Korparna fick Augustpriset förra året och har blivit väldigt lovprisad. Jag har bara hört gott om boken och hade stora förväntningar när jag började läsa den och nog hade den ett fint språk men sen var det inte så mycket mer - tyckte jag.
Handlingen som utspelade sig på 70-talet tyckte jag snarare hörde hemma på 40- eller 50-talet. Grabben, Klas, hade ett stort intresse för fåglar och kunskaper som var helt orimliga för en liten kille på 11-12 år. Familjen levde isolerat, långt ute på landet - inte hade han kunnat läsa sig till all denna kunskap själv. De levde ett erbarmligt tråkigt liv där det inte verkade finnas några glädjeämnen. Mamman, som troligen var född på 40-talet, precis som jag, föreföll mer jämngammal med min mamma (fast bokens mamma hade körkort). Och hela tiden kände man att det inte kommer att sluta bra. Inte en normal människa i hela boken. Dock, vill jag betona, var det fina miljöskildringar och ett nyanserat språk
Vi var sju stycken som diskuterade Korparna - fyra ogillade den medan tre tyckte att den var fantastisk, gripande och fängslande. En deltagare hade ringt och lämnat återbud men meddelat att han gillade boken - så vi kan väl säga att det blev jämnt skägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar