45 000

Vi hade bestämt att fira påsk i Göteborg, hos sonen och hans familj. Men eftersom förkylningen jag dragit på mig var så otroligt seg sköt vi upp nedresan en dag. Hjälpte inte ett dugg. Jag hostade, hade ont i halsen, mådde illa, kräktes, hade huvudvärk och feber hela tiden jag var i Göteborg. Misstänker att jag fått en lättare variant av influensan - tur att jag tog den där vaccineringssprutan i höstas och slapp ifrån fullvarianten.

Min räddning var att sonen, sen ett år tillbaka, bor mycket mer spatiöst än tidigare. Jag hade eget rum dit jag kunde dra mig tillbaka och begrunda mitt tillfälliga tillstånd och ansluta mig till övriga sällskapet när det vankades mat, för aptiten var det inget fel på!

Påskdagen gav vi oss dock iväg in till stan för att titta på de 45 000 våririsar som Hannu Sareström planterat i Trädgårdsföreningen. Jag trodde det skulle vara tjockt med folk men men vi var bara några stycken som gick runt i palmhuset och njöt av härligheten. Fantastiskt fint och en lisa för en sjuk kropp.

Viktoria har haft stort inflytande

Under våra två dagar i Manchester hann vi:

besöka två viktorianska bibliotek, där man kunde adoptera böcker och se till att de gamla verken kommer att bevaras för eftervärlden

titta på ett museum

ta en spårvagnstur runt stan och se flera ruiner från den gamla textilindustrin

vandra längs några kanaler

åka upp i ett nybyggt hotell, dricka öl och titta på utsikten

och så åt vi flera måltider tillsammans med födelsedagsbarnet och andra gäster och vara med på en stor fest.

Textilindustri

Mitt emot vårt hotell låg "Museet för vetenskap och teknik".

Utsikt från hotellet direkt ned på museet

Textilindustrin var stor i Manchester och en hel avdelning på museet handlade om denna period. Jätteintressant. Två guider visade bomullens väg från bal till tyg. De berättade på ett illustrativt sätt om det hårda och farliga arbete det var att bereda bomullen.  

Manchester

Ibland när jag ska åka till en plats där jag inte varit tidigare, brukar jag kolla podden "Staden" för att se om det finns ett avsnitt om just den platsen. Det gjorde det om Manchester. Ett mycket trevligt och lite annorlunda sätt att lära känna en stad. I "Staden" pratar chefredaktören för tidningen Arkitektur med en kulturgeograf.

Manchester är industristädernas industristad - det var här som industrialismens vagga stod. När denna era (industrialismen) gick mot sitt slut blev staden i stället en plats för undergroundmusik med massor med musikklubbar. Stan var lite på "dekis", många var arbetslösa och de gamla industribyggnaderna började förfalla. Men när IRA den 15 juni 1996 sprängde en bomb och förstörde delar av stadskärnan, gick Manchester ännu en gång in i en ny era. Med stora statsbidrag i ryggen började man omvandla Manchester till en modern stad. Man satsade på modernisering, byggde bostäder, restaurerade gamla fabriker och byggde flera nya museer. Idag är Manchester en stad på frammarsch. 

Överallt ser man vackra viktorianska tegelbyggnader och överallt byggs det nytt. De gamla tegelbyggnaderna från industrialismens storhetstid står sida vid sida till supermoderna skapelser. Viss del av nybyggnationen sker i mörkbrunt tegel, som de gamla industribyggnaderna hade, men de är ändå inte alls så vackra som originalen. Jag tyckte Manchester verkade vara en livlig stad, en stad som det är trevligt promenera runt i.

Manchester nästa

Här om veckan fick vi inbjudan till födelsedagskalas i Manchester. Trevligt. Maken bokade flyg på nätet men skrev inte in mitt namn på rätt sätt. Därför kunde vi inte plocka ut biljetterna i automaten (på Arlanda) utan blev hänvisade till den manuella disken. Där var det inga problem och biljetterna överlämnades med en liten uppmaning att det kanske var läge lära sig fruns namn!

När det visas ligamatcher (fotboll) på TV vet jag att det är dags att plocka fram paddan eller lämplig bok, för då kommer TVn att vara "ockuperad" i minst två timmar. Ibland tittar jag också på matchen men det kan blir för mycket av det goda. I det fullproppade planet till Manchester insåg jag dock att två timmar nu och då inte är så farligt. Jag tror hälften av passagerarna var fotbollsentusiaster på väg att till Manchester för att titta på sitt favoritlag. Om fotbollsintresset är koncentrerat till några timmar i veckan är det som en västanfläkt jämfört med att flänga land och rike runt för att följa sin idoler. Det verkar inte heller vara lätt att få tag i biljetter. Våra flygplansgrannar hade lyckats få tag i biljetter eftersom de var medlemmar i Manchesters svenska supporterklubb.i 

Den här gången var det derbyt på Old Trafford mellan Manchester United och Manchester City som lockat entusiasterna. Enligt min guidebok ska derby mellan dessa två lag vara något alldeles extra. 

Så här laddar man upp inför favoritlagets hemmamatch.

Säkrat

Det är inte lätt att passa småbarn när man inte är van - allt är lockande eller farligt.

Men vi lyckades snabbt säkra vårt hem. Nu kan lilleman vara helt trygg.

Afrika

Vårterminens tema heter Afrika. Jag har inte läst många böcker av afrikanska författare. Den enda jag kan minnas är egyptiska Nawal El Saadawis bok Den stulna romanen, som vi läste när jag var med i bibliotekets bokcirkel i Sundsvall. Den gillade jag inte.

I Gröndals bokcirkel började vi vår afrikanska läsning med Chinua Achebes bok "Allt går sönder". Handlingen utspelar sig i Nigeria under kolonialtiden i slutet av 1800-talet. Mot igbofolkets gamla kultur ställs drottning Viktorias imperialistiska. En välskriven och intressant bok, som har översatts till 45 språk och sålts i över 10 miljoner exemplar. "Allt går sönder" är den afrikanska roman som fått flest läsare och är obligatorisk läsning i afrikanska gymnasier.

Bokens huvudperson kan inte och vill inte anpassa sig efter de nya herrarna - varför ska han göra det? Med vilken rätt kan engelsmännen föra in sin kultur i ett annat land på en annan kontinent? Han vill fortsätta att leva som han gjort - vara den starke, den manlige som ser ned på kvinnor och svaga. Han kan inte se några fördelar med de förändring som missionärerna förespråkar. Det är en machokultur som skildras och allt som inte är starkt och kraftfullt avspisas med nedvärderande uttryck som alltid har koppling till kvinnor. Någon jämställdhet råder inte. Man får slå sina barn och sin fruar - bara inte under fredsveckan. "Allt går sönder" var en bra början på vår afrikanska period och jag gjorde jämförelser med hur vi (västerlandet) än i dag anser att vårt sätt att leva är det riktiga.

Jag brukar aldrig läsa förordet förrän jag läst hela boken. Ett förord ska ge en introduktion till boken och beskriva hur verket blev till - står det i Wikipedia - och det är också min uppfattning. Jag vill läsa boken utan förutfattade meningar och bilda mig en egen uppfattning. När jag läst klart brukar jag dra igenom förordet och se om det tillför något. Jag är väldigt glad att jag inte läste förordet till "Allt går sönder" för där hade Per Wästberg beskrivit hela handlingen och även avslöjat hur boken slutar -  en s.k. spoiler. Otroligt knäppt gjort eftersom det var en spännande bok med ett slut som inte alls är förutsägbart.

Guldbagge

Jag blev inte direkt förvånad när "En man som heter Ove" fick biopublikens pris på filmgalan.

Visst tyckte jag också att filmen var intressant och Rolf Lassgård var bra. Han var väl värd en guldbagge för sin Ove men inte tyckte jag filmen var så jättebra så den skulle belönas med biopublikens pris - men det är väl en film som går hem i stugorna.

Det är inte lätt att bli ensam - att bli lämnad - och det kanske är extra svårt för äldre män. De verkar inte ha så många vänner och försvinner frun kan känslan av övergivenhet ta över. De har inte längre något att glädjas åt, speciellt inte om de också blir av med sina jobb. Men att de för den skull ska utvecklas till pedanter som tyranniserar hela radhusområdet är lite väl magstarkt. "Sura gamla gubbar" (som man sett på film många gånger) måste nog sluta tycka synd om sig själva, ta ansvar för sina liv och försöka skaffa sig nya kompisar. Det finns massor med människor, både män och kvinnor, som gärna vill bli deras vänner.

Dyrt

En hel vecka har jag haft denna syn i blickfånget. Den nya, snygga bron över Sundsvallsfjärdern, som det kan kosta 309 kr att åka över den.

Åter till brottsplatsen

Tänk att man får sportlov även som senior!

Sportlov betyder för många det samma som att resa norrut. Så även för mig - i år. Satte mig på tåget och åkte till Sundsvall för att komma åter till brottsplatsen. Det var ju i Sundsvall som brottet - benbrottet - ägde rum. Nu var det dags för återbesök på sjukhuset och jag tyckte jag kunde följa med som stöd. Det var ju, trots allt, jag som skulle bli mött när det stora fallet ägde rum. Allt hade läkt bra. Det tjocka gipsbandaget kunde tas bort och ersättas med ett nytt. Snart (om någon månad) kan de här känna sig blåsta och förpassas in i garderoben.

På min seniorkurser läser vi historia två timmar i veckan. Jag lyssnar också (=varje natt) på historiepodden "Den blå hästen". Därför känner jag mig historiskt bevandrad på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Bismarck känns som en gammal vän. Men till min förvåning stötte jag i går på honom i ny skepnad när tre i plumpgänget träffades och drog  en "spader". Bismarck är inte bara en gammal tysk statsman utan också ett trevligt kortspel - lämpligt för tre personer.