Rinkebystråket

I DN läste jag "Kvinnorna tar täten på Rinkebys nya affärsgata. Marockanska, egyptiska och malaysiska restauranger. Afrolöshår och makeup för mörkhyade. Med god mat och kvinnliga entreprenörer hoppas Rinkebystråket, som invigs i dag (30/9 2016) bli framtidens mötespunkt i Rinkeby" - lät intressant. Man har jobbat med detta stråk i tre års tid och affärerna har valts ut för att matcha konceptet "1000 smaker".

Jag frågade några kamrater om de ville hänga med dit och så gav vi oss i väg. Men ack, så öde det var. Gatorna var tomma (vi var där mitt på dan en vanlig vardag) och de flesta skyltfönster var täckta med papp. Ambitioner finns men än är en levande gata med mycket affärer långt borta.

Det fanns dock ett flertal restauranger. Vi valde en som serverade mat från Egypten. Riktigt bra.

Konsten att förlåta

I går hade jag en riktig filmdag. Först gick jag och en kamrat från Birkagården på bio och såg Almodovars nya film Julieta, sen satte jag mig framför TVn och tittade på Jean Penns film "Into the Wild", som jag tidigare hade spelat in. Båda filmerna var mycket bra och båda hade samma tema - hur svårt det är att förlåta föräldrar som svikit.

 

Julieta var en vacker film - intressant och fängslande. Alldeles i början visas en interiörbild med ett stort konstverk av Lucian Freud. Lucian Freud som vi ägnat en dubbellektion åt på Birkagården och som är barnbarn till den store Sigmund - en hint om filmens tema. Roligt att jag kände igen konstverket som nog inte hade hamnat där av en slump. Det är svårt att beskriva en film utan att avslöja för mycket av handlingen men den hade ett mor/dotter-tema. Dottern kände sig sviken av sin mor och kunde inte förlåta henne. Filmen ville visa hur mycket lidande det skapar när den som "svikit" bestraffas genom att bli övergiven av sitt barn. Man hade alltså valt att se livet ur den svikandes synvinkel, vilket jag gillade.

Den andra filmen "Into the Wild" handlade också om ett svek som var svårt att förlåta. I "Into the Wild" ger sig den svikne sonen iväg - han lämnar föräldrarna och ger sig ut på luffen med målet att kunna leva i Alaska. Här får vi alltså följa den person som blivit sviken och hans sätt att bearbeta sina känslor och indirekt också bestraffa sina föräldrar. Filmen baserar sig på en verklig historia och de anteckningar som Christopher McCandless gjorde under sin äventyrliga resa. Han åker från norr till söder i USA och vi får se olika miljöer och människor av skiftande slag. Mycket fängslande film.

Konstigt att jag samma dag, och av en slump, råkade se två filmer med samma tema, belyst från två håll. Alla gör fel och summan av kardemumman är att man måste lära sig förlåta eller i alla fall acceptera även om det ibland kanske måste komma till en brytning innan såren kan läka.

Som ett pärlband ...

Vad lätt och trevligt det är att lyssna på en ljudbok. Det är bara att öppna sin lilla telefon och välja, ladda ned och lyssna. Nu har jag på raken lyssnat på två deckare - först Anne Holts "Död joker" och sen Leif G W Persons "Kan man dö två gånger?".

 

Båda böckerna var trevliga och det var ju väntat eftersom jag gillar författarna och har läst massor (kanske allt för många) böcker av dem.

Jag hade tänkt lyssna på Anne Holts nyaste bok men måste gjort något fel för jag fick en bok hon skrivit redan 2001. Gjorde inget eftersom jag inte läst den - trodde jag. Jag tyckte väl inte "Död joker" var den bästa bok Holt skrivit men klart godkänd. Kanske lite mycket ältande om alla personliga problem som poliser verkar ha. Ett alltför ofta förekommande tema är att poliser inte mår psykiskt bra. När jag skulle länka en recension till detta blogginlägg och sökte på titeln "Död joker" fann jag att boken redan fanns på Tidlösabloggen. Jag hade läst den! I maj 2012 hade jag läst hela boken! Fyra och ett halv år senare kunde jag läsa om boken och allt var nytt. Tur att jag bloggat om den. I fortsättningen måste jag kolla i Tidlösa innan jag börjar med en ny bok så att jag inte råkar ut för samma sak igen. Det var dock lite märkligt att jag inte kände igen den alls - nästan lite skrämmande.

En polis som inte lider av några som helst psykiska problem är kommissarie Bäckström i Leif G W Perssons böcker. Han är sig lik från bok till bok - möjligen har han blivit något mjukare i "Kan man dö två gånger?". Det är svårt att att tro att det kan finnas personer som denne Bäckström men G W hävdar i intervju efter intervju att det jobbar en Bäckström i varje organisation. Det är dock omöjligt att inte gilla detta upplägg och denne Bäckström, fast han är så vedervärdig. Dessutom gillar jag att man "hör" vad personerna tänker.

"Kan man dö två gånger?" var både bra och rolig. Poliserna är så duktiga, arbetar så nitiskt och är så skickliga och framgångsrika så jag fick för mig att G Ws ambition har varit att skriva en populär instruktionsbok för hur polisarbete ska bedrivas. Jag tror G W vill säga "Jobba så här så kommer ert polisarbete att bli framgångsrikt och ni kommer att kunna lösa fall i stället för att avskriva dem". Men varför detta generalangrepp på en åklagare? Det är nog inte nådigt om man kommer på kollisionskurs med herr Persson.

När jag lyssnat på två deckare var det läge att "vidga vyerna". Först valde jag Herman Lindqvists bok från 1990 "Caramba säger dom aldrig" eftersom den handlade om Spanien dit jag snart ska på "skolresa" med mina Birkagårdsvänner. Trevliga och underhållande kåserier men kändes lite gammal.

Sen valde jag Martina Haags skilsmässoroman "Det är något som inte stämmer" där hon skriver om hur hon känner att något är fel, utan att ha något konkret att ta på, och hela tiden får försäkringar om att det inte finns någon annan. Jag gillade att handlingen pendlade mellan två platser och två tillstånd. Huvudpersonen befinner sig i en fjällstuga där hon tagit jobb som stugvärd. Där hon bor ensam eller tillsammans med (ibland) knäppa gäster. I stugan tänker hon på sitt äktenskap och skriver om hur hennes liv rasat samman. Hur sviken hon blivit och hur ledsen hon är. När hennes tid som stugvärd är slut har hon bearbetat sin skilsmässa och återvända till "världen" med ett bokmanus men också med sår som börjat läka. Jag gillade "Det är något som inte stämmer", en trevlig och mycket lättläst bok. Nu är jag redan på gång och lyssnar på en ny bok som verkar lovande (en s.k. cliffhanger!)

Kampen om tiden

För ett tag sedan tog en journalist på Svenska Dagbladet kontakt med mig och frågade om jag ville vara med i en reportageserie om Tid. Hon ville veta hur det var att leva utan klocka och när hon hittat min blogg "Tidlösa - ett liv utan klocka" tyckte hon att den kunde passa in. Kul att bli uppmärksammad av en stor tidning. När intervjun var klar kontaktades jag av en fotograf eftersom inlägget måste åtföljas av en bild.

Sen tog det några dagar, så kom det ett korrektur för genomläsning. Jag hade inga synpunkter, det var ju journalistens reportage. Men jag tyckte det var onödigt formellt att hela tiden bli omnämnd med både för- och efternamn. Det borde väl räcka med förnamn. Denna min synpunkt kunde man dock inte beakta eftersom tidningens policy var att alltid skriva ut hela namnet. Förr, innan man införde denna princip, hade kvinnor ofta omnämnts med förnamn medan män alltid hade omtalats med hela namnet. Alltså en jämställdhetsfråga som jag inte kunde (eller ville) påverka.

I övrigt hade jag inga synpunkter. Men jag tyckte nog, i mitt stilla sinne, att reportaget blev ganska kort! Så länge som vi hade pratat borde det väl blivit lite mer. "Vad hade du väntat dig", sa maken, "ett dubbelsidigt uppslag kanske?". Nej, man får allt vara nöjd med det lilla.

Sedan började jag läsa tidningen med "Tid i blicken" utan att hitta något av intresse. Så, äntligen, i söndags kom ett långt reportage kallat "Kampen om tiden". Men var var jag? Jag fanns ju inte med! Hade jag blivit bortklippt?

Nej då, inte alls. Min intervju kom i tisdagens uppföljningsreportage. Längst ned på sidan fanns jag med, med bild. Sen fick man klicka för att komma vidare till det lååånga reportaget.

Jag kom alltså med som blänkare i tidningen men det dubbelsidiga reportaget, som först krympt till mycket måttlig storlek, hade slutligen reducerats till ett inlägg i e-tidningen (klicka för att läsa hela reportaget eller läs längst ned). Kul i alla fall.

Omöjliga experimentet – att leva utan klocka

Går det att leva utan klocka? Inte om man frågar Anita Lindström 

som försökte, men som ganska snart upptäckte att livet blev mer 

stressigt utan koll på tiden...

På datorn, tv:n, radion, kyrktornet – och inte minst på telefonen.
Överallt finns klockor som berättar för oss vilken tid det är. 
Att skylla på att man inte hade koll på tiden när man kommer för sent, är en dålig ursäkt.
Anita Lindström har sedan hon gick i pension för sju år sedan funderat mycket på tiden. När hon arbetade 

gick det ofta i ett. Hon reste mycket, gick på många möten – hon hade helt enkelt väldigt mycket att göra. 
Så skulle de skära ner på jobbet och Anita Lindström blev erbjuden att gå tidigare, men med bibehållen 
lön under en tid. Så hon slutade arbeta, vilket för många är en omställning som kan vara svår att gå igenom.
I samma veva bestämde Anita Lindström sig för att gå en pilgrimsvandring i Spanien. – All tid, direkt när 
jag hade slutat, gick åt till att förbereda den.

Under vandringen växte tidlösa, en krokusliknande knölväxt, längs vägrenen. Anita Lindström, som
 nu skulle leva ett liv utan så mycket bestämda tider, ville se vad hon gjorde av all sin nyfunna tid och 
startade en blogg som fick heta just Tidlösa. Därefter kom idén att försöka leva utan klocka.
– Jag ville leva ett liv där jag inte var styrd av tiden, att det skulle vara en del av mitt nya liv.

Experimentet varade inte länge. Ganska snart märkte Anita Lindström att det var svårt, näst intill 
omöjligt, att vara en del av samhället utan att ha koll på tiden. På ett sätt blev det till och med mer 
stressigt än tidigare.
– Om jag till exempel skulle med en buss så visste jag ju inte om jag hade bråttom eller kunde ta det 
lugnt. Inte heller gick det ju att undvika att bestämma tid med andra människor. Jag kunde ju inte 
säga ”jag kommer när jag kommer.” Samtidigt konstaterar hon att det i princip är omöjligt att undvika 
klockor, eftersom de finns överallt. Någon armbandsklocka har hon inte just nu, men mest för att den 
gamla gick sönder och hon inte  har hunnit köpa en ny.

En sak har dock förändrats i Anita Lindströms liv. Förr var hon ofta försenad, kom med andan 
i halsen och var något av en tidsoptimist. Nu kommer hon sällan försent.
– Jag tror det beror på att jag har mer tid. Det händer till och med att jag kommer för tidigt.
Inte heller blir hon stressad när andra kommer försent.
– Nu när alla har mobiltelefoner och kan meddela när de blir sena så är det ju inte så stressande 
att vänta. Dessutom känns det som att det är mindre slöseri med tid nu, man kan ju alltid lyssna 
på en bok, eller läsa något.

Enköping - trädgårdsstad

Efter att ha besökt Piet Oudolfs trädgårdar i New York (High line) och Skärholmen var det dags för hans parker i Enköping. Enköping är känd som trädgårdsstad och det har sina skäl. Man har verkligen satsat på trädgårdar och parker. Jag blev mycket imponerad och då tittade vi ändå bara på en liten del av alla de parker som finns. Enköping är verkligen värd ett besök.

Gammal och ny

Höstens boktema i Gröndalscirkeln är Tyskland. Den första tjocka boken om familjen Buddenbrock lyckades jag klara - tack vare att den fanns som ljudbok. Den andra boken, Herman Hesses "Glaspärlespelet", gick det sämre med. Den var sååå tjock och den hade sååå små bokstäver. Jag gav upp efter ett 30-tal sidor. Lite trist att jag inte orkade läsa den men till min förvåning var det bara två som klarat provet. En av dem som tagit sig igenom boken hade koncentrerat sig på verben och på så vis fått grepp om handlingen. Den andra hade hoppat över alla bisatser för att komma framåt. Glaspärlespelet utkom på 1940-talet och vi skulle nog behövt läst den i nyöversättning för att ha klarat av den. Den kändes gammal och föråldrad.

 

I stället för Glaspärlespelet läste jag "Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante. Denna bok, som höjts till skyarna som få andra nyutkomna böcker, hade jag förväntat mig skulle vara en höjdare. Jag tror inte jag har läst eller hört något negativt om "Min fantastiska väninna". Till min förvåning blev jag besviken. Boken handlar om två flickors uppväxt i Neapel på 50-60-talet - den ena flickan berättar. Visst är det bra att böcker handlar om flickor och flickors liv och visst är det intressant att läsa om hur fattigt och tufft livet kunde vara i Neapels arbetarkvarteren för inte så länge sedan. Men jag tyckte boken var så överdriven och jag tyckte den innehöll så mycket upprepningar - samma sak berättades gång på gång. Jag skulle kunnat följt med i handlingen även om jag hade hoppat över 20 sidor här och 15 sidor där. Den kändes tjatig och krystad - inte alls självupplevd som det har spekulerats om. Det är tveksamt om jag kommer att läsa de följande tre delarna.

En röding

Igår, när vi hälsade på svågern i Lysekil, fick vi denne snygging till middag. Inte dumt alls.

En turistdag

Tredje och sista dagen på vår Italienresa var avsatt för Venedig - en av världens största turiststäder. Det är inte svårt att förstå varför Venedig är en så populär stad.

Jag är alldeles för otålig för att köa. Därför tyckte jag vi skulle åka tåg från Verona till Venedig och hade jag köpt biljetter till Peggy Guggenheimmuset på nätet. Att åka buss och tåg till Venedig lät sig dock inte göras med mindre än att halva dagen skulle gått åt. Vi tog i stället vår hyrbil och lyckades ta oss dit och hem enkelt och bekvämt, helt utan köande. Och med våra förköpta biljetterna kom vi in på museet utan att stå i kö men det gjorde även övriga besökarna. Det här med köande gäller nog inte i september.

Venedig är en fantastisk stad med sina vackra palats och sina kanaler. Vi strosade runt och njöt, åkte vattenbuss (Vaporetton) på Grand Canale, tog en liten vinglig gondoltur över en kanal (på inrådan av en kypare) för att komma till museet med de förbokade biljetter, och gjorde flera avbrott för att äta och dricka.

Kvällsbild på Peggy Guggenheimmuset, från kanalen

Peggy Guggenheims gamla hem eller palats, där både hon och hennes katter ligger begravda, är nu omgjort till museum. Vi ägnade ett par timmar åt hennes unika samling av moden konst. Hon kunde starta sitt samlande tack vare ett "litet" arv men lyckades med konststycket(!) att förvalta sina pengar på bästa sätt. Det var ett lagom stort museum - jätteroligt att besöka. Fullt med fin konst både inne i huset och på innergårdarna och det var nästan bara kändisar på besök. Picasso var där, Kandinsky var där och Miro och Magritte och Max Ernst var där liksom många andra bekantingar. Palatset har direktingång från kanalen. Skulle vi kommit den vägen (vilket inte går för turister) skulle vi ha blivit mötta av denne ryttare. 

Marino Marini

Här kommer ett axplock från konstsamlingen.

George Braque

Constantin Brancusi,- som också finns på min balkong

Giorgio de Chirico

Max Ernst

Alberto Giacometti

Vasily Kandinsky

Två arbetsdagar

• Lasagne
• Pizza
• Risotto 
• Pasta med scampi och zucchini

åt jag till middag under vår tre och en halvdagstripp till Italien. Varje middag bekräftade vad jag tidigare visste - italiensk mat smakar bra. Extra goda blev middagarna tillsammans med lokala viner. De lokala vinerna kom från Valpolicella och Bardolino.

De två första dagarna på vår resa i norra Italien ägnade vi åt "jobb" - provade vin och handlade vin. Tredje dagen turistade vi.

Vi började med en bilrundtur från Negrar (nära Verona där vi bodde) till Gardasjön och åter. Vid Gardasjön ligger den lilla mysiga staden Lazisi, där vi stannade och åt italiensk glass. Även när det gäller glass vet italienarna vad de sysslar med. Överallt längs vägen fanns det skyltar till vingårdar där man både kan provsmaka och handla. Fastän vi bara var fyra och inte handlade särskilt mycket blev vi väl mottagna på alla vingårdar. 

Andra dagen promenerade vi mellan vingårdar i vårt närområde - som det heter på nusvenska. Vi bodde i Negrar, mitt i Valpolicelladistriktet, där man tillverkar Valpolicella Classico, Ripasso och Amaroneviner - alla aromatiska och välsmakande. När vi besökte vingården Tommasi, vars vin säljs i Sverige, märkte vi att Amaronevinerna kostade på kronan lika mycket om man köper dem direkt hos producenten, som de gör på bolaget. Det lönar sig alltså inte att ta bilen och åka ned för att bunkra. På kvällarna promenerade vi till någon av de lokala osteriorna och åt middag.

I det här flotta huset hade våra sovrum

Båge från romartiden invid vårt hus

Det är mycket vackert i norra Italien. Ett mjukt kuperat landskap med vinodlingar i långa, raka rader och höga berg (Dolomiterna) i bakgrunden. För att kunna odla i detta kuperade landskap har man byggt upp murar - både långa och höga - som gör det möjligt att skapa terrasser och minska jorderosionen. Eftersom vi både åkte runt i vår hyrbil och promenerade, hann vi titta runt ordentligt. Förutom vinodling verkar det vara stenbrytning som gäller i Valpolicella.

Husen är vackra och växtligheten fin. Cypresserna, som jag tror kunde vara upp till tio meter höga, var ursnygga och gör sig så bra i siluett. Allt och alla såg välmående ut. Visst fanns det hus som krävde underhåll men inget var förfallet och även hus som sett bättre dagar var snygga och förvånansvärt stora. 

Lär känna din stad

Nu har jag bott  i Stockholm i fyra år och det duger inte längre att säga att jag inte vet var saker och ting finns för att jag är ny i stan. Efter fyra år bör jag ha en viss uppfattning hur jag hittar till olika platser och det tycker jag faktiskt att jag har.

Men jag har jobbat hårt. 

Jag har tagit tunnelbanan till olika platser och gått runt och tittat vid stationerna så att Husby, Alby och Bandhagen inte ska vara tomma namn utan innehåll. 

Jag har följt med på guidade vandringar. I helgen klarade jag av två stycken. Först var jag med på en visning av kranarna i Hammarbyhamnen sen gick jag i Per Anders Fogelströms fotspår på Söder.

Jag har också börjat på en kurs om Stockholms historia. Två timmar varannan veckan lyssnar vi på föreläsningar. De andra veckorna åker vi runt och tittar. Vår fösta aktiva vecka började med rundvandring i Gamla Stan. Vi tittade bl.a. på statyn av Kristina Gyllenstierna (Gustav Vasas moster). Hon som försvarade Stockholm från Kristian tyrann ända tills hon blev förrådd av adeln. Typiskt nog var hon, liksom de flesta andra kvinnor, utelämnad ur min historiebok. Jag har också lärt mig varför Stockholm och speciellt Söder kallas för Eken.

Det är roligt att utforska nya platser och jag kommer nog att ha fullt upp i tio år till. Sen  får jag väl repetera genom att läsas i min blogg vad jag har sett. Bloggen har blivit min extra hårddisk.