Medelmåttans revanch

Det är trevligt med julklappar som nästan "varar ända till påska". En sådan fick vi av dottern i år - var sin biljett till Folkoperan.

I går var det därför julafton igen.

Vi såg "Salieri vs Mozart". Medelmåttan Salieri (Loa Falkman) stod i centrum och fick våra sympatier. En intim föreställning med bara fyra sångare. Vi satt på bästa platserna - såg och hörde (de sjöng på svenska) jättebra. Verkligen roligt att sitta så bra. Det var en trevlig och rolig föreställning. Om jag uppfattade saken rätt var det delvis Salieris musik och den är ju, trots allt, inte så tilltalande som Mozarts.

Årets julklapp var en kombopresent - skiva med Mozartmusik, dvdskiva med regissörens klippning av filmen Amadeus, Mozartkulor i en ask och så biljetterna. Vi var därför uppdaterade på både Motzart och Salieri när vi gav oss ut i vinterkylan och fick en toppenkväll.

De mörka skogarna land

På min Östersjökurs har vi pratat om Polens delningar (72 93 95) och dess "pånyttfödelse", Hitlers ockupation av landet och fördrivningen av den tyska befolkning i slutet av andra världskriget.

I bokcirkeln läste vi, för ett par år sedan, Astrid Seebergers bok "Nästa år i Berlin", som handlade om en människas flykt från Ostpreussen och hur denna flykt påverkade hennes och hennes dotters liv.

Nu har jag läst Dörte Hansens bok  med samma tema. Hon skriver om hur flykt och fördrivning påverkar människor i generationer.

I boken "Körsbärslandet" berättar Dörte H om en ung kvinna från Ostpreussen (De mörka skogarna land) som måste fly med sina barn och det mottagande de får i väst. Det är ingen vacker berättelse men den är tankeväckande och intressant. Hon skriver om hur svårt, för att inte säga omöjligt, det kan vara att lämna sitt flyktingliv bakom sig. En flykt påverkar allt - även relationen barn-föräldrar. Ämnet är lika aktuellt idag som för 70 år sedan. 

Jag gillade "Körsbärslandet" - den lite tuffa ironiska tonen, det enkla språket, den torra humorn, kontrasten mellan livet på landet och i stan och förflyttningen i tid.

Vinterlandskap

Vintrarna har blivit mildare, mindre snörika och gatorna är inte längre glashala - toppen tycker jag som inte gillar kyla men väl isfria gator.

Trots mina preferenser gav jag mig iväg till fjällen - till snörike - för att fira en 70-åring. Så mycket snö som vi hade i Storhogna har jag inte sett på både år och dag. Avresedagen var det strålande vackert med gnistrande snö. Termometern visade -22.

Eftersom kyla inte är det jag gillar bäst tycker jag vi gjorde ett bra val när vi i stället för att ge oss ut på fjället tillbringa några timmar på hotellets spa-anläggning. Där fick vi såväl ansikte som fötter behandlade, blev fräscha som vårblommor men inte en dag yngre.

Sen avslutade vi dagen med en lyxmiddag i hotellets vinterträdgård.

Saffransdoftande fisksoppa med
kammussla, rökt lax och aioli

Kalventrecôte med saltbakad röd-
beta, sötpotatisouré o portvinssås

Mörk chokladkräm på krossad brownie
med kanderade jordnötter och vaniljglass

Glasen fylldes med vitt, rött och sött

För att komma till Storhogna tog jag tåget till Sundsvall och fortsatte sedan med bil resterande sträcka. Det märktes tydligt att såväl vecka 8 som vecka 9 är sportlovsveckor - överfullt med folk på station och tåg och alla människor har med sig bagage till förbannelse. Det var skönt att resa med lätt packning. Mitt resesällskap, "Körsbärslandet" , återkommer jag till.

Entry Island

På den lilla, ödslig ön Entry Island i Saint Lawrencefloden i Kanada har det skett ett mord som polisen Sime Mackenzie får i uppdrag att utreda. 

Så fort han får se den misstänkta känner han igen henne trots att de bevisligen aldrig har träffats.

För att förstå hur han kan känna igen en person han aldrig har sett går Sime tillbaka till gamla dagböcker som hans förfäder skrivit och börjar forska i sin egen historia.

Men släktingarna, som en gång i tiden bott i Yttre Hebriderna, kommer inte bara till honom i dagböckerna utan också i hans drömmar. Intressant men inte lyckat. Det blir rörigt med personer som har samma namn men lever på två platser i två olika tidåldrar (deckaren och hans farfars farfars far heter båda Sime och den misstänkte mördaren och hennes anmoder har också samma namn).

Även om det är intressant att läsa om livet på Yttre Hebriderna för 150 år sedan blir det för mycket historieundervisning, för orealistiskt och tar dessutom bort intresset från den riktiga historien.

Peter May har tidigare skrivit tre deckare (Lewis triologin) där handlingen tilldrar sig på Yttre Hebriderna och han hade från början bestämt att det bara skulle bli tre. Bra tyckte jag, som hade läst tillräckligt om Yttre Hebriderna efter bok nummer tre. Tyvärr blev det inte bara tre böcker. Det blev i alla fall tre och en halv eftersom handlingen i Entry Island till stor del också utspelas där.

Sammanfattningsvis tycker jag Peter Mays bok "Entry Island" är en hyfsad deckare - välskriven, fina miljöskildringar och personteckningar men rörig och knappast realistisk.

Fullsatt

Då och då blir vi medbjudna när det är vernissage på Waldemarsudde. I lördags var ett sådant tillfälle. Det var den före detta Sundsvallsbon och koloristen Sigrid Hjerténs konst som visades. Att Sigrid Hjertén är mycket populär märktes tydligt på antalet besökare. Det var så otroligt mycket folk att man fick "knö" sig fram - inte helt lyckat på en konstutställning. Jag får utnyttja mitt kulturarvskort och åka dit en gång till.

Konstnär är
Sigrids son Ivàn

Utanför fönstret satt den här gamle bekantingen. Undrar vad han tänkte på där han satt i snöglobbet.

Påföljande lördag åkte vi till ett annat av Djurgårdens många  museer - till spritmuseet. Inte i första hand för att titta på gammal sprit (om det nu finns sådan) utan för att titta på Bertil Valliens glasutställning. Fantastiska verk. Vi såg också en film där Bertil Vallien berättade om hur han jobbar och tänker och hur hans tankar återspeglas i hans verk.

Efter konstglasutställningen och själva spritmuseet (på andra våningen) avslutade vi besöket med var sitt glas (dock inte designat av B Vallien) fyllt med de ädlaste av druvor.

Strindbergs favoriter

 

Nya perspektiv

Jag hade tänkt börja dagen med att gå (=ta bussen) till gymmet men först måste jag få en kopp te. Sen måste jag ägna lite tid åt min telefon och så måste jag Wordfueda en stund. Så har jag min nya bokcirkelbok (Alice Munros "Kärlek, vänner och hat") som kräver uppmärksamhet. Det första ger det andra och strax är det tid att göra sig iordning för eftermiddagens aktivitet - föreläsning på Birkagården.

Vi (både maken och jag) har anmält oss till en föreläsningsserie (6 ggr) på temat "Media och demokrati". Vi har varit där en gång och tyckte båda att det var intressant. Vi fick bl.a. reda på att man kan vara fem användare på samma Netflix abonnemang. Utmärkt.

Elisabeth och Margret

Direkt kontaktade jag dottern och kunde logga in på hennes och så blev vi fast framför Tv:n  (ändå mer än tidigare). Det är serien The Crown som vi förhäxats av.  Jag gillar serier som har viss verklighetsanknytning, som innehåller händelser man minns men var för ung för att förstå och som inte innehåller för mycket fysiskt våld. De historiska händelser får nytt liv. Man ser dem ur ett vuxet perspektiv.

Serien handlar om det engelska kungahuset. En person som i seriens början ständigt återkommer är Winston Churchill. När han talar om en viss person (jag minns inte vem) lägger han alltid till "Det var han som gav bort Indien" - visar vilken syn man hade på folk för bara 70 år sedan. Vi började se serien från början och är fortfarande kvar i första säsongen - det ska bli sex. Vi har, med andra ord, mycket roligt framför oss.

Margret i serien

Patrioterna

Det enda positiva med att vara förkyld är att jag får tid att ligga i soffan och läsa och lyssna. När jag var klar med några seriösa böcker, valde jag, som jag alltid gör, något lättuggat och blev, som jag ofta blir, besviken.

Jag valde "Patrioterna", Pascal Engmans debutroman. Boken har fått fina omdömen men det var ingen bok i min stil - rå, grym och obehaglig. Full med floskler. Öga för öga, tand för tand är det som gäller. Det är en matchobok där starka kraftfulla män "vet  bäst", och beskyddar vackra men intelligenta kvinnor.

Handlingen utspelar sig huvudsakligen i Sverige ett land med stor invandring, ett land som håller på att tas över av muslimer.

En arbetslös ung man ur överklassen som lever på pappas pengar har fått nog av alla invandrare och alla gullande journalister. Han och hans kamrater ska vända opinionen. Allt är så otroligt överdrivet. Vad gör poliserna när en seriemördare är i farten? I den här boken löser de i alla fall inga mord utan det är den ensamme starke mannen vi måste förlita oss på.

Vad är det författaren vill säga? Vill han visa att vårt samhälle är inne på en farlig väg där polisen är frånvarande? Vill han visa att allt inte är som det synes vara - att det inte alltid är muslimer som är skyldiga? Är det en samhällskritisk bok eller är det rent underhållningsvåld?

Nej, det här är verkligen ingen bok i min stil. Ett grovt, fult språk med upprepningar och könsord. Den är inte ens spännande, snarare förutsägbar. Jag lyssnade på boken och, som alltid när det är Stefan Sauk som läser, gillade jag inte uppläsningen.

Efter att ha läst två finstämda böcker med vackert språk, "Mot fyren" och "Ett eget rum", blev det här bara för mycket av allt.

Den stora utställningen

Först fick jag syn på en fin, dyr bok om svenskt jugend - såg väldigt trevlig ut. En typisk blädderbok. En bok man tittar igenom och sen inte öppnar på flera år. Jag beställde boken - Swedish Grace - på bibblan. Den innehöll "omkring 650 bilder som visar arkitektur och utsmyckningar; möbler, inredningar och utställningar mm - allt präglat av Swedish Grace". Det intressantaste i boken var bilderna från Göteborg och Göteborgsutställningen.

Sen fick jag syn på en roman som "handlade" om Göteborgsutställningen - passade väldigt bra att läsa efter "Swedish Grace". Även den "föll på läppen".

Marie Hermanssons bok "Den stora utställningen" är en slags deckare där handlingen kretsade kring Albert Einsteins besök i Göteborg. Boken kändes lite gammeldags naiv men trevlig och underhållande. Någon riktig deckare var det inte.

Det roligaste var beskrivningen av Göteborg och världen 1923. Jag googlade på flera av de personer som fanns med i handlingen - alla verkar ha funnits "i verkligen". Allt kretsar kring Albert Einstein och hans besök på Jubileumsutställningen. Två dagar försenad anländer han, efter en dramatisk resa, till Göteborg och kan hålla sitt Nobelföredrag. En annan "kändis" är Gustav Ekman (han som har gett namn åt Ekmanska sjukhuset) men där fanns många fler "kändisar".  I en roman som utspelar sig 1923 får man också en känsla för hur nazismen och förföljelsen av judar blir allt vanligare.

Ellen, en av huvudpersonerna, vill bli journalist och får under utställningen jobba på "Lejonet och Kronan - utställningens egen tidning". Hon tillhör gruppen "den nya kvinnan" - självständig och självförsörjande. För Ellens del  skulle det varit bra om #metoo-rörelsen hade funnits redan på 20-talet.

När Albert har hållit sitt nobelföredrag och blivit lovad prispengarna åker han, Gustav Ekman och några andra gubbs till Ekmans sommarställe "Råda säteri" för att äta lunch. Där får Albert skriva sitt namn i "gästboken" - d.v.s. rista in sitt namn på ett av fönstren. Det får alla prominenta gäster på Råda säteri göra.

Råda säteri har varit restaurang sen mitten av 70-talet. Vi bodde under flera år "granne" med säterit men trots det kom vi aldrig dit vare sig på lunch eller middag (hade väl inte råd). Men nu är det hög tid. Till sommaren måste vi försöka och jag hoppas att även vi får skriva våra namn i "gästboken". Nej, det får vi naturligtvis inte - vi får vara glada om vi får titta på Albert Einsteins.

Bakluckeloppis

Alla verkar göra fynd på loppis - utom jag.

Jag har varit på "tusentals" loppisar och jag tycker det är mest skräp som gamla kläder och skor att välja bland. Inget jag är det minsta intresserad av. Jag vill ju ha nya kläder - inte gamla slitna paltor. Det här jag tillräckligt av.

Nu i helgen hade man stängt ett helt garageplan i "vår" galleria och upplåtit det till bilar med öppna bagageluckor. 

Eftersom vi inte hade något inplanerat bestämde vi oss för att promenera dit. Det var precis som jag förväntat mig - bara skräp att välja bland. 

Men precis när vi var färdiga att lämna garaget hittade jag vad jag sökte - "Gröna Anna" assietter. Inte mindre än sex assietter med samma mönster som vi har på våra kökstallrikar. Skulle passa precis hemma i vårt kök. Efter lite schackrande om priset kunde vi nöjda lämna loppisen - för en gångs skull.

På hemvägen kom jag ihåg att jag faktiskt haft tur en gång förut. När jag behövde komplettera våra vinglas till sommarstugan hittade jag en massa glas till fyndpris.

Det kanske är dags att revidera uppfattningen om bageluckeloppisar.

Snökaos

Medan det är snökaos med inställda tåg och skolor i Sundsvall (min gamla hemstad) hade vi en känsla av annalkande vår. Vi passade på att ta färjan till Djurgården för att titta på Liljevalchs vårsalong.

Trevlig utställning med stor variation - både högt och lågt.

Ann Fristedt; Geten är fri!

Mikael Wahrby

Stefan Bännedal

Olof Astrup Hällqvist

Det var inte bara på Liljevalchs vi fick se konst. På vägen dit kunde vi på avstånd, genom färjans fönster, se Os Gemos gigantiska väggmålning uppe på Söder - den vi tittade på i våras  medan den färdigställdes.