Emaniciperat

I vår mer eller mindre "all inclusive resa" ingick en Turkisk afton.

Hela gruppen gav sig iväg på en trekvartslång bussresa för att komma fram till en jättestor, överdekorerad sal där vi serverades mat och dryck. Drickandet var obegränsat.

Efter ungefär 30 minuter satte showandet igång. Man sjöng och dansade så det stod härliga till. Sen kom det in magdansare - först en kvinna, sen - i jämlikheten namn - även en man. Det var första gången jag såg en manlig magdansare och han gick verkligen inte av för hackor. Han var otroligt duktig. 

Föreställningen avslutades med att en ung kvinna dansade dervisch - snurrade runt, runt, runt - säkert i tio minuter. Hela tiden ändrade hon sina kjolar på ett suveränt sätt.

Allt var jättetrevligt och när vi åkte hem var det en helt annan stämning och ljudnivå i bussen än på utresan.

Barbeque

Vädret blir bättre och bättre. Sitter man i solen kan det bli riktigt varmt men på hotellrummet är det fortfarande isande kallt. Man spar nog på elen. Damerna som bodde i rummet bredvid vårt fick byta rum mitt i natten eftersom de frös. Folk sitter runt poolerna men i vattnet är det tomt.

Dagen ägnades åt en båttur. I sakta mak gled vi fram på floden Manavgat tills vi kom ut till havet. 

Längs flodstranden satt barn och föräldrar och metade. Ingen vi "pratade" med hade fått napp så jag vet inte vad de fiskade men det såg väldigt mysigt ut. Solen sken under hela båtresan.

Väl framme vid havet var det flera som tog sig ett dopp. Jag nöjde mig med mindre - blötte bara handen. Båtturen avslutades med barbeque - jag åt grillad forell. 

Det byggs otroligt mycket i Turkiet. Och det är inga små byggnationer man ägnar sig åt heller. Det finns redan massor med hotell och det kommer att bli många, många fler. Det såg vi exempel på hela tiden och speciellt under vår båtresa.

Äntligen

Efter tre kalla dagar - då temperaturen varit nere på minus fem - har solen nu kommit till Turkiet. Idag var det så varmt så jag fick söka mig till skugga.

Dagens busstur gick till affärer där man skulle handla diamanter och skinnjackor - för vår del blev det billigt.

Dagarna är upplagda så att vi först gör ett studiebesök sen åker vi någonstans och äter och sen gör vi ytterligare ett studiebesök. Vi äter på restauranger som är specialuppbyggda för bussturister. Jag tror att de rymmer tre, fyra, fem busslaster med folk. Dessa matställen är enkelt uppförda och de har en väldig ruljans på serveringen men jag tycker maten är förvånansvärd god. Eftersom lokalerna är så enkla och det är så kallt ute använder man enkla kaminer för att få hygglig temperatur.

Dagens andra besök var den antika staden Perge där vi gick på gator som folk hade använt för  tretusen år sedan.

På hotellet var det kallt, som det verkar vara på alla hotell i Turkiet. Rummet saknade läslampor, TVn fungerade inte och det var så lyhört så vi hörde vad grannarna tänkte. Men när vi lyckades koppla upp oss på vår padda och se "På spåret" var kvällen räddad.

Ergonomi?

Resan från Antalya till Pamukkele var en höjdarresa i den bemärkelsen att vi kom att befinna oss högt över havsytan.

Annars var det ett enahanda och skräpigt  landskap vi hade utanför bussfönstret - i många timmar. Allt blir skräpigare och fulare när det inte finns någon förlåtande växtlighet som kan dölja ett och annat. I fjärran såg vi dock Taurusbergens vackra, snöklädda toppar.

På hemresan gjorde vi avbrott för att besöka ett mattförsäljningskooperativ. Där hade man 18 000 mattor till försäljning - i många olika mönster och kvalitéer.

De kvinnor som knyter mattorna har ett jobb som kräver stor skicklighet men också stort tålamod. Tänk att, timma efter timma, sitta i hopböjd arbetsställning och peta in en tråd i varpen efter ett invecklat mönster, knyta fast tråden och sen skära av den. Jag skulle aldrig klara av det, skulle få ont i ryggen och bli irriterad efter tio minuter. För detta krävande jobb tjänar de mellan 300 - 400 € i månaden. Mindre än minimilönen.

Pamukkele

Dagens höjdpunkt var "Bomullsslottet" i Pamukkele.

I Pamukkele strömmar det ut ångor ur marken. När dessa ångor "stelnar" bildas formationer som ser ur som snö eller bomull. Fenomenet uppstår om marken är vulkanisk och ångorna mineralrika. "Bomullen" består av utfällningar av kalciumkarbonat. Mycket speciellt.

Vattnet som strömmar ut har en föryngrande effekt på hy och kropp. När vi badat i det  mineralrika vatten (som vi gjorde på kvällen) var det därför jättekonstigt att jag i morse vaknade ett helt år äldre än när jag gick och la mig i går kväll.

Fakta från en bussresa

Vi började vår tredje dag med att resa från vårt hotell, i närheten av Antalya, till Pamukkele - 3 timmar i buss.

Medan vi satt i bussen berättade vår guide om Turkiet. Det blev mycket fakta. Några uppgifter lyckades jag memorera:

* minimilön för en nyanställd är € 450

* 2 miljoner syriska flyktingar har kommit till Turkiet under de två senaste åren

* flyktingarna får turkiska identitetshandlingar och blir turkiska medborgare direkt (?)

* flyktingarna bor ute i samhället eftersom inga vill stanna kvar i läger

* flyktingarna har företräde till jobb

* arbetslösheten är 11,8 % bland ungdomar.

Jag har inte kollat uppgifterna och tycker det låter speciellt konstigt att flyktingarna skulle bli turkiska medborgare direkt. Ev kan hon kanske ha menat att de får uppehållsstånd från första dagen.

Antalya

Naturen i södra Turkiet är vacker - höga snöklädda berg når nästan ända fram till havet.

Vi gjorde en rundtur och tittade på vackra måleriska vyer, besökte en antik by (600 fKr) och åt fisk på en restaurang där man hade egen fiskodling. Byn vi besökte heter Faselis och de  20 000 personer som en gång bott där hade haft egen teater, två bad, en agora, akvedukt som ledde vattnet från Olympos samt en marmorbåge uppförd till Hadrianus ära.

Resten av tiden var s.k. fri tid. Då tog vi en promenad till en liten byn inte långt från vårt hotell. Några enstaka affärer var öppna men det allra mesta var  stängt och igenbommat. Det låg en ödslig stämning över hela det lilla samhället.

Vi har kommit på en riktig slapparsemester - behövligt för två utarbetade pensionärer.

Turkiet - igen

Vi har just påbörjat vår andra Turkietresa på 14 månader. Den här gången har vi åkt längre söderut än förra gången - till Antalya. Allt verkar lugnt (med tanke på tidigare bombdåd). De enda ovana ljuden vi hör är böneutroparna. Vi tvekade in i det sista om vi  skulle åka eller stanna hemma men till slut bestämde vi oss för att resa.

Vi befinner oss i ett ödsligt turistområde. Här finns massor med hotell som "alla" är stängda. Det är inte populärt att åka till en badort i januari (6 grader varmt i luften). Dessutom bojkottar ryssarna Turkiet (politisk konflikt mellan de två länderna) och eftersom de flesta turister normlt kommer från Ryssland har här blivit extra tomt.

Vårt gigantiska hotell går på sparlåga - liksom allt annat. Rummen är iskalla och går man ut i korridoren är där kolsvart men det är soligt utomhus (men kallt). Middagsbufféen var dock utomordentligt god. Förutom ett stort salladsbord fanns det flera goda varmrätter och ett stort bord med efterrätter.

Under körsbärsträdet (****)

Vissa filmer är både vackra och tänkvärda samtidigt som de kan vara spännande. Jag tyckte att den japanska filmen "Under körsbärsträdet" hade allt.

I lugnt tempo spelades ett drama upp. Ett drama som på sätt och vis fick ett lyckligt slut. Några udda och lite ensamma människor möts i ett snabbmatställe och finner glädje tillsammans men onda krafter gör att de måste skiljas igen. Varför är folk så rädda för det okända. I stället för att ta reda på fakta flyr man och lämnar kvar sår och elände.

"Under körsbärsträdet" är en mycket tänkvärd film, på gränsen till sentimental - jag gillade den och dessutom blev jag sugen på att pröva Doyaki, plättar med sockrig bönpasta, som tillagades i den lilla serveringen. Att laga till bönpasta blev en symbol för hela livet.

Havsörnar

Jag promenerade utefter Söder Mälarstrand och kom till det ställe där den nya båtlinjen över Riddarfjärden stannar. Det var bara att invänta färjan och hoppa på.

Väl inne i båten ägnade jag mig åt att titta på kråkorna som hoppade på isflaken. Men vad var det som stod inne i kråkflocken? Var det inte en örn? Jag hade inte mer än tänkt ordet örn förrän de andra passagerarna började skrika "Havsörnar, Havsörnar!"

Och visst var det två havsörnar utanför båten. Så häftigt. När vi, på långt håll, såg havsörnar på Lofoten förra sommaren, tyckte vi det var urhäftigt. Men det går inte att jämföra med att se två örnar på några meters håll mitt i Stockholm.

Fullmatat pensionärsliv

Det är trevligt att bo i en storstad när man är pensionär - utbudet av "nöjen" är gigantiskt. Man kan åka in till stan halv elva på morgonen för att klippa sig. Sen kan man träffa en skolkamrat på långlunch och sitta kvar tills man blir utkörd. Spontanbestämma sig för att gå på bio och se den fina filmen "Under körsbärsträdet", fortsätta med snabbfika och så avsluta dagen med föredrag. En toppendag som dock slutade med att jag blev upprörd (gjorde inget).

Min upprördhet berodde på föredragen jag lyssnade på. I ABF-huset ordnar man regelbundet föreläsningar (brukar vara bra) med olika tema. Den här gången ville jag få lite hjälp att förstå vad som händer i Turkiet. Tre turkietkännare skulle berätta om landet ur olika synvinklar - inrikespolitisk, utrikespolitisk och ur flyktingsynvinkel. Vi (maken och jag) har planer på att åka till Turkiet men är väldigt kluvna om vi verkligen ska ge oss iväg till ett land där man begränsar tryckfriheten, mördar oppositionella, förföljer egna folkgrupper (kurder) mm.

Men ack, ack, ack så dåliga de var - föredragen, alltså. Jag lärde mig inte ett dugg. En professor, med Turkiet som specialitet, började med att läsa innantill i 40 minuter - en komplicerad text med massor med siffror och årtal. Helt omöjlig att hänga med. Sen var det dags för en f.d. ambassadör att prata om Ts relationer till andra stater - lite enklare men faktaspäckat även det. Slutligen kom en man från Turkiska institutet (?) och berättade om flyktingsituationen. Avgjort det bästa föredraget men ändå för svårt. Föreläsningarna avslutades med frågestund och då passade frågeställarna på att inleda med miniföreläsningar (troligen för att visa hur duktiga de var) och avsluta med en komplicerad fråga som krävde ett jääättelångt svar. Hade jag inte suttit på första bänk skulle jag gått efter halva tiden.

När ABF är ambitiösa och ordnar temaföreläsningar måste föredragshållarna förstå att man inte riktar sig till experter. De måste förenkla och strukturera så att åhörarna ser linjer och skeenden, inte får öronen fullproppade av fakta som det är omöjligt att ta till sig. Om man  radar upp siffror och årtal måste man "stötta" dessa uppgifter med bilder.

Jag råkade träffa en av föredragshållarna när jag lämnade lokalen och kunde inte låta bli att häva ur mig hur erbarmeligt dåligt jag tyckte det varit. Sen fick jag åka hem med dåligt samvete. Tur att jag sett filmen "Under körbärsträdet" och kunde tänka på den när jag satt på tunnelbanan. Jag var inte hemma förrän klockan nio på kvällen.

Sara blev en besvikelse (**)

När jag läst bokcirkelns decemberbok "Sara - i liv och text" (en biografi över Sara Lidman) såg jag fram emot att läsa "Din tjänare hör" - den första boken i Jernbanesviten. Nu (efter boken) kommer jag nog aldrig mer att läsa något av Sara Lidman. Det var en av de svåraste böcker jag läst - jag orkade inte ens läsa ut den.

Boken gavs ut 1977 men det kändes som att läsa något från 1800-talet. Den hade ett gammaldags, tungt språk med pluralformer på verben och massor med dialektala ord. Dessutom var boken fylld med religiösa kopplingar som dagens svensk inte kan associera till. Hur många vet t.ex att bokens titel "Din tjänare hör" anknyter till först Samuelsboken där en oansenlig tempeltjänargosse anropas av Gud själv och lär sig svara "Tala Herre, din tjänare hör!"(Stod i en recension.) Boken var uppbyggd av små historier men saknade "story" som drev handlingen framåt.

I "Din tjänare hör" skildras ett liv som många inte har en aning om - hur det var att leva i Norrlands inland i slutet av 1800-talet. Människorna som bodde i dessa trakter kände det inte som de levde i "Schwärje". De kände sig utaför där de levde i väglöst land under de fattigaste förhållanden. Om man vill ge dessa människor ett "ansikte" och få oss "sörlänningar" att inse vilket hårt och tufft liv de förde, borde Sara ha skrivit boken på ett sådant sätt att vi kan ta den till oss - inte på ett sätt som gör att vi tar avstånd från de människor hon vill skildra. Jag förstår inte varför Sara Lidman, denna engagerade människa med så mycket patos för "den lilla människan", skriver på ett sätt som stänger ute folk. Jag kan inte heller förstå att boken blev så omtalad och så uppskattad när den gavs ut.

Alla cirkeldeltagarna var inte lika negativa som jag. Någon tyckte att Sara var rolig. Någon tyckte att boken hade sagostämning och någon att den gav en bra bild av hur det var att leva i Norrland. Men ingen var stormförtjust. En av oss tyckte att boken var odemokratisk. Den uppfattningn stämde överens min syn på "Din tjänare hör".

Brunch

Vad ska man göra när det är så isande kallt att man helst inte vill stoppa näsan utanför dörren? Jo, man kan åka till ett trevligt ställe och äta brunch.

Vi valde Elfviks herrgård, längst ute på Lidingö - en 1700-talsgård som nu drivs av Lidingö stad. Jag hade läst att det var ett trevligt ställe att äta brunch på så vi gav oss iväg dit och kom precis i tid innan det strömmade in massor med folk. Men vi, som alltså var ute i god tid, kunde äta både av varmrätten och det fina salladsbordet, ta några bitar ost och smälla i oss inte mindre än tre efterrätter innan vi avslutade med kaffe - utan att behöva trängas. Jag tyckte allt smakade bra men vi hade blivit mer än mätta av bara salladsbordet (som egentligen var godare än varmrättsbordet). Bra att veta till en annan gång.

När vi satt där mätta och dästa föreslog jag att vi skulle ta en promenad. Jag tog till och med reda på var det fanns lämpliga stigar men så fort vi kom utanför dörren började maken frysa (inga långkallingar), så vi nöjde oss med att gå in i gårdsbutik och köpa en fårfäll. Sen åkte vi hem igen till den sköna och numera fårfällstäckta soffan.

Det är vackert på Lidingö

6 kr och 55 öre

En gång om året går jag ned i källaren för att rensa ur förrådet. Jag sorterar och sorterar om. Flyttar från den ena kartongen till den andra - allt för att minska antalet kartonger. Sen uppdaterar jag mitt Excelark, så att jag vet var, i vilken kartong, en viss sak ligger. Hur ska jag annars kunna hitta det jag söker om ett år eller så.

En kartong innehöll papper som jag sparat efter mina föräldrar. Den lådan tog jag med upp i lägenheten för att gå igenom lite mer noggrant och om möjligt kasta i sin helhet. Jag fann en massa intressanta saker men kastade praktiskt taget ingenting. Sen bar jag ned lådan till källaren igen.

I lådan hittade jag bl.a. min pappas sista lönebesked - det han fick innan han pensionerades. Min pappa var timmerman och jobbade på ett av de varv som fanns i Göteborg i slutet av 1960-talet. Han hade jobbat på samma arbetsplats i många, många år, var yrkesman och hade stor erfarenhet. Hans slutlön var 6 kronor och 55 öre per timma!! Men då var ju inte ackordet inräknat.

Paris bortom Paris

Man kan "fångas" av allt möjligt. När jag här om dan gick in i en bokhandel, fastnade jag för en bok bara för dess fina omslagsbild. Den visade Le Boulevard Barbès i Paris - ett foto taget på hästdroskornas tid. Det var en liten tunn bok med titeln "Paris bortom Paris". Jag bestämde mig för att köpa den men så loggade jag in på bibliotekets hemsida och såg att den fanns inne. Ingen kö. Bara att beställa och sen kunde jag, någon dag senare, hämta den på biblan hemma i Gröndal.

Paris bortom Paris handlar om vägar genom stan. Vägar bortom de kända turiststråken. Där beskrivs hur Paris har förändrats. Den ger perspektiv på stadslivet förr och nu. En trevlig, lättläst bok, som jag ska ta med mig på min nästa Parisresa (omlån) men det är ingen guidebok i egentlig bemärkelse.
Författaren, Karl Steinick, är kulturjournalist på SvD och har skrivit både om Paris och Berlin.

När jag våren 2015 var i Paris på "skolresa" besökte vi bl.a. Svenska Institutet. Där berättade de om institutets gästlägenheter som man kan få hyra under en månad om man är kulturarbetare eller forskare. Det är precis vad Karl Steinick fått göra. Efter vistelsen skrev han boken "Paris bortom Paris".

Vad skulle inte jag kunna skriva om jag också fick bo på Svenska Institutet en månad. Kanske flera stycken blogginlägg!!

Vilket språk ska vi prata i Sverige?

I går tog vi tvärbanan till det nya varuhuset i Solna. Fel!! I går tog vi tvärbanan till Mall of Scandinavia i Solna.

I Mall of Scandinavia är det, i bokstavlig bemärkelse, högt i tak. Det är flashigt och det är snyggt. Det såg inte ut som ett vanligt varuhus eller köpcenter (som ordet mall översätts med i google) utan som ett amerikanskt mall - på svensk mark. Det är kanske därför inte helt fel att kalla detta affärscentrum för mall även om jag ogillar att man ständigt och jämnt stoppa in engelska ord när man pratar svenska. Jag gillar de amerikanska mallen och jag måste säga att jag gillade och fascinerades av det svenska också.

Det var kallt ute, den dag vi åkte till Solna, men inne i mallet promenerade vi på den stora breda avenyn, i bara tröjan. Allt fanns att handla - ett riktigt köptempel och lika högt i tak som i gamla kyrkor. Man kan gå in i någon av de snygga butikerna, man kan sätta sig och äta middag eller fika - massor med amerikanska matkedjor - man kan titta på utsmyckningen, man kan spela spel och man kan säkert göra en massa annat också.

Någon sa att Mall of S ska bojkottas. Jag förstår inte varför. Om det flyttar in en busslast människor till Stockholm varje dag måste det väl finnas underlag både för små lokala affärer, vanliga varuhus och något enstaka mall. Dessutom tyckte jag man vänder sig till olika grupper av konsumenter. På övervåningen passade utbudet köpstarka och på det nedre planet fanns det affärer för oss med enklare vanor. Jag gillade att det var så snyggt - inget hoprafs som det ofta är i köpcentra utanför många medelstora svenska städer. Där finns det mycket större anledning att sätta in bojkott - inte minst för att få behålla levande stadskärnor.

Ett slående intrycket var att all text var skriven på engelska - men är det ett mall så ska det väl vara engelska (amerikanska) som är förhärskande. Möjligen är det här vi också har lösning på den språkförbistring som råder i ett invandrarland som Sverige - vi lämnar svenskan och pratar engelska i stället.

Ett roligt inslag var att Ola Gillgren (son till kompisar från Sundsvall) var representerad med sin stol "Big Basket". All utsmyckning var snygg och jag hoppas det är unga nyutbildade designers som här fått chansen att visa upp sig.