Kommer jag att känna igen honom?

Vid flytten till Stockholm fick vi presentkort till stadsteatern som avskedspresent eller jag ska kanske kallad det introduktionspresent. Räckte till fyra biljetter eller två föreställningar. Två biljetter använde vi till "I sista minuten"; Carin Mannheimers pjäs om tre gamla väninnor som träffas varje vecka för att spela bridge. Ganska rolig men inte jättebra, skämten kändes ganska förutsägbara.

Jag tycker ofta att jag är lite kritisk i mina omdömen. Jag blir sällan jätteentusiastisk. Den här gången bidrog det säkert att Yvonne Lombard, som skulle ha den bärande rollen, inte kunde spela. Otur för oss men än värre för Yvonne, som hade ramlat och brutit båda armarna - säkert på grund av dåligt skottade trottoarer och gångbanor (min tolkning).

På söndag ska vi titta på pjäs nummer två - Markurells i Wadköping. Obligatorisk läsning i skolan (jag minns inte om det var realskolan eller gymnasiet). Markurells spelades in för TV 1968 med Erland Adolphson i huvudrollen. Fastän det gått 45 år sedan jag såg Markurells sist minns jag honom mycket väl - undrar om jag kommer att känna igenom honom?

En ovanligt jobbig dag

Ibland, när jag missat något av mina vanliga gympapass, brukar jag gå på lunchgympa på onsdag. Ett trevligt pass - kortare än de vanliga, lugnare och mjukare.

I dag träffade jag maken efter gympan, promenerade sakta genom stan, tittade lite i några affärer och åt en enkel lunch. Sen gick vi på bio.

Vi såg den fantastiska filmen "Berättelsen om Pi"****. Filmen handlade om en indisk pojke i sjönöd och alla de strapatser han råkar ut för. En saga, en fabel, med fantastiska effekter - väl värd att se. Den ficka fyra Oscarsstatyetter. Andra gången den här veckan som vi tittat på en 3d-film.

Sen handlade vi lite mat och åkte hem efter en ovanligt jobbig pensionärsdag.

Var är det?

Jag hade varit i stan. På hemvägen gjorde jag ett litet uppehåll i Liljeholmen för att köpa sytråd (jag kommer senare att berätta vad tråden ska användas till). Men det var ogjort - det fanns ingen tråd med rätt färg i hela gallerian.

Efter oförrättat ärende, gående mot bussen smaskandes på en liten bit fransk nougat, tog jag upp mitt SL-kort. Sen var det borta. Jag fattar inte vad som hände men borta var det! Jag letade i alla fickor, i väskan, på golvet och frågade i alla omkringliggande affärer. Kortet var och förblev borta. Förargligt -månadskortet var bara två dagar gammalt.

Jag kontaktade spärrvakten och fick rådet att köpa engångsbiljett. Sen frågade hon om jag hade registrerat mitt kort för förlustgaranti på Mitt-SL. Förmodligen såg jag lite frågande ut för hon sa: "Nähä. Då får du hoppas att det lämnas in på hittegodsavdelningen".

Väl inne på bussen började jag fundera över vad hon hade frågat om. Förlustgaranti klingade bekant. Hm, kanske ändå...

Det visade sig att jag hade gjort helt rätt och kommer att få ett nytt kort med samma innehåll som jag hade på mitt gamla (28 dagars fria resor plus reskassa på 120 kr). Ibland är det bra att läsa igenom instruktioner och göra det som rekommenderas - registrera SL-kort på Mitt-SL (en gratis försäkring).

Minne...

... jag har tappat mitt minne. Precis så kändes det i går när jag spelade memory med minsta barnbarnen.

Jag har aldrig varit särskilt bra på memory. Redan för 35 år sedan när jag spelade med mina egna barn gick det ganska dåligt. När äldsta barnbarnet var litet spelade jag konstmemory med honom. Då lärde vi oss känna igen berömda konstverk och namnen på deras upphovspersoner. Det är ganska roligt när en liten tvååring känner igen Turner, van Gogh, Monet och andra impressionister. Tyvärr har jag nu måst inse att hans konstintresse har ersatts av helt andra intressen.

Turner - finns också med i  En oväntad vänskap

Tyvärr måste jag också inse att även mina impressionister har blivit aningen dimmiga, men vad värre är, korttidsminnet verkar vara helt borta. Jag fick bara ihop ett enda par i gårdagens tävling.

Förortsliv

Vi avslutade söndagskvällen med En oväntad vänskap***

Just nu har jag kommit in i en fransk period - ser franska filmer, läser böcker om Frankrike mm - vi ska ju snart resa söderut. Mitt nya, tillfälliga och säkert övergående liv som frankofil (dock inte fransktalande) gjorde att vi åkte till Heron city för att se en fransk film.

"En oväntad vänskap" - bygger på en sann historia (romantiserad) om vänskapen mellan en rik handikappad man och hans assistent. De är så olika - den ene rik den andre fattig, den ene förlamad den andre dansant, den ene förfinad den andre "rå", den ene från innerstaden den andra från förorten - men ändå på samma våglängd. Det är en rolig, trevlig film med en underton av allvar. När man skrapar bort den tunna polityren är människor ganska lika och har roligt åt samma saker vare sig man tillhör eliten och bor i Paris innerstad (som jag vurmar för) eller är invandrare och lever ett tufft liv i förorten.

Det var passande att vi såg "En oväntad vänskap" i en söderförort - Heron City. Jag tyckte Heron City (Hägerstens centrum?) kändes lite utopiskt men där var mycket folk, många restauranger, spelautomater och en filmstad - säkert en träffpunkt för de som bor runt omkring. 

Vilken effekt!

Jag har ganska länge fört en ensam (trodde jag) kamp att få beställa en halv portion när jag äter ute. Servitörerna brukar titta lite förvånat på mig och säga "Ska ni dela på en portion? Ja, det får ni väl. Vill ni ha maten på två tallrikar".

I lördags eftermiddag gick vi till Moderna museet för att titta på Hilma af Klints abstrakta konst och började i vanlig ordning med att dricka kaffe. Då fick jag se att här på MoMuMat annonserade man att det går bra att köpa halva portioner. Så bra! och så förvånande att jag så snabbt kunde nå effekt med bara ett par inlägg på min blogg.

Tydligare signaler efterlyses

I veckan reste jag till Norrland, tur och retur (två dagar), för att spela Plump med mina gamla arbetskamrater. En lång tågresa men inte i klass med guldresenären som klämde Stockholm-Umeå tur och retur på en och samma dag!

Utsikt från kupéfönstret

Ju längre norrut jag kom desto mer vintrigt blev landskapet. Väl framme i Sundsvall möttes jag av meterhöga drivor. Skönt att slippa snöeländet! Hemresan startade jag från Västra Station. Där kunde jag gå ombord på ett tomt tåg, välja plats och sen sitta och se på när alla resenärer trängdes och knuffades för att få en bra plats på Sundsvalls central.

I Sundsvall steg en farmor ombord på tåget med sina två barnbarn. Hon skulle hjälpa barnen att komma tillrätta innan hon släppte iväg dem - rätt platser, väskorna på bagagehyllan osv. Plötsligt hördes två mycket diskreta pip. Farmor fick bråttom. Sen var det någon som sa: "Jag kan inte öppna dörren. Ni måste hjälpa mig att komma av tåget" och så rullade vi ut från stationen. Efter en liten stund kom farmor tillbaka och berättade att den här gången tänkte hon följa flickorna ända till Gnarp.

Förr, när man skulle ge sig i väg på en tågresa, ropades alltid i högtalarna "Tåget avgår nu till Stockholm. Var god stäng dörrar och grindar!" sen tuffade man ut från stationen. Visst var det bättre förr!

La Louve

Jag lyssnar mycket på P1 - bland annat programmet Stil. Så fort jag inte kan sova ligger jag och lyssnar på samma program om och om igen (lite meditativt). Ett avsnitt jag lyssnat på åtskilliga gånger heter Trädgårdar och handlar om kända kläddesigners trädgårdar.

Där berättar man om trädgården La Louve, i Provence. Är man det minsta intresserad av trädgårdar (och jag är mycket intresserad av att titta på vackra trädgårdar) måste man åka dit - säger man i programmet. La Louve är en privat trädgård, öppen för allmänheten ett par tre gånger per år.

Till slut, när jag lyssnat på programmet Trädgårdar si så där 20 gånger, bestämde jag mig för att försöka få biljetter. Jag letade rätt på adressen skickade ett mejl och frågade om jag kunde köpa två biljetter. Det gick bra. Så nu har jag en timmas trädgårdsbesök inbokat i slutet av april. Spännande, spännande.

Nästa förberedelse (för att få den rätta känslan) var att titta på ett antal "må bra" filmer där handlingen utspelar sig i Provence. Jag har också lånat hem några reseskildringar och böcker med förslag på resrutter. När jag har plöjt igenom alla böcker är det väl bara franskan som återstår men hur lätt blir det?.

Vad är det i hamburgaren?

Kallt och fuktigt - inget promenadväder - i stället upptäcksfärd med bil.

Den här gången valde vi att åka till Wira bruk. En liten bruksby i Roslagen där man från 1600-talet och framåt tillverkat värjor och annan utrustning till de krig Sverige förde till höger och vänster. Bruket finns kvar och där finns också en liten konstsmedja. All tillverkning av krigsmateriel upphörde för evigheter sedan men byn kändes ändå levande.

Bruket ligger idylliskt och av de 150 hus som en gång har funnits här finns det 50 kvar. I vår guidebok stod det att man både kunde titta på konstsmide och dricka kaffe men det var en klar överdrift för kaffestugan var stängd. Nödläge!

På hemvägen hade vi bara kaffe i tankarna och till slut fick vi syn på den - Caféskylten - och över den stod det Ridhus. Cafét låg i ridhusets övervåning med utsikt ned mot manegen där en massa små flickor och pojkar leddes runt på hästar, som kändes alldeles för stora för dem.

Vid cafédisken stod en man och beställde kaffe, dricka och två hamburgare. När han hade sagt hamburgare kom han både ihåg var han befann sig (i ett ridhus) och köttfusket i färdig lasagne och frågade därför väldigt försiktigt: "Det är väl inte hästkött i hamburgarna?"

Den store Gatsby**** eller Drick med måtta

Biblioteket i Gröndal var stängt för renovering hela våren men när vi gick förbi där i höstas var allt klart och biblioteket öppet. Vi gick naturligtvis in och jag passade på att fråga om de hade någon bokcirkel. Det hade man inte men man kunde ju starta en - blev det positiva svaret - och några veckor senare var det klart. Vi är nio deltagare, tre pensionerade (tror jag) män, två mammalediga kvinnor och fyra kvinnliga pensionärer - ganska bra spridning.

Den första cirkelboken - Den store Gatsby - hade vår cirkelledare (bibliotekarien) valt. Ett utomordentligt val, enligt mitt förmenande. En liten kompakt bok som hade "allt" - bra språk, fina miljöskildringar, spänning och intressanta personer. Handlingen utspelar sig i 20-talets USA, förbudstidens USA, och skildrar ett dekadent överklassliv. Om jag förstår saken rätt är det en nyckelroman som har likheter med författaren F Scott Fitzgeralds eget destruktiva liv. Han dog endast 44 år gammal av missbruk.

När vi diskuterade boken var det egentligen bara jag som gillade den. Några tyckte att den var intressant men flera ogillade den och kunde inte förstå att den blivit så berömd. Boken har filmatiserats flera gånger och under 2013 kommer ytterligare en version. Den måste vi se!

I lördagens DN (9/2 2013) fanns en blänkare om att en amerikansk komiker har kommit på hur de som har ont om tid ändå ska kunna bilda sig, rekordsnabbt. Man behöver inte läsa vare sig bok, recension eller baksidestext utan i stället välja Dan Wilburs blog. Där har han rensat bort allt dödkött och ger dig kontentan av boken i en enda mening. Den store Gatsby får varningstexten "Drick med måtta".

Trots att jag inte har något att göra (förutom TV-tittandet) har jag inte hunnit med att läsa särskilt mycket under hösten, bara några deckare, bl.a. Belinda Bauer Mörk Jord**, Tove Alsterdal I tystnaden begravd*** och Göran Rosenbergs bok Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz*** - intressant men något överreklamerad.

Årskort på SJ

Nu, när vi har bott i Stockholm ett drygt halvår, har vi kunnat återuppta kontakten med flera av våra gamla vänner från Sundsvallstiden, som flyttat hit före oss. I fredags kväll träffade vi två av dem och kom att prata om deras bror/svåger som har ägnat sitt pensionärsliv åt att åka tåg. Tågresandet har vuxit till en stor grej och han är nu inne på sitt femte årskort på SJ. Han åker tåg praktiskt taget varje dag. Medan han sitter på tåget ägnar han sig bland annat åt att blogga om sitt resande.

Bild från bloggen Årskort Guld SJ

Jag hade hört om denne resenär förut och visst är det originellt och kul att plötsligt bestämma sig för att ägna några år av sitt liv åt att åka tåg. Tänk att åka kors och tvärs varje dag! Jag var naturligtvis tvungen att läsa hans blogg och då upptäckte jag, till min förvåning, att allt resande sker i första klass. Jag tycker det skulle vara mycket intressantare och roligare att åka bland "vanliga" människor i andra klass. Förstaklassåkarna är ju till stor del affärsresenärer som bara ägnar sig åt att prata i telefon och jobba.

Jag, som också har åkt mycket tåg - Sundsvall-Stockholm tur och retur (ibland flera gånger i veckan) - kände plötsligt ett stort tågresesug. Eftersom vi har SL-kort men inte SJ-kort fick det bli en resa på Lidingöbanan. Först tunnelbana till Ropsten, sen ett gammalt, gammalt (1946), smalt, trångt och mysigt tåg till Gåshaga brygga.....

...sen lunch och promenad i det gråvintriga landskapet och så hem igen. Vi åt lunch på ett litet kaffe där de rekommenderade sin fantastiska italienska glass. Det får bli ytterligare en tripp med Lidingöbanan i mars för provsmakning.

Undrar just om årskortguldresenären har åkt denna sträcka?

Försökte han ta livet av oss?

Dagen basgympapass hade ersatts av ett medelpass. En ung hurtig kille kom in i gympasalen och berättade att han skulle leda passet eftersom vår vanliga ledare var sjuk.

Och så satte han igång och gick in för sin uppgift till hundra procent. Han studsade, hoppade och jobbade på i en takt som jag aldrig varit med om tidigare. I början hängde jag med men ju längre han höll på desto tröttare blev jag och alla de andra tanter. När vi vara klara frågade en tant om han hade försökt ta livet av oss.

Jag tycker att jag är medelbra på en del saker - inte jättebra på något och inte jättedålig på allt - men när det gäller gympa är jag verkligen inte en medel.

Efter passet hörde jag många beundrande ord om den vackre gossen - så även om tanterna blev trötta på grund av tempot var de nöjda med utsikten. Det var speciellt hans vadmuskler de fann tilltalande. Själv kunde jag inte se så mycket eftersom svetten rann i strida floder nedför min panna.

Pensionärsbio (Lincoln***)

Det verkar som det är inne bland "pensisar" att gå på bio. Det finns till och med särskilda pensionärsföreställningar. Då visas "önskefilmer" och så bjuder man på kaffe. Föreställningarna är en eftermiddag i veckan på en speciell biograf. Tyvärr råkar pensionärvisningarna vara just den dag i veckan när jag "jobbar". Men det finns seniorpriser på alla filmer, så det ska inte hindra även upptagna pensionärer att gå på bio.

Jag har länge tänkt att jag ska bli ett "filmfan" när jag får mer tid, precis som många av mina "kolleger" (=pensionärer) har blivit. Maken och jag åkte därför iväg för att titta på "En oväntad vänskap" men den tidsangivelse som stod i min app stämde inte med verkligen så vi fick titta på  Lincoln i stället.

Filmen Lincoln handlade om den tid i USA (1865) när presidenten (Lincoln) försökte komplettera konstitutionen med ett tillägg, där slaveriet skulle förbjudas. Intressant att få lite "kött" på sin historia men filen byggde alltför mycket på dialoger (enligt mitt förmenande). Man pratade och pratade och pratade - jag antar att det är nödvändigt i de demokratiska förändringsprocessen som finns i en demokrati (men lite tråkigt blir det allt att titta på). Bra att vi fick glimtar av Lincolns privatliv också - glädje, sorg och trivialiteter finns även i en presidents liv. Maken tyckte filmen var bättre än vad jag gjorde.

Hänga

Det är trevligt att bo i samma stad som dottern, vara ute och "hänga" med henne och äta gemensam lunch.

Bild på Orionteatern på Söder

När jag äter ute tycker jag nästan alltid att portionerna är för stora. Har man en gång lärt sig att äta upp det som finns på tallriken, blir det då lätt att man äter för mycket. När dottern och jag skulle beställa vår lunch frågade jag därför om vi kunde få dela på en portion - det fick vi.

Varje gång detta inträffar funderar jag på varför man inte kan få välja mellan liten och stor portion. Jag blev därför glatt överraskad när jag, kvällen efter vår lunch, tittade på nyheterna på TV och såg att nu ska man försöka komma tillrätta med att det slängs så mycket mat. Det ska man göra genom att ge möjlighet att välja om man vill äta mycket eller lite när man går på restaurang  - i Kina!