått samma sittplatsbokningar. Konstigt. Jag frågade konduktören hur det hade kunde bli så och fick till svar att det hände ibland men det gjorde inte så mycket för det fanns alltid lediga platser. En härligt avslappnad (norrländsk?) inställning. Men jag kunde inte låta bli att fundera på om konduktören gjort någon fel- och ändringsanmälan till systemförvaltaren.

Så lämnade vi Kiruna och anlände tre timmar senare till ett öde Boden. 

Efter en timma fortsatte vi i "rask takt" förbi Älvsbyn, Jörn och Bastuträsk till Umeå - fyra timmars resa med samma enformiga utsikt. Sen var det bara två och en halv timma kvar till Sundsvall. Tur att vi inte skulle vidare till Stockholm för då skulle det blivit fem timmars resa till. Söder om Gävle höll man på med banarbete och tågt skulle ta en liten extra runda på en och en halv timma.

Örnar

Vi har sett havsörn inte mindre än tre gånger!

Tredje gången skyndade jag mig att ta fram min kamera. Men att först ta fram kameran och sedan byta till teleobjektiv tar sin tid. När kameran var klar spejade jag upp mot skyn och knäppte ett kort där jag såg något som rörde sig.

Frågan är vad det var jag fotade. Kan det ha varit en vit havsörn?

Fiske

När vi kommit tillbaka från rundturen på Andöya promenerade vi runt i ett blåsigt Andenes och tittade på när fiskarna kom hem med sin dagsfångst. Fiskebåtarna hade alltså gett sig ut till havs trots att det blåste styv kuling.

Man hade gett sig ut vid femtiden på morgonen och kom tillbaka sex på kvällen. Den båt vi tittade på hade en besättning på sex man (inga kvinnor inom synhåll) och förde i land en fångst på 2,5 ton - men det var man inte riktigt nöjd med.

Uer

Hus

Vi kryddade vår rundresa på Andöya med att leta efter fula hus - och det var inte svårt! Det är helt otroligt så mycket fula hus det finns där. Här kommer ett axplock.

Men detta hus slog nog rekordet. Två sidor utan fönster! På den tredje sidan fanns det, tack och lov, ett fönster med gardiner. Baksidan såg vi inte.

Men vi hittade ett och annat vackert hus också.

Besvikelse

Vi reste till Andöya för att ge oss ut på valsafari. Vi såg fram emot denna häftiga upplevelse och blev lätt oroade när det blåste 15 sekundmeter, då vi klev ur bilen. Vi befarade det värsta och mycket riktigt - turerna hade varit inställda i två dagar och skulle nog vara det i två dagar till. Tråkigt att vi skulle missa valsafarin men samtidigt skönt att slippa ge sig ut på havet när det stormar.

Så här skulle det ha varit om vi inte hade haft sådan otur med vädret just på safaridagen.

Vi frågade i receptionen vad man kan göra i Andernes, när valsafarin var inställd. Receptionisten funderade och funderade och föreslog slutligen att vi skulle ta en biltur runt Andöya. I brist på bättre (det gick nästan inte att vara utomhus på grund av stormen) gjorde vi därför en liten tur runt norra delen av ön. Vackert men inte alls så storslaget som på Lofoten.

Kultur

Efter tre dagar på Lofoten satte vi kurs norrut mot Andöya och byn Andenes. Lofoten består av området väster om "huvudstaden" Svolvaer. Andöya ligger i Vestervålen. Det tog oss en hel dag att komma till denna den nordligaste punkten, på det som jag tidigare trodde var Lofoten.

Den långa restiden berodde delvis på att vi gjorde en avstickare till Henningsvaer och tittade på det berömda galleriet KAVI FAC ORY, där många kända konstnärer ställde ut sina alster.

E10

Vi följde E10 (Europaväg10) till vägs ände. 

Den började storstilat och höll länge god standard men blev undan för undan allt mindre och på slutet, när vi närmade oss samhället Å, påminde den mer om en liten byvägen än en Europaväg. Vid Å tog vägen slut - längre ut kan man inte komma med bil.

Vi tittade och njöt av utsikten både i Å och i Reine - ett annat idylliskt samhälle långt ute på Lofoten. Från Reine kunde man följa med på fjordturer in bland bergen och än en gång måste jag säga: "Hur vackert som helst". Det var många vandrare med på fjordturer men när båten la till vid en brygga längst in i fjorden klev de av. Det var vandrare som inte nöjde sig med Å utan ville komma längst ut på Lofotens yttersta spetsen. Verkade härligt men tungt. 

Fiske och turism

Fiske och turism är de två stora "industrierna" på Lofoten och det är inte svårt att förstå.

Naturligtvis fiskas det i ett örike som Lofoten och ska man gå efter alla torkställningar som finns (och byggs) går merparten av fisken till torkning. Torkad fisk säljs i affärer och serveras på alla restauranger. Tyvärr måste jag säga att jag gillar det inte. Jag prövade på torkad fisk i Bacalao (både restaurangen och rätten hette så) . Det var inget vidare. Varför kan man inte bara koka torsken och servera den med sås och potatis - det som är så gott.

 Det 

Och natuligtvis kommer det massor med turister till en plats med denna storslagna natur.

Smeden i Sund

Lilla barnbarnets gammelfarfar var en gång i tiden smed långt ute på Lofoten, i ett litet samhälle som heter Sund. Han (gammelfarfar) och hans fru öppnade också ett litet museum på orten. 

Naturligtvis besökte vi både museet och smedjan men jag tror barbarnet var måttligt intresserad av smiderier -fastän smeden (en efterträdare till gammelbestefar) tillverkade en ljusstake just till honom.

Resten av dagen ägnade vi åt att insupa Lofotens skönhet.

Sund

Det tog oss en hel dag att åka från Narvik till Sund, där vi skulle bo, men maken till vacker resväg är nog svår att finna.