Din tillgivna Virginia (***)

Jag har alltid varit lite svag för Virginia Woolf. Det jag har läst av henne har jag gillat, fast i ärlighetens namn ska sägas att jag inte läst särskilt mycket och det har också hänt att jag lagt ifrån mig en bok utan att ha läst ut den. Hon är inte helt lättläst.

Porträtt målat av Vanessa

I höstas läste jag en bok som handlade om Virginia och hennes syster Vanessa. Boken hette "Vanessa och Virginia" och var skriven av Susan Sellers. Den var skriven i jagform och det var Vanessa som förde ordet. Jag tyckte boken var intressant men den fick dålig kritik.

Nyligen hittade jag på biblioteket ännu en bok som skildrade Virginia Woolfs liv, denna gång genom hennes egna brev. "Din tillgivna Virginia" innehöll ett  urval av alla de brev hon skrivit under sitt liv. Woolf var en trägen brevskrivare och kunde skriva upp till sex brev om dagen. Jag hade ibland lite svårt att fatta vem som var mottagare av breven men längst bak i boken fanns en kort beskrivning av flera av adressaterna - som jag upptäckte efter ett bra tag.

Genom breven fick man ta del av hela Virginias liv från det att hon var ung tills dess att hon skrev avskedsbrevet till sin man Leonard, 1941. Det är nog få förunnat att kunna skriva brev på ett så lätt och ledigt sätt och tänk att ha så många intressanta vänner. Förutom utdrag av ett urval brev innehöll boken också kommentarer av Francis Spalding och en mängd bilder på Virginia och hennes vänner samt "tavlor" målade av bland annat hennes syster Vanessa. Intressant läsning.

En ung Virginia tillsammans med sin pappa

Virginia och hennes systerdotter Angelica

En riktig klippare

Min vanliga, trevliga och duktiga frissa har fått barn och jobbar inte för tillfället. Hennes kollega hade sin kalender fullbokad ända till augusti. Hur hittar jag en ny frissa som klipper som jag vill bli klippt?

I går när jag för första gången på länge tog mig en rejäl promenad (och insåg hur dålig min kondis blivit på bara några dar i soffan) kom jag plötsligt förbi en stor frisersalong. Så lämpligt, tänkte jag, och gick in. Där var alldeles tomt, vilket borde gjort mig misstänksam. Jag fick tid direkt, satte mig i stolen och förklarade hur jag ville bli klippt. Efter en stund insåg jag att budskapet nog inte gick hem, för precis när jag berättat hur jag skulle klippas här och där, frågade han om just detta. Här rådde språkförbistring. Jag började tro att jag gjort bort mig men hade jag nu gått in och satt mig i stolen gällde det att se glad ut och försöka få det så bra som möjligt.

Oj, vad det klipptes. Hela tiden sa saxen "klipp, klipp, klipp" - tre snabba klippningar efter varandra (så brukar det väl normalt inte låta?). Jag blev mer och mer orolig men betonade gång på gång att luggen inte fick klippas eftersom den i fortsättningen ska dölja det långa ärret. Det klipptes och det klipptes. Till slut var det mesta av håret borta (viss överdrift) och jag var klar.

Jag säga bara: "Här blir jag inte stamkund". Men billigt var det - 150 kr (med kvitto). Uttrycket "man får vad man betalar för" stämde inte här för jag fick väldigt mycket klippning för väldigt lite pengar men luggen hade jag kvar!

Det kommer att bli en sommar med solhatt!

Anne Holt; Död joker (***)

Är man ihopsydd både i panna och mage krävs viloläge ett par dar. Jag kunde därför med gott samvete parkera mig i soffan med en bok och inte bry mig om vare sig att solen sken eller det allmänna kaos som rådde i lägenheten.

Jag tror alltid jag har gillat Anne Holt och "Död joker" gjorde mig inte besviken. Handlingen utspelar sig i Oslo och det är det "gamla vanliga gänget" som löser fallet; Hanne Wilhelmsen och Billy T med kollegor. Anne Holt skriver enkelt och trevligt. Handlingen var lite komplicerad men jag tyckte hon fick ihop det riktigt bra. Slutet var inte alls förutsägbar - med andra ord - en klart läsvärd bok. Jag tyckte det var speciellt intressant att mördaren kunde kollra bort polisen genom att styra när mejl skulle skickas iväg - han skrev alltså mejl som inte skickades iväg förrän långt efter det att han hade försvunnit. Något att tänka om om man till äventyrs skulle behöva alibi någon gång.

Men nu, tre dagar efter det stora fallet, är det väl ändå dags att börja göra lite nytta igen. Jag tror jag ska börja med att plantera om min plantor, så att jag kan skriva några rader om hur de små fröna gror och växer.

Information är viktigt!

Nu, när jag kommit tillbaka till sunda vätskor - även om jag fortfarande känner mig mörbultad - ska jag ge lite feed back på mitt fall och dess sjukhuskonsekvenser.

Ambulansen kom snabbt och det var aldrig någon tvekan om jag behövde åka ambulans eller inte. Inga diskussioner eller övertalningar. Ambulanspersonalen var mycket proffsig, kollade blodtryck och gav mig medicin mot illamående och pratade hela tiden lugnande till mig.

Väl inne på sjukhuset blev jag omhändertagen direkt. Tvättad och undersökt. Sen placerades jag på en säng och där fick jag ligga lääänge. Jag insåg direkt att detta kommer att ta tid och tyckte inte jag behövde någon som satt bredvid och väntade. För vänta var vad jag fick göra. Medan jag låg där på sängen tittade och lyssnade jag till allt som hände runt mig. En gammal dam, som jag tror hade brutit armen, klagade mycket på att hon var hungrig. Hon hade kommit in till sjukhuset på morgonen och var fortfarande kvar på sjukhuset när klockan var sex på eftermiddagen. Hon hade inte ätit något på hela dagen.

Själv låg jag alldeles still på min säng - sa inget och frågade inget. Ingen pratade heller med mig. Jag hade börjat återhämta mig och tyckte nästan att det kändes lite dumt att jag skulle ligga där. Sent på eftermiddagen kom dottern förbi för att kolla läget. När jag inte visste något om vad som väntade, gick hon ut och frågade när jag skulle bli omhändertagen. Hon fick svaret att det var en patient före mig, om det inte kom in något riktigt akut, men hon fick också veta att såren måste sys ihop inom åtta timmar (maxgräns för hur länge vi skulle få vänta). Efter ytterligare en timma frågade hon samma sak igen och fick samma svar. Dessutom tittade hon lite uppfordrande på alla som gick förbi och se, det gav resultat.

Plötsligt dök det upp en läkare och sköterska, som tog hand om mig. Trevliga, inkännande och duktiga. De tvättade mina sår, plockade ut glasbitar, bedövade, sydde ihop mig, vaccinerade för stelkramp och förband såren. Sen var det bara att åka hem.

Slutsatsen blir att jag blev väldigt bra omhändertagen men behandlingen får ändå inte toppbetyg eftersom ingen informerade om vad jag hade att vänta mig. Ingen sa något till mig över huvud taget och själv tyckte jag inte att jag ville besvära! (Folk som låg runt omkring såg verkligen dåliga ut och behövde säkert vård mer än jag). Tänk om de hade kommit till mig en gång i timman och sagt hur många som var före i kön och frågat hur jag mådde. Hade de dessutom sagt att jag kunde köpa mig en smörgås och en kopp kaffe hade Södersjukhuset fått högsta betyg av mig.

Dottern, om bott några år i USA, berättade att där återkom personalen regelbundet med information och frågade hur det stod till - en av få saker vi borde ta efter här, tycker jag. Dagen gav intressant erfarenhet, som jag kan änvända mig av när vi diskuterar sjukvårdspolitik. Ytterligare diskussionsunderlag avstår jag dock ifrån. Dagen kommer också att ge mig minnen för livet, - två långa ärr, varav ett mitt i pappan som inte får utsättas för solljus på tre år!

Macaroneländen

Dottern fyllde år och jag hade bakat macarons (eller macaroner), som jag skulle ta med till henne. Gröna och gula, färgglada och fina men aningen för söta packades kakorna ned i två plastlådor och en glasburk. Så gav vi oss iväg.

Plötsligt snubblade jag och for rakt framlänges. Landade mycket tungt på pannan men lyckades få fram händerna så att resten av ansiktet och tänderna klarade sig. När jag låg där raklång på gatan, med ansiktet i backen trodde jag inte jag skulle komma upp igen men jag lyckades rulla runt på rygg och fick en servett att hålla mot pannan. Oj, oj, oj - jag låg helt stilla och blundade och  kände hur illamåendet sköljde över mig. Eftersom det var blod även på tröjan lyfte maken lite försiktigt på den. Sen sa han bara: "Jag ringer efter ambulans". När jag instinktivt hade sträckt fram händerna för att skydda ansiktet fanns det inte plats för plastkassar och glasburkar i mina tankar. Följden blev att jag landade ovanpå en sönderslagen glasburk och fick ett stort, djupt skärsår i mellangärdet.

Efter ambulansfärd till sjukhuset, medicin mot illamående och tryckförband började jag sakta återhämta mig och åtta timmar senare kunde jag åka hem - hopsydd med 17 stygn, varav 7 i pannan - och då kände jag mig förvånansvärt pigg och återställd. Sensmoralen blir: Lägg aldrig kakor i glasburk som du bär i handen. Använd ryggsäck! (Gäller speciellt om du är "snubbelbent").

Här kommer bild och recept på Leilas franska macarons, som jag bakade.

Foto TV4

Grundrecept mandelkakor
4 st ekologiska äggvitor
0.5 dl strösocker
150 g skållad och malen sötmandel (jag använde mandelmjöl)
4 dl florsocker
(Jag färjade hälften av smeten gul, hälften grön)

Grundrecept smörkräm
100 g mjukt smör
1.5 dl florsocker
1 tsk vaniljsocker
1 st ekologisk äggula
Några droppar valfri hushållsfärg
(Jag färjade hälften av krämen gul, hälften grön och la grön kräm i de gula kakorna och tvärt om)

En svala gör ingen sommmar...

...men om svalan har sällskap av såväl svartvit flugsnappare som sädesärla måste man väl ändå tro att den väntar bakom hörnet.

I söndags, när vi tog vår vanliga repa ut på Stornäset, hade det hänt mycket sedan förra gången vi var där Se bara här:

 

 

Även inne i stan börjar det bli riktig vår.

de Gaulle

Visst minns jag när det var studentuppror i Paris, våren 1968, men jag kan inte säga att jag minns så många detaljer längre. Upproren väckte på sin tid mycket stor uppmärksamhet och spred sig i viss mån även till Sverige. Palme, som var utbildningsminister, talade och det var kårhusockupation i Stockholm ledd av Anders Carlberg. Allt känns dock väldigt avlägset men så såg jag en film som hette "Adjö, de Gaulle" av Laurent Herbiet och plötsligt kom jag ihåg känslan.

Adjö, de Gaulle handlade om hur presidenten i Frankrike, de Gaulle, och hans regering agerade den oroliga våren 1968 - mycket intressant. de Gaulle var illa ute. Han var beredd att avgå men drog sig tillbaka och funderade igenom situationen. Sen kom han tillbaka, upplöste nationalförsamlingen och utlyste nyval. Gaullisterna vann en storseger. Filmen skildrar de Gaulle på ett sympatiskt sätt, hans vånda och hans begränsning men den skildrar också det fina förhållande som rådde mellan honom och hans fru Yvonne.

Presidenten i Frankrike (när de Gaulle var president - jag vet inte hur det är idag) var verkligen president. Han stod över alla andra - tilltalas med herr general eller herr president. När han sa något gäller det. Han levde i sin värld, ganska avskild från allmänheten men han lyckades förstå vad som skedde och bemästrade situationen. Mycket intressant film som jag är glad att jag tittade på.

För ett tag sedan läste jag också en bok om de Gaulle (och Churchill). Boken handlade om de Gaulles kamp för Frankrike under andra världskriget och den inbördes relationen mellan honom och Churchill. Boken hette "Två kära ovänner" (***)  och var skriven av Knut Såhlberg. Jag gillade boken - tyckte  den var bra och intressant. Jag är tilltalad av journalisters sätt att skriva - rappt och lite kortfattat.

Det är roligt att läsa böcker och se filmer som behandlar vår nutidshistoria med viss distans. Skeenden man inte kan se i ögonblicket kan analyseras och bedömas på ett mer genomtänkt sätt när det förflutit viss tid. Jag skulle kanske skaffa mig ett specialämne och läsa in mig om en speciell tidsepok eller person men, vid närmare eftertanke, inser jag att jag nog snart skulle tycka det blir lite enahanda och tråkigt. Nej, jag fortsätter nog att använda min tid med att hoppa från det ena till det andra som jag för stunden tycker verkar intressant.

Nätliv

En del anser att nätliv är ersättning för vanligt normalt liv - själv anser jag att det är ett komplement.

Man kan inte träffa och umgås med människor jämt och ständigt. Man måste få vara hemma och grotta ned sig och vara alldeles för sig själv ibland men ändå ha lite kontakt med andra jordevarelser. Då är Internet ett utmärkt komplement. Själv ägnar jag en hel del tid åt att blogga och läsa bloggar, lite tid åt att Facebooka och lite mer tid åt att spela Word Feud. WFa kan man göra när man har lust (så fort medspelaren gjort sitt drag) men man måste tänka på att inte vänta mer än 72 timmar för då har man förlorat matchen. Ibland WFar jag med flera personer samtidigt - kan bli lite stressigt  - men för det mesta håller jag ett till två spel igång parallellt.

Maken och jag brukar WFa med varandra då och då. Han sitter i vardagsrummet och jag sitter i köket eller så sitter han i sovrummet och jag framför TVn (jag klarar att se på TV samtidigt som jag WFar) men det händer också att vi ligger i sängen bredvid varandra och spelar och pratar samtidigt.

Jag brukar också WFa med en "gammal" arbetskamrat - tyvärr har jag måst inse att jag är den sämre av oss båda. Ibland förlorar jag med upp till 100 poäng och när jag någon gång vinner misstänker jag att hon låter mig vinna för att jag inte ska tappa modet. Samtidigt som vi spelar kan vi kommentera dragen eller lämna annan viktig information i den inbyggda chatten.

Och så är det ju så bra med Internet att man kan vara var som helst - i samma sovrum, i var sin del av stan eller i olika världsdelar - det funkar nästan överallt.

Nazism i Sverige

I går var det författarafton (igen) på Kulturmagasinet med Elisabeth Åsbrink som berättare.

Elisabeth har skrivit boken "Och i Wienerwald står träden kvar" som handlar om pojken Otto. Otto kom till Sverige 1939 som krigsbarn med Israelmissionen. Ett villkor för att Otto skulle få komma till Sverige var att föräldrarna aldrig fick söka sig hit - det berättade man dock inte för pojken. Hans föräldrar stannade alltså kvar i Wien för att senare förflyttas till Theresienstadt. Otto och hans föräldrar skrev brev till varandra varje dag och Otto trodde hela tiden att föräldrarna snart skulle komma och hämta honom.

Otto sparade alla föräldrarnas brev och en dag gav Ottos dotter breven till Elisabeth Åsbrink och frågade om hon kunde göra något av dem. Och det kunde hon - det kan jag säga utan att ha läst boken men efter att ha lyssnat på hennes berättelse. 1939 trodde många i Sverige att Hitler skulle vinna kriget och inflytandet från nazismen var stort. Sverige har aldrig varit mer judefientligt än vid denna tidpunkt vilket förklarar att socialstyrelsen kunde skriva: "Vi måste hålla vår ras ren".

Otto hamnade på barnhem men sökte så småningom jobb hos Ingvar Kamprads pappa och hamnade i en familj där man var stora nazistsympatisörer. Trots detta blev Otto och Ingvar bästa vänner. När Kamrads mörka förflutna blev allmänt känt för några år sedan, ringde han till Otto och bad om förlåtelse. När Otto inte kunde förlåta honom skänkte Kamprad 65 miljoner dollar till UNHSR - ska kanske uppfattas som ett slags skadestånd och offentlig ursäkt, skulle jag tro.

Efter denna mycket intressanta berättelse har jag ännu en bok som jag måste läsa!

Jag har älskat dig så länge***

Nu, när jag har så gott om tid händer det ganska ofta att jag slinker in på Kultmagasinet, där både biblioteket och museet finns. Kulturmagasinet har en, i dubbel bemärkelse, central plats i Sundsvall. Jag tycker man kan kalla det för ett nav i stan (även om det är benämningen på busshållplatsen). Många människor samlas på Kulturmagasinet för att låna, läsa tidningar, fika, titta på utställningar, lyssna på föredrag mm - det gäller både äldre och invandrare men också barn eftersom det ordnas många aktiviteter just för barn.

Sist jag besökte bibblan hade man dukat upp ett bord för frankofiler. Jag är ingen frankofil - möjligen en "wannabee" - men jag stannade upp vid bordet och fastnade direkt för videon "Jag har älskat dig så länge" av Philippe Claudel. Böcker av Sartre och andra filosofer, som också låg på bordet, är för tunga för mig. Jag orkar inte läsa igenom dem utan ger alltid upp efter ett antal sidor. Sådana böcker ska nog delas upp och läsas i mindre avsnitt, gärna i bokcirklar så att man kan diskuteras med andra och få lite hjälp att begripa.

Nej, jag valde "En fransk pärla" som jag tittade på i går kväll. Jag började titta redan vid femtiden men fick göra avbrott för kortspel med "flickorna" (som jag förlorade) men sen tittade jag färdigt filmen när jag kom hem. Det var en film just i min smak. Lågmäld, bra skådespeleri, intressant handling (även om slutet var förutsägbart) och härlig miljö - inget våld. Huvudrollen spelades av Kristin Scott Thomas (hon som hade den kvinnliga huvudrollen i "Den engelska patienten"). Filmen handlade om en kvinna som suttit i fängelse 15 år och det liv hon möter när hon kommer ut i frihet. En härlig film med hopp, som var väl värd att se. Tyvärr måste jag nog inse att min franska är under all kritik. Det var knappt jag förstod något alls. En uppfräschning är nog nödvändig om jag ska kunna resa till Paris och köpa ost och beställa middag.

Recept

Det har blivit dåligt med recept i min blogg, trots att jag ägnar mycket tid åt matlagning. Här kommer äntligen en komplettering till fliken "Jag har ätit".

Jag börjar, som jag nyss skrev, ofta dagen med en uppvakningsstund i soffan, framför TVn, med min tekopp och min smörgås. Jag brukar inte piggna till förrän kocken Paul kommer i rutan. Paul brukar köra ett tema per dag - ibland intressanta, ibland aningen ansträngda. Idag var det lök som gällde -det var väl si så där. Ganska ofta tänker jag dock "Det här ska jag laga i kväll" och då är det tur att jag kan gå in på SVT och få kläm på vad jag ska handla hem. I fredags visade Paul hur man kan laga Lamm från Gotland med primörer och getost - lät smarrigt (ännu olagat av mig).

Här kommer recept på en god rostbiff som jag blev bjuden på när jag var på Tant-träff i veckan.

Evas marinerade kött
Utgå från en kall färdig stek/rostbiff (ex: 2 kg rostbiff som stekts i ugnen på 175-200 grader tills innetemperaturen är 60-72 grader).

Marinad;
1 del soja
1 del olja (olivolja)
gräslök
vitlök
salt
peppar

Skär den färdiga steken i skivor och pensla varje köttskiva med marinaden.
Låt stå minst 3-4 timmar före serveringen.

När jag själv lagade biffen hade jag potatissallad och ärtpesto till.

Ärtpesto
250 g frysta ärter
1 dl pinjenötter
1 del riven pecorino
3 msk färsk hackad mynta
3/4 del olivolja
flingsalt och nymald peppar

Koka ärtorna i ca 2 minuter i lättsaltat vatten. Låt rinna av men spara ett par matskedar av kokvattnet. Mixa alla ingredienser och späd med kokvattnet. Smaka av med salt och peppar.

Ärtpeston passar också bra till Gazpacho tillsammans med Crostini.

Såningstid

I vår har jag varit på trädgårsmässa och besökt flera trädgårdar - bl.a. Rosendal och Keukenhof  i Holland. Jag har köpt trädgårdstidningar som jag bläddrat i och delvis läst. Jag har köpt fröer och lökar och jag har köpt speciella odlingslådor - allt för att få ett fint trädgårdsland till sommaren.

Men det räcker inte med detta. Man måste köpa jord och man måste så sina fröer - annars blir det inget. Och sen ska det vattnas och luftas mest varje dag. Jag tycker jag har gjort allt efter konstens alla regler och här ser ni resultatet.

När jag sådde mina fröer den 26 april, såg odlingslådan ut på detta sätt.

En dryg vecka senare den 5 maj har de flesta fröerna grott och nu ser lådan ut så här.

Det här bådar väl gott.

Jag ska försöka återkomma i bloggen och visa hur de små fröerna växer och frodas och så småningom kanske jag till och med kan visa hur de kan användas i matlagningen.

Veteranbilar

Häromdagen gick jag och lyssnade på föredrag om Veteranbilar! Jag misstänkte att det bara skulle vara män som lyssnade på ett sådant föredrag men där misstog jag mig. Visst var det fler män än kvinnor men jag var långt ifrån ensam.

Föredragshållare var Lars Stattin, som jobbar halvtid som violinist i Sundsvalls kammarorkester. Resten av tiden ägnar han åt att bygga veteranbilar. Folk köper gamla skruttbilar och lämnar in till honom, så fixar han till dem. Han jobbar på timtaxa och det verkar inte vara billigt - men vem har sagt att en hobby ska vara billig? Nu trodde jag väl, i och för sig, att om man har en hobby så ska man ägna sig åt den själv -  inte lämna in och låta någon annan fixa sin hobby men men.

Lars pratade om karosserier och chassin så det stod härliga till. Förr hände det att man bytte karosseri mellan sommar och vinter - precis som vi byter mellan sommar- och vinterkläder. Det fanns även s.k. hardtopp, som man satte på vinterbilen - svårt att tänka sig att samtidigt som man byter till vinterdäck byter man också till vinterkarosseri.

Föredragshållarens egen bil

Visst ser det väl ut att vara en bekväm bil!

Lars berättade följande lilla anekdot om Ivar Krûger. Krüger hade, på sin tid, både bil och chaufför. När chauffören tyckte att herr Krüger borde byta bil - fick han (chauffören) i uppdrag att prata med bilverkstaden om lämplig bil men när han tog upp ämnet på verkstaden fick han svaret; "Gäller det en ny bil vill jag prata med huvudet och inte med ändan". Nästa gång verkstadsägaren träffade Krüger och började prata bilar, sa Krüger att om det gällde ny bil fick man allt prata med hans chaufför!

Det är roligt med folk som skaffar sig hobbys och blir så engagerade att de lär sig allt om såväl ämne som hantverk och dessutom har förmåga att berätta om sin hobby på ett engagerat sätt.

Robert Kviby; De korrupta (**)

Jag börjar ofta dagen med att äta frukost framför TVn samtidigt som jag tittar på något morgonprogram. Jag gillar att börja dagen på detta lugna sätt och jag gillar dessa morgonprogram. De är omväxlande och trevliga och följer en viss indelning - som jag ännu inte kommit underfund med. Någon dag i veckan ägnas en del av programmet åt att recensera nyutgivna böcker. Det var på detta sätt jag fick tips om "De korrupta" av Robert Kviby. Eftersom jag gick och beställde boken på biblan samma dag jag hörde recensionen, måste boken fått goda omdömen - vilket jag dock inte tillfullo instämmer i.

"De korrupta" karaktäriseras som spänningsroman. Handlingen utspelar sig i slutet av 80-talet och handlar om en journalist som söker förklaring till att ett antal unga prostituerade försvunnit under mystiska omständigheter. Journalisten kidnappas och sen tycker jag handlingen spårar ur. Att det är en journalist som "driver" handlingen framåt är inte ett helt ovanligt grepp när det gäller deckare.

Nej, "De korrupta" tillhör inte mina favoritböcker. Den var lättläst och hade ganska högt tempo. Handlingen hängde ihop men var rörig. Boken var hyfsat spännande. Upplösningen var oväntad men trots det tyckte jag inte boken var särskilt bra.

Skog

Så olika man upplever skogen. Vissa personer älskar skog och speciellt granskog. Andra, som jag, tycker att skogen är mörk och tråkig. Jag tycker inte om att gå i granskog. Lövskog är en helt annan sak. Att gå genom en bokskog är hur härligt som helst men alla dessa granar som växer i Norrland de känns så tunga och dystra.

Författaren Elisabeth Rynell besökte Sundsvall och kulturmagasinet  härom dagen och höll föredrag under rubriken "Från Hohaj till Hitta Hem. Maken och jag gick och lyssnade på henne. Mycket intressant föredrag som handlade om hennes böcker och bakgrunden till dem. Hon hade frivilligt flyttat från Stockholm upp till norra Norrland. Hon älskade skog och gran, speciellt förtjust var hon i Stöttingfjäll (ligger inte så långt från Lycksele). Hon berättade om sitt norrlandsliv och de böcker hon skrivit om dessa trakter. Tyvärr kändes allt mycket sorgligt och dystert så fastän hennes böcker fått priser och alla som var med och lyssnade sa att de var fantastiska  - köpte jag ingen bok. Jag vet inte om jag orkar med så sorgliga berättelser.