I lugnt tempo spelades ett drama upp. Ett drama som på sätt och vis fick ett lyckligt slut. Några udda och lite ensamma människor möts i ett snabbmatställe och finner glädje tillsammans men onda krafter gör att de måste skiljas igen. Varför är folk så rädda för det okända. I stället för att ta reda på fakta flyr man och lämnar kvar sår och elände.
"Under körsbärsträdet" är en mycket tänkvärd film, på gränsen till sentimental - jag gillade den och dessutom blev jag sugen på att pröva Doyaki, plättar med sockrig bönpasta, som tillagades i den lilla serveringen. Att laga till bönpasta blev en symbol för hela livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar