Sååå bra...

...den är - serien om Downton Abbey.

Egentligen gillar jag serier som Downton Abbey men det är så himla svårt att inte missa avsnitt. Och har man kommit efter en tre, fyra avsnitt är det kört. Jag såg alltså inte Downton Abbey när den gick på TV utan önskade mig den i julklapp (DVD-box) förra året. Och nu har vi börjat titta på den. Vi kör så där en tre, fyra, fem avsnitt per kväll. Det blir sena kvällar men ack så trevliga. Det är nästan som förr i tiden när dottern och jag såg hela serien "Fem svarta höns" i ett enda svep.

Om det är någon som, till äventyrs, inte sett D A kan jag berätta att serien handlar om människorna som lever på det fantastiska slottet Abbey och handlingen utspelar sig från 1912 och framåt. De har alla, såväl herrskap som tjänare, sina glädjeämnen och sina bekymmer - i många stycken lever de ganska lika liv. Tjänstefolket är så lojala med familjen de tjänar, så man förstår att här kommer det aldrig att bli någon revolution eller...  Just nu, den 11/11 1918, (där vi befinner oss i serien) har det blivit fred. Första världskriget är slut. Nya tider väntar.

Allt är så vackert - människorna, husen, möblerna, trädgården för att inte tala om kläderna. Kvinnorna är klädda som skulle de på fest varje dag i klänningar som är otroligt snygga. Men tjänstefolkets kläder går inte av för hackor de heller. 

Boxen innehöll säsongerna 1 till 3, säsong 5 (den som går på TV nu) spelar jag in och i går köpte jag säsong 4. Vi har ytterligare många trevliga kvällar/nätter att se fram emot under 2015. Det är tur att vi inte behöver gå upp på morgnarna utan kan sova igen nätterna vi tillbringar i sällskap med den engelska högadeln.

Kall vinterpromenad

Även på annandan promenerade vi runt Djurgården.

Det var isande kallt så vi bestämde oss för att gå direkt till Rosendals trädgård och värma oss. Vi tittade på deras fina julkrubba i halm men någon värmande soppa fick vi inte. Sen försökte vi på ytterligare ett par ställen men det visade sig omöjligt - är man fyra vuxna och två barn (i skrymmande vagnar) får man helt enkelt inte plats inne i värmen.

Till slut kom vi till Historiska museet. I deras kafé rymdes vi lätt. Efter en stund förstod vi varför de hade så få besökare. Innetemperaturen var bara nämnvärt högre än utanför dörren - på Historiska blir man inte sittande länge.

Kan det vara så att man dragit ned på värmen för att kunna ha fritt inträde på fredagar. Inte så dumt, i så fall, för ska man gå runt på ett museum kan man faktiskt ha jacka på sig om man får gå in gratis.

Julafton i Stockholm

Julaftons förmiddag åkte vi till Östermalmstorg, strålade samman med dotters familj och promenerade till Nybroplan. Sen fortsatte vi gå utefter Strandvägen till Djurgården och tog så spårvagnen tillbaka hem igen.

Det var mycket folk ute - till skillnad från förra året, när vi gick runt i ett folktomt Göteborg. Vi stannade vid ett kafé och tyckte vi befann oss Paris när vi beställde croissanter till kaffet.

Vid Nybrokajen låg "marsipanbåten" förtöjd - där hade man utförsäljning!! All julmarsipan såldes till halva priset. Och hemma hos dottern väntade julbord och klappar under granen.

Vad mer kan man begära en vanlig julafton?

God Jul i alla hus och lägenheter!

Sillen är inlagd, skinkan griljerad och klapparna rimmade - julen inte bara står för dörren, den har kommit in i lägenheten.

Men innan vi börjar fylla matsäcken och tömma tomtesäcken ska vi ge oss ut i vimlet på en Stockholmspromenad.

Hoppas årets inläggning kommer att smaka bra.

Så tokigt

Vi promenerade på Götgatan och gick in i affären (Picard) som säljer fransk fryst mat.

De hade erbjudande på musslor. Jättebra pris - 34 kr för fyra-sex musslor i sås (här borde jag blivit misstänksam eftersom jag vill minnas att färska musslor kosta ca 65 kr hg och det går två musslor på ett hekto). När jag klämde på paketet kunde jag känna musslorna. De var stora och rejäla.

När jag värmt "musslorna" enligt anvisningarna på paketet  - hade jag till min förvåning fått en deciliter musselsås. Av "musslorna" fanns inget kvar.

Jag hade alltså köpt djupfryst musselsås - i klumpar som hade samma form som musslor. Även om såsen var god kändes det hela en aning snopet.

Rekord?

I år delade vi på pepparkaksbaket - maken och jag. Han bakade första omgången, jag den andra. Han la sina kakor i en liten burk, jag la mina i en stor.

I dag, när jag letade efter burkar till nybakade "Sara Bernard", hittade jag ännu en burk full med pepparkakor. Vem hade bakat dessa? Inte jag, inte maken, inte tomten - alltså en restprodukt från 2013, kvarlämnad och bortglömd ett helt år.

Vi provsmakade. Kakorna var helt ok - faktiskt ganska goda. När jag googlade på pepparkakor visade det sig att de är mycket hållbara, bara de står torrt - ett halvt års lagring är inget problem. Men vår ettåriga lagring får nog betraktas som rekord med passerat "bäst före datum".

Tidslinje

Barnbarn nummer två (den näst äldsta killen) skulle delta UFiSs (Ung Folkmusik i Stockholm) julkonsert. Föräldrarna var upptagna så jag skulle följa honom. Vi tog bussen till Rissne, där bytte vi till den blå tunnelbanelinjen och fortsatte sedan till Kungsträdgården.

Medan vi stod på Rissne station tittade jag på den intressanta väggdekorationen. Man hade återgett stora händelser i historien - från förhistorisk tid till nutid - utefter en tidslinjen. Mycket pedagogiskt och intressant. Rissne ska få ett nytt studiebesök - någon gång.

Mysteriet löst

Det spelar ingen roll hur många servettpaket jag köper hem. När jag ska duka lite fint har jag ändå inga servetter.

I dag, när jag skulle baka pepparkakor, kom förklaringen. Jag letade längst in i nedersta lådan efter handtagen till kaveln och fick se att på hurtsbottnen, bakom lådan, låg det åtta, nio paket servetter!

Trist

Jag har varit på återbesök i min gamla stad - Sundsvall. Alltid lika trevligt att träffa de "gamla" kamraterna och "dra en spader".

På min promenad till järnvägsstationen fick jag se flera affärer med tomma skyltfönster. Trist att så många  affärer i stenstan bokstavligt talat "tagit ned skylten".

Tur i oturen

Jag var med och förberedde Vintervikens julmarknad - torkade bänkar, tände ljus och marschaller, fyllde på olja och tände oljelampor och annat smått och gott som ska göras inför en marknad.

Det var ganska kallt så jag hade tagit på mig favorit täckjacka. När jag var klar så hade jag fått både olja och stearin på jackan. Irriterande och otur att jag tagit på mig just den jackan.

Jag skrapade bort så mycket som möjligt av stearinet. Sen gned jag fläckarna med diskmedel och tvättade jackan i maskin. Det mesta gick bort men det bästa av allt var att när jag tog ut jackan ur maskinen upptäckte jag att den var vändbar. Jag hade fått en ny jacka tack vare min klantighet.

Det ringer!

Plötsligt ringde det på dörren. Högst ovanligt. Det kommer sällan någon och hälsar på spontant längre. Antagligen en försäljare - hann jag tänka innan jag öppnade.

Men utanför stod ett fantastiskt luciatåg. Oj, så roligt, oväntat och överraskande. Döttrarna med familjer (9 pers) kom och lussade och sjöng hela julrepertoaren.

Med sig hade de gröt, lussekatter, pepparkakor och kaffe på termos.

Vilken överraskning!

Stjärnjul

Jag har, från flera håll, blivit rekommenderad att gå på "Stjärnjul" med Rönningekören. De framträder Filadelfiakyrkan i Vasastan. Vi köpte biljetter kvällen innan föreställningen och fick riktiga höjdarplatser - längst upp, längst bak i den gigantiskt stora pingstkyrkan (2200 platser). En mycket bra julkonsert.

Vi gjorde det extra festligt genom att börja kvällen med middag på "restaurang" - samma ställe som GWs vän, polisen Johansson, brukade frekventera - Günters gatukök på Karlbergsvägen.

Ingen succé

Trots att jag köpt extra fin saffran (för att supporta äldsta barnbarnet), mortlat pistillerna i den nya morteln inköpt i Turkiet,  haft den mortlade saffranskryddan liggande i konjak i kylskåpet i två veckor och följt mästerbagarens recept blev inte året lussekatter någon framgång.

De hade för ljus färg, smakade för lite saffran, var inte tillräckligt söta och hade inte bra konsistens. Tråkigt - dock omöjligt att göra något åt, så nu blir det att bita i "den torra bullen" hela julen.

Picasso på nobelmiddag

Den 10 december varje år dricker vi vitt vin och äter räkmacka - det närmaste Nobelmiddag vi lär komma.

I år var allt förberett på samma sätt. Maken hade till och med lyxat till det med champagne. Men när vi slog oss ned för att skåla med noblessen startade inte TVn. (Senare fick vi reda på att Telia hade varit utsatt för en syberattack.) Vi lät oss inte slås ned att detta intermezzo utan laddade istället dvdn med "Picassos äventyr" och kunde njuta vår mat och dryck i Picassos trevliga och roliga sällskap.

Jag hade lånat hem filmen "Picassos äventyr" för att vår lärare i konst (franskkursen) flera gånger har nämnt den och filmen var verkligen värd att se om. Jag tror jag sett ned två eller tre gånger förut men njöt likafullt av skämten som aldrig förr.

En sång till den storm som ska komma .......

...... borde hetat "En sång till den storm som komma ska"  - tyckte en av bokcirkeldeltagarna om vår senaste cirkelbok. Det hade varit en mer poetisk titel.

Peter Fröberg Idlings bok "En sång till den storm som ska komma" var en konstig och svårläst bok - tyckte jag. Handlingen utspelade sig 1955 och beskrev tre personers liv, före och efter det första "fria" valet i Kambodja. Boken utspelar sig under en mycket begränsad period (ca en månad) och börjar med ett avsnitt om Sar (som senare skulle byta namn till Pol Pot), fortsätter med ett avsnitt om hans rival Sary (både politisk rival och kärleksrival) och avslutas med ett avsnitt om fästmön/älskarinnan (Somaly).

Jag tyckte det var svårt att förstå vad boken hade för syfte mer än att visa hur korrupta många var, vilket valfusk som skedde och vilket dekadent överklasslivet man levde i Kambodja. Det konstiga var att den framställde Sar (Pol Pot) som en i huvudsak sympatiskt person - den klart mest sympatiske av de tre. Mycket förbryllande eftersom man vet vad han senare kom att ställa till med. Var det ett försök att göra Pol Pot mänsklig - han blev sviken av sin fästmö - och försöka förklara hans senare handlande med detta svek.

För mig slutade boken i en massa obesvarade frågor. Jag tyckte dock att den var intressant och jag slog upp och läste en massa om Kambodja och Pol Pot både medan jag läste och efteråt, för att i någon mån försöka förstå hur saker och ting hängde ihop. Varför skriver man en sådan här bok? Jag känner mig tveksam till hela boken - dess upplägg med tre separata delar skrivna i du, han och hon form, dess form som jag tror skulle vara reportagets, dess innehåll och dess tunga språk med en massa parenteser som tog bort flytet i läsandet. Jag kommer inte att rekommendera "En sång till den storm som ska komma".

Det bör dock sägas att jag nog var den mest negativa av cirkeldeltagarna. Flera berömde miljöskildringarna och tyckte boken var intressant. Åsa Beckman strör i sin recension i DN (som det finns en länk till ovan) rosor över boken.

150 år

Den 8/12 2014, var det precis 150 år sedan skulptören Camille Claudel föddes.

Vi pratade om Camille C på min franskkurs i samma veva som vi gick igenom Auguste Rodin. Camille var så duktig, så begåvad med levde i fel tid, med fel man och hade en familj som skämdes för henne. Blev sviken av alla och fick leva sina 30 sista år inspärrad på mentalsjukhus.

Hennes gripande och sorgliga levnadsöde har blivit underlag för manus till både film och teater. Jag var och tittade på pjäsen om hennes liv på den pyttelilla Olympiateatern vid Odenplan. En inlevelsefull monolog och vacker pianomusik. Hoppas jag får tid att titta på filmen också.

Så fel

Redan när jag gick av bussen förstod jag att något var fel. Inte en julgran, inte en marshall - alltså ingen julmarknad.

Vi hade tänkt gå på julmarknad i Magasin III i  Värtahamnen för att leta julklappar. Hade sett en stor annons om hantverksmarknad. Men jag behövde alltså inte ens gå in i utställningshallen för att förstå att något inte stämde. Personalen hade ingen aning om  någon hantverksutställning men de tyckte att jag lika gärna kunde köpa en konstbok eller affisch som julklapp.

Väl hemma kollade jag annonsen och det stod mycket riktigt Magasin III i rubriken men inne i annonsen stod det dock Magasin IX - men med små bokstäver.

På fina gatan

Dottern och jag hade båda en "ledig" dag. Då passade vi på att träffas för att promenera till Djurgården. Men vi hade inte hunnit gå många meter förrän lillkillen blev hungrig. Vi stod på  fina gatan utanför fina affären med en gråtande baby. Vi blev tvungna att gå in i lyxbutiken för att ge grabben mat. Kändes lite kymigt men alternativen var inte så många. Till min förvåning blev vi väl bemötta.

Efter en timma kunde vi fortsätta mot Liljevalchs och Vera Nilsson. Vi kom precis i tid för att hänga med på en guidad visning, som var riktigt bra.

Vera Nilsson målade "om sitt livet" precis som jag numera bloggar om mitt. Jag gillar Vera Nilssons konst och tycker speciellt om tavlorna där dottern är motiv.

Det kan löna sig...

..att leta.

I går, när vi gjorde vår fyratimmars spårvagnsutflykt, råkade jag tappa min basker. Mycket irriterande.

En spårvagnsresa på fyra timmar kräver att man tar av sig mössa och vantar, om man vill undvika värmeslag. Därför bar det sig inte bättre än att jag glömde att mössan låg i knät när jag bytte vagn. Jag upptäckte misstaget så fort jag kommit på den andra vagnen men då var det försent.

Men när jag i morse promenerade till Stockholmståget gick jag förbi hittegodsavdelningen och där låg den - baskern i den rätta färgen - och väntade på mig. Suveränt. Nöjd och bara 20 kr fattigare kunde jag starta min återresa till huvudstaden.

Nya tider

Jag har alltid vetat hur spårvagnslinjerna gått i Göteborg. Det fick jag lära mig med modersmjölken (som man brukar säga). Men inget är längre som det en gång var och borde förblivit. Nu finns det en massa nya linjer. 

Varken ettans eller tvåans spårvagn går längre "rätt" väg och inte de andra linjerna heller. Tyvärr hjälper det inte att klaga - ändringarna verkar oåterkalleliga. 

Idag tog vi därför tjuren vid hornen och åkte runt stan för att lära känna de nya sträckningar. Vi tog 3an till Marknadsplatsen, sen 2an till Mölndal och så 4an till Angered. Sen tillbaka igen med 8an och 3an. Hela turen tog nästan fyra timmar men då fick vi också se halva stan. Lika bra att passa på när man har biljetter med obegränsad åkning. Vid nästa Göteborgsbesök är det Hissingen som ska utforskas.

Ett år

Äldsta barnet i den yngsta barnbarnskullen skulle fylla ett - så farföräldrarna satte sig på Göteborgståget för att åka och gratta.

Vi grattade och grattade - en av gratulationerna skedde högst uppe i Gothia Towers. Där bjöd vi på härlig räkmacka och fantastisk utsikt. Lilleman fick dock nöja sig med puré på burk.

Mitt gamla gymnasium Burgården - syns bortom Skandinavium

Advent

I den fullproppade källaren fanns tre stora flyttkartonger med julsaker. Tog alldeles för mycket plats och skulle räckt till att juldekorera ett helt hus. Men det är svårt att kasta saker eftersom allt är förknippat med minnen.

Med glädje och lättnad kunde jag pracka på dottern två kartonger. Vi blev båda nöjda. Nu ska jag satsa på blommor som juldekorationer i stället eftersom de inte går att spara och då inte heller tar en massa plats i källaren.

Utan personligt ansvar***

Ester Nilsson håller fortfarande på och trasslar till det för sig. I Lena Anderssona bok "Utan personligt ansvar" har hon förälskat sig i en gift man. Det borde hon inte ha gjort även om hon till och från är mycket lycklig.

Ester och Olof bor båda i Stockholm där de promenerar omkring, äter middagar, dricker kaffe och besöker vinbarer. Efter två år i Stockholm är namnen på de gator och restauranger de besöker inte bara namn för mig. Ofta, förvånansvärt ofta, vet jag var gatorna finns och hur de sträcker sig. En del av restaurangerna har jag också besökt men jag har ännu aldrig varit på en vinbar.

När Ester och Olof är lyckliga åker de ibland till Hellasgården. Hellasgården kände jag inte till men eftersom både Ester och Olof tyckte om att åka dit, bestämde vi oss också för att åka dit. Vi blev inte besvikna. Hellasgården ligger i Nackareservatet nära Älta. Ett lämpligt ställe för Ester att åka till, så som hon ältar och ältar. Vi tyckte det var riktig fint kring Källtorpssjön

Jag tyckte mycket om "Utom personligt ansvar" som jag sträckläste. Lena Andersson skriver så bra när hon skildrar Esters liv mellan hopp och förtvivlan. Det är älskarinnans berättelse vi läser - en älskarinna som analyserar och tolkar allt in i minsta detalj. Jag är mycket imponerad av Lena Anderssons sätt att skriva. Men vem är Olof Sten?

Är lagsagnen nästan klar?

Förra året planterade jag tulpaner och pärlhyasint i en så kallad lasagneplantering - lökarna planterades på olika djup i en stor kruka. Idén att plantera i två lager fick jag från programmet Gomorron. De sa att man inte skulle kunna misslyckas. På vårkanten hade jag en kruka med mycket vackert blommande pärlhyasint. Tuplanerna blommande aldrig.

Så här såg lasagneodlingen ut våren 2014

För några veckor sedan gjorde jag om planteringsförsöket och redan nu - i slutet av november - börar pärlhyasinterna sticka upp. Inte bra. Nu kommer jag kanske att få pärlhyasint till jul och tulpaner till påsk. Inte vad jag förväntat mig men blir det så blir det ju ganska bra ändå. Följ den spännande fortsättningen av mina balkongodlingar.

Läget november 2014

Tema Asien

Vi försöker läsa böcker efter olika tema (eller heter det teman eller rent av tematan) i vår bokcirkel. Just nu är det Asien som gäller. Asien valde vi för att en av cirkeldeltagarna ska åka till Kambodja och Vietnam efter nyår. Låter jätteroligt. Skulle nästan ha lust att hänga med men just nu nöjer jag mig med cirkelböcker och en och annan film.

Och film var just det sätt vi inledde tema Asien med - ett nytt grepp för bokcirkeln. Vi tittade på filmen "När solen står som högst" (****) från Vietnam, som vi blev rekommenderade av vår bibliotekarie. Bibliotekarien ger oss tips om böckerha - jättebra för på så vis läser vi böcker vi inte skulle ha läst annars.

"När solen står som högst" var en mycket vacker film som handlade om tre systrar och deras kärlekshemligheter. Det är sällan man ser så vackra, lugna filmer.

Innan jag såg "När solen står som högst" tror jag bara jag har sett en film från Bortre Indien (heter "halvön", där Kambodja ligger, fortfarande Bortre Indien eller har den fått nytt namn) - nämligen "Doften av grön papaya". Den såg jag för ca 15 år sedan och den finns fortfarande kvar i mitt minne. Filmerna påminner om varandra - vackra filmer där allt sker otroligt sakta och där det ibland regnar på ett sätt det aldrig gör här.

För att ytterligare förstärka Asienkänslan bestämde vi (maken och jag) oss för att äta lunch på en Vietnamesisk restaurang. Jättegod mat. Det känns nog ändå som det är läge för att planera en liten "tripp" till Vietnam och Kambodja. Undrar just om jag får mitt resesällskap (maken) med på "tåget".

Ett underverk

Vi börjar varje dag med frukostbuffé. Mitt på dagen äter vi lunchbuffé, sen avslutar vi dagen med middagsbuffé. Alla bufféerna är mycket rikliga - massor med vegetariska rätter, många sallader, alltid minst en kycklingrätt, ofta också köttgrotta, kebab och fisk. Det går verkligen inte att klaga på maten men efter sju dagar med samma bufférätter ska det bli trevligt med lite annan mat.

Under alla bussturer har jag noterat att det finns olivodlingar överallt. Ibland ser det ut som hela olivskogar. Men här odlas också mycket mandariner. Av bufféerna att döma måste det även odlas aubergine, zuccini och granatäpplen men några sådana odlingar har jag inte sett. Lite mer förvånande var att det växte så mycket tall i raka rader. Vi frågade vår guide vad man använde tallarna till men han trodde bara de planterats för att dämpa blåsten. Sedan läste vi på en skylt att det var Pinje (tillhör tallsläktet) man odlade och trodde oss då förstå att det var pinjenötter man skördade från dessa träd.

Resans sista dag hade bara en programpunkt - Ephesus. Oj, oj oj. Man blir så imponerad. Tänk att man började bygga denna stad 1100 fKr. Här fanns allt - tempel, affärer, bibliotek (det tredje största efter Alexandria och Pergamon) gymnasium (skola för gymnastik), toaletter med rinnande vatten, bordeller, kyrkogårdar, affärer, en arena som kunde ta emot 50 000 besökare, gator - ja, allt. Artemistemplet räknades som ett av världens sju underverk. Jag tyckte besöket i Ephesus var värt hela resan. Slutligen kommer här lite bilder från Epheus.