Chock på chock

Nu kommer värmen! Nu ska det bli 25 grader varmt! Nu ska det fiskas makrill!

Härligt att fortfarande ha några dagar ledighet kvar och kunna åka västerut igen. Men är det fortfarande sommar? Frågan är motiverad för så här såg det ut när vi kom tillbaka - chockartat upplevelse.

Så gick vi in i stugan och möttes av chock nummer två. Frysen hade stått öppen en hel vecka! Måste vi kasta allt eller går det att ta tillvara något? Efter lite googlande bestämde vi oss för att kasta allt kött, bl.a. våra goda hemmagjorda korvar! Så nu gäller det att fiska!

Och så chock nummer tre. Jag hade glömt min ryggsäck hemma. Där låg alla böcker, toalettväskor, och värst av allt, min I-pod och alla mina sladdar. Ringde dottern som berättade att det hade stått en välpackad ryggsäck på sängen med "Västkusten i blicken".

Jag som anser mig så välorganiserad - hur kunde jag åka ifrån min I-pod? Ytterligare ett ålderstecken eller möjligen ett klantigt sätt att packa. Sensmoralen blir: Använd alltid Ikeakasse, undvik fem små Gudrun Sjödén påsar, särskilt när de kombineras med ryggsäck där allt det viktiga ligger.

15 kronors kryssning

I dag, den 22 augusti 2016, var det invigning av den nya båtlinjen mellan Tappström och Klara Mälarstrand. Första turen gick förbi Ekensberg (där vi bor) 7.50. Den hann vi inte med - är man pensionär, så är man. Men vi hade satt klockan på ringning och tog båten som gick 8.35 - tillbakaturen från Klara Mälarstrand.

Hade vi tagit första turen hade vi fått lyssna på sång ombord. Det missade vi men vi blev bjudna på kaffe och bulle på vår tur från Ekensberg till Ekerö och åter via Ekensberg in till stan. Brygga och båt var dekorerade med ballonger och blå/gula band. Alla pratade med varandra. Det var en stor dag för oss Ekensbergare när vi fick en egen båtlinje. Allt var perfekt. Vår Mälarkryssnning tog två timmar och för det betalade vi med våra SL-kort 15 kr (pensionärsbiljett). Den nya linjen kommer att gå tre gånger per dag. Andra turen, som passar oss bäst, går 9.50. Tyvärr känns även den turen aningen tidig för en morgnslö pensionär men man får väl anstränga sig om man vill ta båten in till stan.

Sen, när vi gått i land vid stadshuset, promenerade vi hem. Vi gick och vi gick men vi stannade också och åt lunch - halv portion fisk- och skaldjurswallenbergare. När vi efter nästan fem timmar kom tillbaka till Ekensberg var jag rejält trött och hade fått ont i stortån.

När blir det klart?

Varje sommar brukar vi åka till Gunnebo slott utanför Göteborg. Vi går runt och tittar på odlingarna och blommorna. Ser hur långt återuppbyggandet av det gamla orangeriet har kommit och äter deras goda lunch. Den här gången blev det kummel med rökt gräddfilsås. Mycket gott men dyrt - 140 kr (om jag minns rätt) för en lunch - då måste nöja sig med en halv portion (och det räcker ju).

I  år åkte vi dit tillsammans med "Göteborgsbarnbarnet" som vi hade åtagit oss att passa - planeringsdag på dagis eller föris (!) som man numera säger. Den lille tvååringen var så intresserad av allt - gick omkring bland odlingarna med en stor plansch och frågade vad de olika blommorna hette. En blomma behövde han dock inte fråga om - Bolltistel kände han igen direkt - finns hemma i hans egen trädgård.

 

Gunnebos växthus

Gunnbo slott byggdes i slutet av 1700-talet. Till slottet hörde ett orangeri men redan efter tjugo år hade det börjat ruttna. Byggnaden revs 1830. Nu håller man på att bygga upp orangeriet igen - efter de gamla ritningarna. Man bygger efter gamla ritningar och med gammal teknik för att bevara gammalt hantverkskunnande. Taklagsfest hade man i september 2014 och hela byggnaden ska vara klar 2018. Det kommer alltså att ta nästan fem år innan byggnaden är klar. Det är bara att hoppas att det inte var något grundläggande fel på de gamla ritningarna och att konstruktionen var ok. Det vore inte roligt om huset skulle börja ruttna en gång till.

 

Honnör

Så fort vi sätter oss i bilen för att köra en längre sträcka, klickar vi på "Media" och lyssna på en bok. Just nu är det Jan Guillous serie "Det stora århundradet" som gäller. Serien handlar om tre pojkar från en ö utanför Bergen och deras liv när pappan dött i en båtolycka. Mycket intressant. Den första boken "Brobyggarna" (som vi är klara med) handlar bl.a. om hur en av bröderna jobbar som ingenjör på Bergenbanan - tåglinjen som ska binda samman Oslo och Bergen. Det är ingen lätt uppgift att bygga tunnlar och broar uppe i fjällvärden med alla dess höga berg och djupa dalar, särskilt inte när det är kallt, blåsigt och snöigt. Järnvägsbygget var så spännande och livfullt beskrivet så vi bestämde oss för att göra en tredagarsresa i Lauritz (den äldste brodern) fotspår. Eftersom vi är pensionärer kunde vi dessutom köpa honnörsbiljetter.

Det blev bil till Oslo, sen tåg till Myrdal. Där bytte vi till Flåmsbanan och åkte till det lilla samhället Flåm. Sen fortsatte vi med båt på Sognefjorden till Bergen och så tillbaka hem igen med Bergenbanan och bil. Mycket åkande blev det men det var en annorlunda och trevlig resa. På Hardangervidda är det vackert men utefter Flåmbanan är det än vackrare. Båtturen på Sognefjorden gick inte heller av för hackor. Det norska landskapet är imponerande.

Vi var inte ensamma på Bergenbanan - tvärtom. Många passagerare hade vandringsutrustning. Några hade till och med med sig cyklar. Vi pratade med två yngre män med gigantiska ryggsäckar - 36 kg. Dessa skulle de bära runt under sin tre till fyra veckor (!) långa tur ute i Hardangeviddas naturreservat. När de gick av i Finse, banans högsta punkt 1.222 meter över havet, var det fem grader varmt, blåste och regn-snöade. Enda förbindelsen mellan Finse och resten av världen är med Bergenbanan. Det är i Finse som Anne Holts deckare "1222 över havet" utspelar sig. Redan när jag läste den blev jag sugen på att åka Bergenbanan.

I Myrdal bytte vi tåg. Vi lämnade Hardangervidda och åkte vidare på Flåmsbanan ner till det lilla samhället Flåm. Flåmsbanan är en av Norges största turistattraktioner. Den är bara 2 mil lång men har en höjdskillad på över 800 meter. Otroligt!

Vi lämnade Flåm med båt och fortsatte till Bergen via Sognefjorden och utefter Norges kust.

Det var inte bara Bergenbanan och Flåmsbanan som var lika imponerande som vi förväntat oss - även Bergen uppfyllde våra förväntningar. I Bergen regnar det i genomsnitt 280 dagar om året. Vår dag i Bergen uppfyllde mer än väl vår förväntan på regn - himlens portar hade öppnat sig. Dyblöta tittade vi på fiskmarknaden, gick runt bland de gamla husen från hansatiden - bryggan (tyskebryggen) som finns med på Unescos världsarvslista - och tog bergbana till toppen av ett berg. Väl där kunde vi gå inomhus och värma oss med en kopp kaffe. Men vi hann också äta både fiskspett och fisksoppa. Innan vi satte oss på tåget tillbaka till Oslo passade vi på att proviantera - rökt och färskt valkött.

 

 

Oskar, den näst äldste av brönderna Lauritzen i Brogyggarna byggde inte järnväg i Norge utan i Tyska Östafrika - även det en spännande skildring men vi avvaktar ett tag innan vi ger oss på att följa i hans fotspår.

Och så, avslutningsvis, några bilder från Oslo.

Louise Bourgeois konstverk från New York kan beses på mycket närmare håll

Post it lappar

I år skulle vi för första gången ha trissjolleregatta i Stockholm. Vi skulle stå för värdskapet och det var ingen lätt uppgift. Hur ordnar man en regatta utan båtar? Vi planerade och planerade, tog provturer med olika båtar, läste på och testlagade mat.

Till slut bestämde vi oss för att låta hela sällskapet ta en tur med SLs båtlinje nr 80 från Nybrokajen till Blockhusudden. Det är kanske att ta i när man kallar en 30 minuter lång inomskärsbåttur för regatta men alla verkade nöjda så det var väl OK.

Hela planeringen klarade vi med hjälp av post it lappar!

Märta Helena

I Årstaviken ligger de tre små öarna - Årstaholmarna. Under några sommarmånader kan man åka dit med den eldrivna båten Märta Helena.

Vi passade på att ta göra det, när vi nu var i Stockholm på semester och inte hade något särskilt för oss. Först satt vi och väntade en halvtimma på att båten skulle gå. När vi kom över till ön och skulle stiga i land på den största ön Alholmen, började det regna. Då vände vi och tog första turen tillbaka igen.

  

Båten, Märta Helena, har fått sitt namn efter årstafrun, som bodde på Årsta gård från slutet av 1700-talet till sin död 1841. Hon efterlämnade en unik dagbok som omfatta 5000 foliosidor och nu bevaras på Nordiska museet. Tänk om det hade funnits bloggar på hennes tid - då skulle man kunnat läsa och se hur det var att vara herrgårdsfru på Bellmans tid.