Det är roligt att läsa memoarer. Om författarna inte blir alltför ordrika och utsvävande är de ofta intressanta. Det blir inte Hugo Lagercranz. Han skriver mycket enkelt. Jag gillar hans lätta språk.
Jag gillar också hans grepp att förklara ett beteende eller skeende med vad som händer i hjärnan. Han återger t.ex. sin mammas berättelse om en titt-ut-lek hon och Hugo hade när han var ett halvår. Varje gång mamman stack fram huvudet och sa titt-ut skrattade den lille Hugo. Efteråt, när berättelsen är klar, kommer förklaringen till att Hugo blev så road "Mitt arbetsminne hade börjat utvecklas. Även om mamma gömde sitt ansikte visste jag att hon fanns bakom gömstället. När man är yngre kan man inte hålla kvar en mental bild av personen eller föremålet".
Boken handlar om hans barndom, uppväxt och yrkesliv. Han berättar om sin fina familj där så många av kvinnorna blivit psykiskt sjuka. Hugo berättar också om resor han gjort och är förundrad över hur mycket han minns från sin ungdom och så kommer förklaringen. "Det är i 20-års åldern som hjärnan är som mest uppkopplad. Intryck och erfarenheter verkar lagras i synapserna, delvis för resten av livet, medan minnen från den tidiga barndomen till stor del försvinner".
Hugo beskriver hur barnsjukvården har förändrats, hur gamla sanningar fått stryka på foten för nya forskningsrön. Man tror t.ex inte längre att det nyfödda barnets hjärna "är ett tomt blad". Svenska barn har redan i fosterlivet lärt sig u-ljudet bättre än i-ljudet medan det är tvärtom för amerikanska barn.
Men han är i många stycken kritisk både när det gäller svensk sjukvårdspolitik och svensk forskningspolitik. I slutet av boken blir han nästan filosofisk. Han förordar inte dödshjälp men hoppas att någon ska hjälpa honom över tröskeln med frikostig extra smärtlindring och sederande (lugnande) medicin när det blir dags. Whisky är inte heller så dumt när livet håller på att ta slut. Ett liv utan medvetande är inte värt att leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar