Randiga ben

Vi lämnade vårt hotell tidigt för att vara säkra på att hinna med den enda buss som gick mellan Roussillon och Apt. Regnet stod som spön i backen men vi hade inget val. Vi gick till busshållplatsen och väntade på bussen, nödtorftigt skyddade av ett utskjutande tak. Plötsligt kom den, bussen, men den stannade inte utan körde förbi. Vår smala lycka var att gatan var trång och bussen råkade få möte, så vi hann springa i kapp och hejda den.

Vi åkte alltså buss till Apt. Där gick vi till turistinformationen för att få reda på hur vi skulle kunna ta oss vidare till Europas största canion, Gorges du Verdon. Då fick vi veta att turistbyråerna inte vet något om hur man kan förflytta sig (vilket vi misstänkte) och att resa i Provence utan bil är näst intill omöjligt (vilket vi också upptäckt). Det finns nästan inga allmänna kommunikationer. Många byar har inga bussförbindelser alls, andra har det en eller ett par gånger i veckan.

Vi ändrade våra planer, gick runt i regnet på en marknad några timmar och tog sedan bussen till Aix en Provence där vi tillbringade eftermiddagen och kvällen och förberedde oss för den nya planen - Nice. I morgon ger vi oss iväg på en ny spännande busstur i dyngvåta skor.

 

Jag hade tänkt skaffa mig ett par tunna (för att klara värmen!), svarta (för att klara smutsen) långbyxor till min resegarderob (!) men i det stora varuhuset (som har kläder som brukar passa en tant i min ålder och med min figur) hade man ännu inte fått in byxor i tunn bomull. Jag blev i stället rekommenderad att färga mina gamla byxor. Det var enkelt och gick riktigt bra - byxorna blev som nya - men hur tror ni mina ben såg ut efter att gått en dag i ösregna med nyfärgade byxor? Turligt nog var inte färgen äkta på benen heller.