Maken

Nu har jag läst två böcker som jag gillar skarpt dels Hugo Lagercrantz Mitt medvetande, dels Gun-Britt Sundströms Maken.

Tänk att jag inte läst Maken för länge sedan. Den skrevs redan på 70-talet och blev mycket omtalad. Så trevlig, rolig och tänkvärd. Bokens huvudperson, Martina, vill leva med sin stora kärlek, Gustav, men inte bara med honom. Hon vill även leva med andra, inte vara mer bunden än att hon samtidigt kan vara fri - fast bunden. De gifter sig, skiljer sig, gifter sig igen och skiljer sig (Stockholmsäktenskap) - kan inte leva med varandra och inte vara utan varandra. Man vill ha kakan och man vill äta upp den. Varför är normen att leva i tvåsamhet så stark? Varför blir man så ensam om man inte gör det?

Boken är så välskriven och så rolig att läsa. För mig, som var ung på 70-talet (i a f ganska ung), var det också igenkännandets glädje i alla tidstypiska detaljer. Jag njöt hela tiden. Tyvärr råkade ett brutet ben göra att jag inte kunde vara med på bokcirkeldiskussionerna men deltagarna hade överlag varit positiva.

Gun-Britt Sundström är en språkekvilibrist. Det är inte många böcker jag läst som haft så fantastiska och fyndiga dialoger. Många ord kände jag inte ens till men nu när man kan googla fram dem i sin telefon är de bara berikande. Jag slog till exempel upp ordet coitär och fann ordet förklarat med ett utdrag ur Maken "Bland eskimåerna, påstod Torsten en gång, är tofflor en symbol som man i det mellankönliga umgänget fäster större avseende vid än vid colitär trohet: ligga med folk kan man göra åt höger och vänster men när en kvinna ger ett par tofflor till någon är det en unik utmärkelse". Hade ingen aning om symbolvärdet i ett par tofflor.

En gång blev jag karaktäriserad (i en jobbundersökning) som världsmedborgare. Det har jag levt högt på sen dess. Jag gillar naturligtvis Sverige (även om jag är världsmedborgare) - ett av de bästa länder man kan leva i - men man kan ju gilla Sverige utan en massa symboler som flagga, dag, kläder osv. När Martina (huvudpersonen) uttrycker det så här - fosterlandskärlek är tolerabel bara om den får vara underförstådd - inser jag att det är precis så jag känner även om jag aldrig skulle kunnat uttrycka det så bra själv.