onsdag 25 november 2015

Myrdals

Yvonne Hirdman har skrivit en bok om Alva Myrdal som hon pretentiöst kallat "Det tänkande hjärtat: Boken om Alva Myrdal". Om hon åtminstone hade kallat boken "Det tänkande hjärtat: En bok om Alva Myrdal" - för det har skrivits åtskilligt om denna Alva (Lotta Gröning har t.ex. skrivit "Kvinnans plats. Min bok om Alva Myrdal"). Yvonne Hirdmans bok var Gröndals bokcirkels novemberbok och maken till trist bok får man leta efter.


Alva och Gunnar Myrdal träffades när de var unga men levde periodvis på olika håll. Under dessa perioder skrev de långa epistlar till varandra. Brev som de bevarat för forskning. Yvonne H har läst igenom denna gigantiska brevsamling - beundransvärt - och sammanställt sina forskningsresultat i en bok. Halva boken består av brevcitat, resten av Yvonnes kommentarer och förklaringar. Yvonne skriver mycket tungt och komplicerat och Alvas sätt att skriva är än värre - det är så tillkrånglat att det ibland är svårt att fatta vad hon menar. Stundtals är det till och med svårt att hålla reda på vem av dem det är som skriver. Denna bok kunde varit en höjdare men blev nu en plåga. Jag skulle aldrig läst ut den om det inte varit en cirkelbok.

Nu, några ord om innehållet. Trots det dåliga språket var boken om Alva intressant. Både Alva och Gunnar var besynnerliga personer. Jag har svårt att förstå mig på dem och med nuvarande lagstiftning borde nog Gunnar hamnat bakom låsta dörrar. Båda var karriärister. Alva fick länge stå tillbaka för Gunnar, som skulle strykas medhårs, ha service, pysslas om och göra karriär. Men Alva använde sig också av Gunnar - hon hade honom som språngbräda för att komma framåt och uppåt. Att deras barn kom i kläm är nog odiskutabelt men jag tror också det är odiskutabelt att Alva gjort mycket för kvinnornas situation i Sverige. Hon drev på för att vi skulle få dagis, skolmat, föräldraledighet och mycket mer. För sitt fredsarbete fick hon Nobelpris.


För att få lite distans till Alva och Gunnar läste jag igenom sonen (problembarnet) Jans bok om sin uppväxt, igen (mer än 30 år sen sist). Jämfört med Alva och Yvonne kan/kunde Jan i alla fall skriva - ett lätt, engagerat och flyhänt språk. Det var en ren fröjd att läsa "Barndom". Men sen kan man fundera på det han skriver. Även om han skildrar hur han upplevde sin barndom kan man undra om det han skriver är sant eller en efterkonstruktion (hämd från ett problembarn) eller ren fiktion - är bokens Alva och Gunnar fiktiva personer som fått samma namn som hans föräldrar? Ja, jag vet inte och när jag googlar blir jag än mer osäker.

Bryssel


Vi tillbringade en dag i Bryssel. Bryssel har massor med höga, spejsiga hus (EU-kvarteren) men också en gammal vacker stadskärna. Torget, Grand Place, var enastående. Där ligger det ena fina gilleshuset efter det andra. Här har Karl Marx och andra författare suttit och skrivit. Om miljön påverkar ens förmåga att vara kreativ måste dessa personer haft de bästa förutsättningar.





Ett slående inslag i Bryssels stadsbild var alla flaggor som vajade på halv stång på grund av terrordåden som skedde veckan innan vi åkte till Belgien.


Förutom öl är Belgien - och Bryssel - känt för sina spetsar och sin choklad. Jag köpte choklad i Bryssel men min spets köpte jag "hemma" i Brygge.



Numera pryds min balkong av en Brâncousistaty och min fönsterbräda av en brysselspets - trevliga minnen från mina resor med Birkagårdens folkhögskola.

Brygge


Vi bodde i den gamla vackra staden Brygge. En medeltidsstad med oerhört fin bebyggelse - vackra hus, torg, gator och kanaler. Några av oss tog en kanaltur och fick se bebyggelsen ur grodperspektiv.









Belgien är berömt för sitt goda öl. Men där liksom här har de små bryggerierna fått lägga ned och där liksom här har trenden vänt. En kväll besökte vi det lilla bryggeriet Halvmånen. Vi fick hela processen beskriven för oss och vi fick provsmaka deras öl men vi fick också se Brygge "by night".





I Brygge finns en vacker gård, Begijnhov, som mellan 1245 och 1928 var hem för kvinnor som lämnats ensamma eller blivit änkor. Begijnhov var inget kloster utan de kvinnor som ville kunde lämna husen för att gifta sig. 



Det enda vi blev besvikna på i Brygge var fiskmarknaden - bara ett enda litet stånd - men de sålde i alla fall makrill.



Första världskriget

Första världskriget utkämpades till stor del i Flandern.



Totalt dog 9 miljoner människor i detta fasansfulla krig, som inte ledde till något gott. Vi har pratat om kriget och vad som gjorde att det blev som det blev. Nu skulle vi se platsen där kriget till stor del utkämpats. Vi skulle besöka två museer och en krigskyrkogård.

Först åkte vi till ett museum där man visade hur soldaterna levt och krigat i skyttegravar. Det regnade och jag trodde det skulle bli geggigt precis som det var under kriget (man har ju sett ett antal filmer) men trots regnet var där rent och fint. Synd - känslan hur det var att leva i skyttegravarna hade nog blivit ännu starkare om där inte varit så prydligt.





 





Efter museet och skyttegravarna åkte vi till krigskyrkogården i Iepre med dess 11 000 kors över döda soldater. Jag blev än mer stärkt i min uppfattning att fredsprojektet EU måste leva vidare. Alla byråkrater i Bryssel bör göra som Marit Paulsen - åka till Iepre titta på gravfälten och tänka som hon "bättre byråkrater än soldater" men också arbeta för att minska den överbyråkratisering som EU lider av.





Resan avslutades med ännu ett museibesök - ett moderna interaktivt krigsmuseum.

tisdag 24 november 2015

EU


Min Bryggekurs är egentligen en EU-kurs. En given utflykt var därför ett besök i Europas och Belgiens huvudstad, Bryssel, där både EU-kommissionen och EU-parlamentet håller till. Innan vi gav oss iväg hade vi haft flera föreläsningar om EU och dess historia. Nu skulle vi in i verkligheten. Vi började med kommissionen. Hela gänget var samlat men de hade tyvärr inte tid med oss.

Kommissionens ledamöter



När vi lärt oss "allt" om kommissionens arbete var det dags för lunch. Den åt vi i "Bryssels mage". Jag beställde Moules frites - Belgiens nationalrätt. Sen var det dags för parlamentet.




Vi fick slå oss ned i den stora fina plenisalen och lyssna till en informatör som berättade om  parlamentets arbete.


Egentligen ska parlamentets samtliga beslut fattas i Strassbourg. Men det blev lite knepigt att inte kunna besluta något på den egentliga arbetsplatsen, Bryssel, så man lät byggde en andra plenisal. Det var där vi tog plats. Nu verkar det som ledamöterna har börjat tröttna på det konstiga systemet att jobba på ett ställe och åka till en annan plats för att besluta. Men arbetssättet finns inskrivet i EUs grundlag (förordningen) och man kommer nog att fortsätta resa mellan Bryssel och Strassbourg ett bra tag till. Det var intressant att höra hur parlamentet arbetar (även om jag hört det mesta tidigare). Till min förvåning tyckte jag mig dock uppfatta en osäkerhet om EUs fortsatta framtid - inget jag förväntat mig att få höra inifrån EU högkvarteret.

Parlamentets trapphall
En mycket intressant dag. Just dessa besök på officiella platser som man inte kan fixa själv tycker jag, vid sidan om att umgås med mina klasskamrater, är det roligaste med våra resor.