Xiaolu Guo; Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande (***)

På vårens sista bokcirkelträff (under temat "All världens litteratur") diskuterade vi boken Kortfattad kinesisk-engelsk ordbok för älskande skriven av Xiaolu Guo. Sällan har vi tyckt så olika om en bok. Omdömena varierade mellan -Fantastisk, Inte så förtjusande, Nej, fy fan,Tyckte inte om, Charmig och Intressant. När jag  hörde omdömena kunde jag nästan inte tro att vi läst samma bok.

Själv tyckte jag boken var intressant. Den handlade om en kinesisk flicka som kom till England för att lära sig engelska. Boken var skriven med ett språk som skulle åskådliggöra hur hon pratade. Allt eftersom boken fortskred och flickan lärde sig mer och mer engelska blev språket bättre och bättre. Det är ganska enerverande att läsa en bok som är skriven på så dålig svenska  - även om man vet orsaken - och det tog en stund innan jag förlikat mig med det.

När flickan från Kina kommer till England möter hon en kultur helt skild från hennes egen. Det är tufft. Hon är ensam och utsatt. Det är så mycket hon inte förstår. Man tänker så olika, man har olika matvanor, olika seder - ja, det mesta är olika.

Det är inte bara orden och bokstäver/tecken som är olika mellan engelskan och kinesiskan - själva språken är också olika. I Kina pratar man mycket mer direkt medan man i England lindar in och skriver om. När en kinesiska pratar engelska utifrån sitt språk uppfattas det som ohövligt och ohyfsat. I kinesiskan finns ingen grammatik. Man säger allt på ett enkelt sätt - inga konstiga verbformer, inte olika tempus, inga könsbyten. Z (som flickan kallas) tycker att kineserna bestämmer över språket medan det engelska språket bestämmer över användaren.

Z flyttar snabbt ihop med en 20 år äldre engelsman och själva handlingen rör sig kring deras liv och konflikter. Jag tyckte boken var intressant, speciellt att den belyste kulturkrockar på ett bra och inlevelsefullt sätt men handlingen blev för tunn. Ju längre jag läste desto mindre tyckte jag om boken. Det blev för mycket ältande och upprepning.

Behållningen blev att jag fick större insikt i hur svårt det är att byta kultur. Alla som ska ha utbytesstudenter boende hos sig bör läsa denna bok. Den ger förståelse för hur djupt kulturen sitter och hur stora skillnaderna kan vara.

Mer tvättstuga

I morse när jag läste Sundsvalls tidning fanns där ett litet reportage om tvättstugor - mycket aktuellt för mig efter gårdagens inlägg. Allt färre tvättar i gemensamma tvättstugor men, av de som tvättade, har var femte hyresgäst varit i bråk om tvättstugan och hela 80 procent av alla tvättstugebråk handlar om tvättider! Jonas Gårde, som tagit upp ämnet i TV-programmet "Grannfejden", manar till besinning.

Det verkar finnas tre sätt att agera om man kommer till en tvättstuga som inte är ledig fast man bokat tid - man kan slänga ut tvätten och skriva ett argt brev, låta grannen tvätta klart eller knacka på hos grannen och säga att du måste ta ut tvätten men att du ska lägga tillbaka den igen när du är klar. Det stod inget om att man kan ha ett litet bibliotek bredvid tvättstugan där den som inte kan börja tvätta får slå sig ned i lugn och ro en stund. Kanske något jag borde tipsa "Grannfejden" om.

Jag har aldrig upplevt några bråk i vår tvättstuga och då har jag både överskridit tiden och tvättat på fel vecka - men det kanske beror på att jag bor i en trevlig förening med många pensionärer som har gott om tid.

Motstånd

Vissa saker är det svårt att komma igång med. Det gäller till exempel tvätt. Jag känner alltid motstånd att ge mig iväg till tvättstugan - det är så mycket mysigare och trevligare att sitta i soffan och läsa. Jag har delvis löst problemet genom att ta med mig tvätten när jag går ut. Stoppa maskinen full och starta direkt. Sen är jag fri! På hemvägen passerar jag tvättstugan igen och då gör jag moment nummer två - fyller och startar torktumlaren. Sen lyckas jag för det mesta ge mig ned i källaren för att mangla, stryka och hänga in i torkskåpet. För att slippa gå ut en gång till skickar jag ett snabbt SMS till maken att han måste passera tvättstugan på vägen hem. När det flyter så här är det bra men...

.. det finns dagar när jag kommer till tvättstugan och den är upptagen (jag bokar aldrig tid utan kör med spontantvätt). Då måste jag lämna tvätten och boka tid senare, ev till och med nästa dag men då är det svårt att uppbåda den energi som behövs för att jag ska komma igång med tvätteriet. Idag var det en sådan dag. Upptaget i går - tid inbokad i dag. Jag hittade på alla ursäkter som fanns för att slippa gå till tvättstugan - jag till och med städade.

Detta interna motstånd leder då och då till att jag överskrider mina tvättider och grannar (som har bokat tid) kommer till en upptagen tvättstuga. Det är ju bedrövligt. Jag som har all tid i världen borde väl kunna passa tvättiderna! Turligt nog har föreningen ett bibliotek i rummet bredvid tvättstugan så väntetiderna kan, trots allt, utnyttjas på ett trevligt sätt - tycker jag.

Rembrandt och polarna

Vår sista dag i Amsterdam ägnade vi åt Rijksmuseet. Museet är gigantiskt men eftersom det håller på att restaureras var allt utom en flygel stängt. I den öppna flygeln visade man några av de allra mest kända verken så vi kunde få en samlad bild på några timmar. Vi hyrde var sin "öronguide" och tittade på allt i den öppna flygeln - sen var vi mätta. Det fanns två typer av audioguider en formell och en lite mer informell - vi valde var sin informell och det visade sig vara ett bra val. Guiden, som själv var konstnär, berättade vad han såg och upplevde när han tittade på konstverken - som inte bara var tavlor. Mycket bra och inlevelsefulla berättelser.

Van Gogh är en mästare men även Rembrandt och kompisarna är suveräna. I van Goghs tavlor ser man hur han upplevde solrosor, kyrkor mm. Tingen blir levande och får en själ. Rembrant, van Hals, van Dyck och de andra Holländska mästarna målar levande tavlor på ett annat sätt - med så många detaljer att det nästan känns som man skulle kunna röra vid spetsar mm. För att inte tala om ljuset som ger sådant liv åt tavlorna och kompositionerna - allt blir så enastående när man står framför tavlorna och hör någon inlevelsefullt berätta om dem. Bara dessa två museer är värda en Amsterdamsresa - men vänta tills värmen har kommit.

Inget fotoförbud på Rijksmuseet inte!

På väg till museet åt vi frukost på ett café och där hängde också en Nattvakt!

När vi lämnat Rijksmuseet gick vi till hotellet, hämtade våra ryggsäckar och begav oss till stationen. På vägen hade jag tänkt att köpa lökar. Jag hade bestämt mig för två sorter (som jag sett när vi besökte blomsterparken) men urvalet var ganska begränsat så det blev inga lökar. Lite snopet. Sen passade vi på att äta pannkakor, som är en specialitet i Amsterdam, innan vi tog tåget till flygplatsen. Jag tror det var på denna sträcka som två tåg frontalkrockade ett par dagar senare. När man åker tåg känner man sig så säker - man befinner sig på marken och allt verkar så tryggt. Inte för ett ögonblick kan man tro att två tåg kan köra på samma räls i motsatt riktning - sådant trodde jag att man hade byggt bort.

Sex lager

Jag använder alla kläder jag har med mig vid mitt Amsterdamsbesök - totalt blir det sex lager! De tunnare, som var medpackade för värmens skull, kan jag ha under mina vårkläder.Tur är väl det för annars skulle jag överhuvudtaget inte kunna vistas utomhus.

Men trots kylan är det otroligt många människor ute - överallt. Jag upphör inte att förundras över folklivet, cyklarna och kanalerna. Det finns cyklar i alla modell - många dekorerade med blommor.

När vi gick förbi en husbåt passade vi på att fråga två personer, som satt på båtens däck och rökte, hur det var att leva och bo i en husbåt. Det visade sig då att de inte bodde i båten permanent. De hade bara hyrt den för en liten semester i Amsterdam. Mitt emot vårt hotell låg det en B&B husbåt

Husen här i Amsterdam är smala och höga med vackra gavlar ut mot kanalerna. När vi passerade ett hus med öppen dörr, tittade jag in och såg då en trappan som gick rakt upp - det var som att ha en stege inomhus. Husen är relativt höga. Tänk att klättra uppför en stege till andra, tredje och fjärde våningen. Hemma klagar vi på om vi ska till tredje våningen i ett hus (med breda väl avpassade trappsteg i mjuk lutning) om det saknas hiss.

I går var vi, största delen av dagen, på van Gogh museet. Mycket fängslande och utmärkt när det är kallt utomhus, men vi hann också promenera runt stan och besöka "Det röda distriktet" - som inte är en proletär beteckning.

Blommor och cyklar

Jag tycker Amsterdam är en mysig stad. Jag gillar den här typen av tät, koncentrerad stad med mycket liv och rörelse och jag tycker det är härligt med alla kanaler och alla cyklister. Trots det dåliga vädret är gatorna fulla med folk - nästan trängsel - men uteserveringarna är av föklarliga skäl helt öde eftersom här är kallt, blåsigt och regnigt.

.
I dag åkte vi till Keukenhof, en enorm blosterträdgård, några mil utanför Amsterdam med fantastiska blomsterrabatter - tulpander i alla former, färger och storlekar. Man hade blandat blommor så att resultatet blev enastående. Det är mängden som gör det!. Här står det inte tio tulpaner i en rabatt utan hundratals. Något att tänka på.

Var är den - våren?

Möt våren i Amsterdam - stod det i tidningen för ett tag sedan. Sagt och gjort (som jag brukar skriva för att ge intryck av handlingskraft) - vi beställde en fyradagarstripp till Amsterdam men inte mötte vi någon vår inte! Här är iskallt - nästan värre än hemma - och kläderna är dessutom valda efter tidningsrubriken.

Nu, när vi har varit här en hel dag, kan jag skriva "Släng dig i väggen Göteborg!". Här är du överträffad på det mesta - vad är Rosenlundskanalen mot Amsterdams 10 mil kanaler, här susar spårvagnarna fram obehindrat överallt i hög fart - härs och tvärs över gator och torg - inte alls tyst och försiktigt som i Götet. Cyklar och cyklister finns det överallt. Jag tror aldrig jag sett så många cyklar någon annanstans.

Amsterdam verkar vara en mycket trevlig och gemytlig stad - om det inte vore för kylan. Vi har besökt flera caféer (mest för att tina upp lite grand) och restauranger, åkt kanalbåt och varit och tittat i Anne Franks hus. Nu har vi uttröttade dragit oss tillbaka till hotellet för att planera morgondagen.

Anne Franks hus och det som visas där är gripande och upplysande. När nazismen skildras ur en ung flickas perspektiv blir berättelsen mycket stark och personlig. En sådan berättelse leder till mer eftertanke än all statistik i världen.

Vinter eller Vår?

Ena dagen är det varmt och skönt, mössa och halsduk åker av, nästa dag är det kallt, kallt och vinterskorna plockas fram igen. Typiskt aprilväder.

För att hjälpa våren på traven åkte jag till Vårmässan i Älvsjö och tittade på vad vi har inom räckhåll. Det är så mysigt att gå omkring bland alla idéträdgårdar, blommor och utställare. Jag lyssnade på två föredragshållare dels Gunnel Carlsson (känd från TV), som berättade om sin trädgård i Skåne, dels en kolonist (som de sa hela tiden). Kolonisten (som jag glömt namnet på) berättade om sin kolonilott i norra Stockholm. Han hade till och med tagit med sig en soffa  - en mycket vackra engelsk soffa.

Förutom idéträdgårdar fanns det förslag på hur man kan inreda sina balkonger. På bilden ser vi "Hilda 84" som sitter på sin balkong i en gammal soffa som hon köpt på "second hand" och klätt om. Bredvid sig i soffan har hon sin dator - hon måste ju kunna blogga när hon är ute i vårsolen.

Nackdelen med mässor är att man blir så inspirerad och köper både det ena och det andra - inte alltid helt genomtänkt.

Tidsperspektiv

Nu och då har jag haft ont i en tå. Inte särskilt mycket och inget jag oroar mig för men ändå ett litet irritationsmoment.

I dag, efter en mycket trevlig lunch på stan, ömmade min tå hela tiden. Jag frågade på apoteket om de hade någon salva för ömma tår med de hänvisade till en fotvårdsspecialist. Sagt och gjort - jag marscherade raskt i väg och fick tid nästan direkt. Jag behövde bara vänta en kvart sen gav sig specialisten i kast med min högerfot. Hon frågade hur jag skötte mina fötter och varje fråga hon ställde var jag tvungen att besvara "Nej, det har jag aldrig gjort". Hon mumlade något om efter 50, men jag förstod inte vad hon menade. Uppenbarligen är inte mina fötter särskilt välskötta. Hon jobbade med min fot i femton minuter - klippte, filade, borrade, skrapade och smorde in de små tossingarna. Sen var tån helt återställd och jag kunde traska hem - med en babyfot och en gammal vanlig söndersprucken fot - utan minsta besvär. En väl investerad kvart och hundralapp - tycker jag. Det här med fotmanikyr kanske är något att börja tänka på!

I det här fina lilla huset vid Hedbergska parken höll fotspecialisten till

Medan jag väntade på min behandling läste jag i två gamla VeckoJournalen från 1941. Tänk, tidningarna var utgivna medan andra världskriget pågick. Där fanns bilder på Hitler och människor man inte längre vet vilka de var. Även reklamen var rolig att läsa - där fanns t.ex. reklam för "Tuppens flanneltyger - lämpliga till pyjamas". (Tuppens väverier är väl nedlagda sedan ett halvt sekel tillbaka).

Jag som sparar och sparar (tidningar och allt möjligt annat) och sen kastar rubbet när lägenheten blir överfull - kan ibland känna lite saknad att jag inte sparat mer. Vilken härlig nostalgikänsla gamla tidningar ger - man känner igen saker som samtidigt känns otroligt avlägsna (1941 minns jag dock inte). Jag kanske ska ändra strategi - inte spara alla tidningar utan en tidning från varje år. Det är först när det gått en massa år som det är roligt att läsa gamla tidningar igen - då är de som nya, fast gamla och man kan läsa dem med nya ögon. Folk som säger - Det du inte saknat på två år kan du kasta - anser jag har helt fel inställning. När jag tittar på saker som hunnit bli 20-25 år minns jag med alla sinnen hur det var då - dessa minnen skulle jag inte kunna återuppliva om jag inte hade en katalysator.

Bildtexten lyder: Så här ser han ut, mannen som Hitler utnämnt till krigsminister för de östra områdena - Alfred Rosenberg

Det har blivit bättre!

SUS, Senioruniversitet i Sundsvall, hade månadsföreläsning på temat Konfliktmönster i vår tid - Vad är en väpnad konflikt?

På Uppsala Conflict Data Program jobbar sex-sju personer med att forska om konflikter. En av dem, Christian Altpeter, hade kommit till Sundsvall för att informera oss seniorer i detta ämne. UCDPs forskningsresultat publiceras i rapporter som ofta har FN som mottagare.

Föredraget var intressant - även om det blev mycket siffror, tabeller och grafer. Summan av kardemumman var dock att "Det var inte bättre förr". Det är färre väpnade konflikter i världen i dag än det var på 90-talet.

Det finns ett antal kriterier för att definiera krig, väpnad konflikt mm. Ett av kriterierna för krig är att det under ett år ska ha dödats minst 1000 personer, för väpnad konflikt gäller 25 personer. 1992 var det, med dessa definitioner, 53 väpnade konflikter i välden och 2010 var det 30. Asien, inte Afrika, har haft flest väpnade konflikter sedan andra världskriget.

Läs gärna mer under http://www.ucdp.uu.se/

Spännande bilresor

Jag hade knappt kommit hem från Stockholm förrän vi gav oss iväg igen - denna gång till Västkusten. Det är alltid lika spännande att göra dessa långa bilresor på ca tio timmar (enkel väg). Tiden flyger iväg eftersom vi är djupt involverade i något mordfall. Vi måste naturligtvis stanna och fika en eller två gånger men sen hoppar vi fort in i bilen igen så att vi kan få reda på hur det hela avlöper i - våra ljudböcker.

På nedresan lyssnade vi på Åsa Larssons nya bok "Till offer åt Molok" (***) - denna gång hade jag köpt boken i mp3-format. Jag läste först över den till min PC och sen vidare till min I-pod. På så vis skulle vi kunna lyssna på hela boken i ett svep utan att behöva byta skivor. Det fungerade väl si så där. Redan när uppläsaren kom till slutet av ett kapitel började hon uppläsningen av nästa kapitel. Hon pratade, så att säga, i munnen på sig själv. I början var det irriterande men sen vande man sig.

Tyvärr startade vi vår hemfärd utan bok och var därför "tvungna" att stanna vid första bästa affär för kompletteringsinköp - det blev i en matvaruaffär med mycket begränsat utbud av CD-böcker. Ur det minimala antalet titlar valde vi Dean Koontz bok "Hjälten" (**).

Åsa Larsson, som är en av mina favoritdeckarförfattare, har skrivit en intressant bok. Jag gillade själva storyn. Jag gillade miljöskildringarna och boken var ganska spännande (om än förutsägbar). Jag tyckte däremot inte om hennes sätt att porträttera människorna - i mitt tycke blev de stereotyper - goda eller onda. Sen måste jag nog också säga hon framställde norrlänningar (norrbottningar) som dumma, slafsiga, ohyfsade människor, ofta illa klädda i mysbyxor och till råga på allt var de också fördomsfulla. Jag, som bott i norrland i över 30 år, kan inte hålla med henne i hennes sätt att skildrar norrlänningar -  även om min erfarenhet kommer från en "storstad" vid kusten (men jag känner ju också en och annan norrbottning).

Hemresans hjälte höll till i Kalifornien. Boken var mycket amerikansk - spännande, högt tempo, orealistisk  med ett väntat slut. Inget jag kan rekommendera

Ai Weiwei

I Magasin 3 i Frihamnen (Stockholm) visas en utställning av kinesen, konstnären, (arkitekten) och dissidenten Ai Weiwei - han som ritade stadion till olympiaden i Peking. En jättehäftig utställning

Direkt när man kommer in i det första rummet möts man av en stor, fem ton tung hög med "solrosfrön". Alla dessa keramikfrön var handmålade och skulle enligt guiden symbolisera att alla kineser bildar en helhet. Varje kines är unik och alla behövs för att Kina (högen) ska bli som den är. Alla frön liknar varandra men är ändå olika och unika.

I nästa rum stod det 96 vaser. När jag kom in i rummet såg jag alla dessa glaserade vaser utan motiv men....

..när jag forsatte runt rummet växte motivet sakta fram och när jag kom till rummets andra ända såg det ut som alla vaserna hade motiv. Snyggt!

Förlagan till dessa vaser var en antik vas från Yuanperioden (1269-1368). När originalet såldes på auktion i London blev det det dyraste asiatiska förmål som dittills sålts. Nu hade Weiwei och Serge Spitser gjort reproduktioner på denna antika vas. På varje vas har man reproducerat en liten del av det motiv som finns på originalet. Man har alltså gjort 96 kopior eller förfalskningar och endast när man ser alla 96 vaserna kan man se hela det ursprungliga motivet.

I det tredje rummet visade man en världskarta gjord av tunna, tunna skikt med tyg.

I ett hörn stod två antika pallar som hade fogats samman till en. Jag fick för mig att den skulle symbolisera att man visst kan sitta på två stolar samtidigt - man kan både vara kapitalist och kommunist. I utställningskatalogen står det dock att det är en kommentar till den ofta bisarra realiteten i det kinesiska samhället där det moderna Kina har vuxit fram på bekostnad av medborgarnas personliga frihet.

På väggarna visades videokonst. För att kunna njuta av videokonst måste man ha möjligt att få sätta sig ned och titta i lugn och ro. Här fanns inga stolar så jag gick förbi dessa kostverk och ned i källaren där man hade byggt upp ett "vandrarhem".

Det var en mycket intressant och rolig utställning som bevakades av massor med vakter. När jag gick in sa dörrvakten att jag kunde fråga vakterna om jag hade några funderingar. Så jag frågade och frågade och de svarade och svarade. Jag blev häpen över hur otroligt duktiga de var. Till slut var jag också tvungen att fråga vad de hade för utbildning och då visade det sig att man skulle vara konstvetare eller praktiserande konstnär för att få ett vaktjobb här. Det var ett sätt för konstnärer och arbetslösa konstvetare att få lite inkomster. Bra lösning.

Stockholmsluncher

Både i torsdags och i fredags såsade jag på ganska länge innan jag gav mig ut. Jag kom, med andra ord, inte iväg förrän det var dags att börja tänka på lunch.

I torsdags gick jag till Fina gatan och affären Svenskt Tenn och tittade på alla vackra saker och möbler. Det var då hungern slog till  - samtidigt började det ösregna. Alltså läge att pröva deras nyöppnade tesalong. Jag beställde en rågbrödssmörgås med rökt lax och blev serverad en minimal kvadratisk liten sak - fin och god men i miniformat (75 kr).

I fredags hade jag hunnit ända till Magasin 3 i Frihamnen, för att titta på Ai Weiweis utställning, innan det började kurra. Lämpligt nog hade de en "restaurang" i entrén där de bland annat serverade dumpling - för att öka känslan  av att vi befann oss i Weiwei-land. Naturligtvis beställde jag dumpling, som jag inte har ätit sedan vi var i Kina för snart ett och ett halvt år sedan. Gott men smått - på min tallrik låg det tre ynka "dumplingar" (55 kr).

Nu funderar jag på varför man serverar dessa miniluncher i Stockholm. Är det så att folk inte har tid att ägna mer än fem minuter åt att äta eller är det förtäckta sätt att banta? För det kan väl inte vara så enkelt att jag valde fel lunchställen?

Tyvärr tog jag inga foton på mina minimalistiska luncher, så jag visar i stället en detalj från tesalongen.