Islekar var en besynnerlig bok. Jag skulle aldrig ha läst ut den om det inte hade varit en bokcirkelbok. Det var obehagligt att läsa Islekar och jag funderade flera gånger på att sluta. Men när jag hade läst klart omvärderade jag den och tyckte den var bra. Den var välskriven och lättläst och handlade om rädsla, om vårt behov att vara med i gemenskapen, att få kärlek, att slippa vara ensamma och längst ned i hierarkin. En bok som alla lärare bör läsa.
Bland ett antal 11-åriga barn, i Ålands skärgård, pågår en ständig kamp. Alla sparkar nedåt. Så hemska barn kan vara och så lite de vuxna ser. Varför pratar man inte mer med varandra? Varför tar man inte reda på hur ens barn och elever mår?
Jag tror det var första gången alla cirkeldeltagarna var överens om en bok - ingen hade gillat att läsa den men vi tyckte alla att den behandlade ett mycket angelägenhet ämne och fick oss att tänka bakåt. Vad hade vi sett och låtit passera, under vår egen uppväxt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar