Gao Xingjian; En ensam människas bibel**(*)

En ensam människans bibel är exilkinesen Gao Xingjians berättelse om sitt liv i Kina under kulturrevolutionen. Boken var väldigt tjock och ordrik men (kanske p.g.a. ordrikedomen) lättläst. Gao Xingjian fick nobelpris 2000 för "ett verk av universell giltighet, bitter insikt och språklig sinnrikhet, som öppnat nya vägar för kinesisk romankonst och dramatik".

Gao X skriver både om i dag och i går - alltså två parallella tidsperspektiv. Han benämner sig själv som Du när han skriver om nutid och som Han när han skriver om kulturrevolutionen (dåtid). Ett intressant grepp som jag tyckte var enkelt att häng med i. Jag uppfattar att Gao tar avstånd från sitt "gamla" jag (hans jag under kulturrevolutionen) genom att benämna sitt "gamla" jag för Han. 

I boken beskriver Gao X hur han upplevde kulturrevolutionen och hur hans roll ändrades vartefter revolutionen fortskred. Boken skildrar vad huvudpersonen upplevde men inte vad han tänkte och kände. "Ensam" i titeln tror jag ska stå mot det kollektiv som rådde under kulturrevolutionen.  Boken beskriver inte sanningen eftersom det inte finns någon universell sanning enligt Gao -utan det är Gaos sanning som skildras - den verkliga sanningen finns i litteraturen och den är alltid individuell och subjektiv.

Det var intressant att läsa om Kina och få en känsla för hur det kanske var under kulturrevolutionen när allt ändrades från en dag till en annan - när ingen kunde känna sig trygg. Jag kommer inte att läsa "En ensam människas bibel" igen och jag skulle inte heller ha gett nobelpris för den men jag tycker det är bra att jag har läst den.

Jag hade lite svårt att bestämma om jag skulle ge boken två eller tre stjärnor. Jag började med tre men ändrade mig till två för att slutligen bestämma mig för två stjärnor plus en inom parentes.