Nostalgi

I går tittade jag återigen på "Driving miss Daisy" - som har blivit en av mina favoritfilmer. Den är sååå bra. Jag såg den första gången 1990 innan vi skulle åka till Atlanta (i amerikanska södern). Då tittade jag på den för att komma i rätt "mood". Nu tittade jag på den för jag vet hur bra den här. Vid det här laget har jag sett den många gånger.

Miss Daisy är en rik, äldre, judisk kvinna som uppfattar sig själv som "arbetarklass" (klasstillhörighet sitter i själen). När hon inte längre klarar av att köra bil anställer hennes son en "svart" chaufför åt henne. Miss Daisy vill inte ha någon chaufför och är ytterst tvär och avog mot honom. Men Holst är smart och får successivt en allt större roll i miss Daisys liv men sin position - vit arbetsgivare - behåller Miss Daisy hela livet även om hon till slut klarar av att säga "Hoke du är min allra bästa vän".

Man får följa hur vänskapen växer fram mellan Miss Daisy och hennes chaufför. Men man får också se hur gamla värderingarna finns kvar under ytan - rasismen finns kvar (man kallar fortfarande en gammal man för boy), klasstillhörigheten finns kvar. Jag tycker den tidsanda som skildras, 1950-talet södern, med en framväxande medborgarrättsrörelse och det motstånd som (alltid) finns mot nymodigeter (varför använda dammsugare när det finns sopborste) tillhör filmens höjdpunkter - förutom det fantastiska spelet mellan Miss Daisy, hennes chaufför och Miss Daisys son.

Filmen visas på TV4 film. Morgan Freeman, Jessica Tandy och Dan Aykroyd (sonen) har huvudrollerna. Filmen fick fyra Oscars.