Livstycket

I Tensta finns kvinnokooperativet Livstycket. Där träffas kvinnor från all världens länder och pratar och umgås. Samtidigt jobbar de med att skapa mönster, klippa och sy.

De gör jättesnygga mönster och det de syr blir verkligen välsytt (men inte direkt billigt). Sen säljer de allt antingen i sin egen butik eller i sin webbutik. I onsdags såg jag ett reportage från Livstycket på morgontv och när programmet var slut gjorde maken, dottern, lilla barnbarnet och jag en utflykt till Tensta.

När vi hade tittat färdigt på Livstycket gick vi vidare till Tensta konsthall. Men vi hade otur och kom när där var stängt - man "hängde om" - men kaféet var öppet och det var ju ändå det viktigaste. På Café Auel Coffee drack vi en kopp auel. Ordet auel betyder den första smakrika koppen nybryggt specialrostat, etiopiskt kaffe.

På Café Auel Coffee fanns också en stor låda med leksaker. Lillkillen gav sig full av energi i kast med lådan och kastade, bokstavligt talat, ut den ena dockan efter den andra. Där fanns "flickdockor" och "pojkdockor" med olika "hudfärg" - hur pk som helst - men ingen dög. Till slut hittade han vad han sökte - en bil! Hur kan sonen i en familj som inte äger egen bil och är helt ointresserade av alla former av motorfordon gilla bilar mer än något annat?

Nu är den slut

När jag för fyra år sedan flyttade till Stockholm funderade jag på vad jag skulle ägna mig åt. Svaret hittade jag i postfacket och ett reportage i tidningen om Birkagårdens folkhögskola. Jag insåg direkt att det här var min grej. Anmälde mig och kom in på en restplats på den treåriga seniorkursen - EU linjen. 

Det blev ett lyckokast för min del. Två dagar i veckan (8 timmar) har jag "läst" om Tyskland, Frankrike och Belgien. Jag har lärt mig mycket om dessa länders kultur och historia och vi har gjort gemensamma resor till Berlin, Paris och Bryssel. Vi har läst böcker och diskuterat och väl förberedda har vi gått på teater och konserter. Efteråt har vi analyserat våra besök.

Många av oss har träffats på fritiden och jag och tre kamrater gjorde en egen konstresa till Holland och den stora Boschutställningen i den Bosch. En seniorkurs med sammanhållna grupper är idealiskt för en nyinflyttad.

Men nu är det slut. Tre år varar kursen och jag har gått alla tre.

Turligt nog finns det fler kurser och till hösten ska jag gå en nystartad kurs om Andalusien - så ännu är inte mitt Birkagårdsliv över för gått.

Houellebecq

När vi för ett tag sedan besökte några vänner i Gustavsberg, låg boken "Underkastelse" framme. Vi kom att prata om boken och fick veta att den handlade om Frankrike år 2022, ett Frankrike som fått en president från muslimska brödraskapet och håller på att förvandlas. Författaren, Houellebecq, lär vara en mycket omtalad och omdiskuterad fransk författare. Jag hade aldrig hört talas om honom men ett par dagar senare låg en bok av denne Houellebecq på hyllan för återlämnade böcker på biblan. Jag tog det som en vink.

Väl hemma började jag läsa en mycket speciella bok. "Kartan och landskapet", som boken hette, handlar om en konstnär, hans liv och arbete i Paris. Mycket lättläst och full med detaljerade beskrivningar - Houellebecq lär ha fått kritik för han kopierat stora stycken från Wikipedia. Massor med konstnärer passerar förbi - den ena kändisen  efter den andra. Jag googlade på en del konstnärer jag inte kände till och alla är "riktiga" konstnärer. Även författaren själv, Houellebecq, har en viktig roll. I boken stöter jag flera gånger på begreppet preraphaeliter (som vi pratat mycket om på våra konstlektioner på Birkagården) - något jag aldrig gjort tidigare. Trots att det sker ett grymt mord är det ingen deckare.

Det är en dyster roman - mörk och negativ. Vad har vi för framtid? Vad gör vi av våra liv. Vad leder det till att få framgång - allt är ju ändå meningslöst. "Kartan och landskapet" är intressant och handlar om ett udda konstnärskap i en stad jag gillar men jag är inte säker på att jag kommer att läsa någon mer roman av denna fransman.

Habibi

Minsta barnbarnet går på ett dagis där det finns personal som pratar arabiska. Där finns även barn som har arabiska som modersmål så det är inte konstigt att de som jobbar där ibland använder arabiska när de pratar med barnen.

Lilla barnbarnet har börjat använda dessa ord även hemma. Jag har hört honom säga habibi som betyder min älskling (habibti eller habibati  heter "min älskling" i femininum) men han kan flera ord. Det är så gulligt. Han kan inte prata rent men kan ändå säga några ord på arabiska.

حَبيبي 

Tänk om man kunde utnyttja denna förmåga som småbarn har att snappa upp ord, komma ihåg dem och dessutom uttala dem korrekt. Jag har hört att man inte kan lära sig att prata arabiska med perfekt uttal efter 4-årsåldern men vår lille kille är bara ett och ett halvt så det är inte konstigt att han uttalar sina arabiska ord på rätt sätt.

Barn som inte har svenska som modersmål får gå på svenska dagis och lära sig prata det språk som gäller i vårt land. Förhoppningsvis blir de tvåspråkiga - kan behärska två språk perfekt. Min fundering är om vi inte skulle kunna låta även svenska barn (barn som har svenska som modersmål) gå på dagis där man t.ex. pratar just arabiska eller, varför inte, engelska - så även svenskspråkiga barn blir tvåspråkiga från det att de är små.

Allt jag inte minns

I vår har jag missat två bokcirkelträffar men jag har inte blivit utan bokdiskussion för den sakens skull.

För även på Birkagården har vi haft till uppgift att läsa en bok. Jag valde Jonas Hassen Khemiris nya och Augustprisbelönade bok "Allt jag inte minns". Det var en annorlunda bok, uppbyggd av korta dialoger och tankar. En ung man har dött. Frågan är varför. Det försöker berättaren, som jag uppfattar som Jonas själv, ta reda på. Han söker sig tillbaka i tiden och låter den döde Samuels vänner berätta om deras gemensamma liv. Ett intressant grepp. Jag tror aldrig jag läst något liknande. Boken gav också viss inblick i en subkultur som är mig helt främmande.

Innan jag gav mig i kast med "Allt jag inte minns" hann jag med den tredje och sista boken i Peter Mays serien om Yttre Hebriderna - Lewispjäserna. Bra, men också bra att författaren redan från början bestämt att bara skriva tre böcker. Nu känner jag till landskapet och det var landskapsskildringarna som var det häftiga för handlingen kändes som upprepning från de tidigare böckerna.

Kvinnor kan

I stället för att sitta inne i lektionssalen på Karlbergsvägen och titta på "diabilder" av Rembrandt träffades vi i onsdags på trappan till Fredsgatan 6 och tittade på riktiga tavlor av stora mästare. På Karlbergsvägen ligger Birkagården och på Fredsgatan 6 huserar under några år Nationalmuseum och det var dit vi birkianer begav oss.

Vår lärare guidade oss runt bland kvinnliga konstnärer i Nationalmuseets utställning Konstnären. Han hade gjort det originella och i mitt tycke intressanta valet att koncentrerat visningen till verk gjorda av kvinnor. Vi tittade på Tyra Lundgren, Amalia Lindgren, Siri Derkert, Bertha Wegmann, Jeanna Bauk, Hilma af Klint, Helene Scherfbeck och många fler.

 

Efter visningen tog vi, mina "klasskamrater" och jag, en gemensam fika i trapphuset. Då blev vi erbjudande att delta på ett föredrag som Nationalmuseets vänner hade ordnat - det fanns "tomma" platser som vi kunde utnyttja. Slottsfrun på Skarhults slott berättade om slottets historia och det inflytande hennes företrädare haft för dess utveckling. När hon (slottsfrun) flyttade till Skarhult började hon forska i slottets historia och upptäckte då hur kraftfulla och företagsamma hennes företrädare varit. Men ingenstans kunde hon läsa om dessa kvinnor, bara om deras män och söner (männen hade ständigt varit frånvarande eftersom Sverige ständigt var i krig). Nu finns det en bok om slottsfruarna på Skarhult och på slottet kan man gå guidade turer och få slottsfruarnas levnadsöde och kärleksliv berättat för sig.

Åker vi förbi Eslöv i sommar kommer jag nog att göra en liten avstickare till det här huset.

Ibland ska man lämna soffan

Tack vare min Birkagårdskurs har jag i vår kommit i väg till operan två gånger och till stadsteatern, eller kulturhuset som det numera heter, lika många.

Först såg vi en häftig uppsättning av Medea på operan.

Sen såg vi Mats Eks balett Julia och Romeo. På Julia och Romeo hade vi fått platser på tredje raden, alltså högt upp under taket. Men om man ska se balett är det ingen nackdel att se dansarna från ovan. Det var en häftig upplevelse - fin musik och otroligt duktiga dansare.

På stadsteatern såg vi dels PO Enqvist pjäs Livläkarens besök, dels Ibsens En folkefiende. När vi satt på tunnelbanan på väg till "En folkefiende" och såg att denna 1800-talspjäs skulle hålla på i 3 timmar och 10 minuter funderade vi på vad vi gett oss in på. Det var nästan så vi ångrade oss.

Men, när vi några timmar senare lämnade teatern, var vi väldigt glada att vi köpt biljetter. Då hade vi fått se en höjdarföreställning. Ibsen skrev "En folkefiende" redan 1882. Pjäsen handlar om det man idag kallar en visselblåsare. Kulturhusets uppsättning (i regi av Alexander Mork Eidem) har omarbetats och förlagts till nutid. Handlingen är i grunden den samma som på 1800-talet även om badanläggningen nu blivit ett SPA men pjäsen har kvar sin udd. Jag tyckte mycket om "En folkefiende". Det var en av de bästa, mest medryckande och engagerande pjäser jag sett. Fantastiskt skådespeleri och ett tänkvärt budskap. Dessutom var den mycket rolig. Jag fick skratta som aldrig förr på en teater. Även scenografin var "outstanding".

Jätteroligt att jag kommit i väg till dessa fyra föreställningar - tack vare Birkagården. Innan vi flyttade till Stockholm hade vi bestämt att vi skulle gå mycket på teater och opera men när kvällen kommer, det är mörk ute och soffan så skön att sitta i är det svårt att ge sig ut.

Skokloster

Det är inte bara i Tyskland som det finns slott och borgar. Även i Sverige har vi några som är värda ett besök. En vacker vårdag i maj gjorde vi birkagårdare utflykt till ett av dessa slott.

Greve Wrangel, slottets byggherre, till häst

Slottet vi besökte heter Skokloster och ligger på en udde i Mälaren mellan Uppsala och Stockholm. Det är ett välbevarat och vackert barockslott med anor tillbaka till 1600-talet. Skokloster är enormt stort och innanför dess murar förvaras inte mindre 50 000 föremål. 

Kanske finns här även
Meissenporslin? 

1967 köpte svenska staten slottet. Jag kan förstå att den dåvarande ägaren sålde, för även om slottet är snyggt och ligger vackert, är det ett omöjligt företag att underhålla och sköta denna jättebyggnad. Jag tror inte heller att det är särskilt trevligt att bo i ett stort slott. Det är omysigt och där är kallt men roligt att besöka - därför är det bra att vi (svenska folket) äger och förvaltar detta vårt kulturarv.

Balsalen blev aldrig färdigbyggd
men håller nu på att underhållas

Ett inredningsdetalj: För att underlätta konversationen för slottets gäster hade man satt upp tänkespråk i korridorerna och gav besökarna tips om diskussionsämnen.

En halv gul sol

"En halv gul sol" är namnet på Chimamand Ngozi Adichis bok om staten Biafra. Handlingen utspelar sig under perioden 1960 till 1970. 1967 bröt sig provinsen Biafra ut från Nigeria och bildade en egen stat. I det inbördeskrig som följde efter utbrytningen dog 2 miljoner biafraner och ca 200 000 nigerianer. Biafra blev bara erkänt av några få stater men inte av Storbritannien (deras tidigare kolonialmakt) och inte av USA och hade därför ingen möjlighet att överleva som självständigt land. Biafra isolerades från omvärlden och en svår svält bredde ut sig bland befolkningen - de fick sjukdomen kwashiorkor. Barnen med de uppsvällda magarna gav upphov till begreppet biafrabarn.

På Biafras flagga fanns en halv gul sol

"En halv gul sol" var en toppenbok. Mycket bra. Det tyckte vi allihop i bokcirkeln. Välskriven, lättläst, fängslande och intressant. Den handlar om en välsituerad familj och deras liv före kriget och efter det att kriget brutit ut - i början och i slutet av 60-talet. Handlingen går fram och tillbaka mellan dessa perioder vilket också gjorde boken intressant. Huvudpersoner är tvillingsystrarna Olanna och Kainene och deras män men en viktig roll spelar också den unge tjästepojken Ugwu.

Boken skildrar det dagliga livet i ett land i fred och hur allt förändras när det utbryter krig. Människor som tidigare umgåtts blir varandras fiender och det är huvudsakligen människorna som skildras inte kriget. Det är en krigsroman men också en roman om kärlek och tillgivenhet.

Jag mer eller mindre sträckläste denna 680-sidor tjocka bok, jag som avskyr att läsa om krig och elände.

Ruiner

Dresden, huvudstaden i Sachsen, utsattes för bomraider i slutskedet av andra världskriget. I februari 1945 när Tyskland i praktiken var besegrat bombade engelsmännen sönder hela den gamla stan. Enligt vår guide var det en vedergällning för att Tyskland bombat Coventry. Men då Coventry bombades mellan 1940 och 41 tycker jag det var ett märkligt agerande av engelsmännen.

 

  

Dresden är en gammal stad med anor tillbaka ända till 1200-talet. Där finns många vackra byggnader. Men 1945 låg staden alltså i ruiner. Jag köpte några vykort som visar hur bedrövligt det såg ut.

Med  Dresden har byggts upp igen. Återuppbyggnaden startade redan under DDR-tiden, intensifierades efter sammanslagningen och pågår fortfarande. Vi var lite fundersamma hur man kunde bygga upp en ny stad och ändå få den att se gammal ut. Förklaringen är att man återanvände ca 30 % av materialet från de sammanrasade byggnaderna. Sen har man kompletterat med nytt material. Tittar man närmare, syns det tydligt att byggnaderna består av både gammal och ny sten men vid ett snabbt ögonkast ser allt gammalt ut.

Nu är Dresden en storslagen stad. Sen kan man tycka vad man vill om att bygga en ny stad efter gammal modell. Det var intressant att tillbringa en halv dag där eftersom det känns som man alltid hört talas om stan och de fruktansvärda och onödiga bombningar den utsattes för. När vi lämnade Dresden startade vi vår hemresa med en sista övernattning i Berlin. Där passade vi på att köpa med oss sparris hem.

Två korslagda svärd

Vi lämnade Eisenach för Meissen - en liten stad känd för sin porslinstillverkning.

När Sachsarna sett det fina porslin som kineserna kunde tillverka försökte de komma på porslinets hemlighet. Några kemister började experimentera och 1772(?) kunde man skriva brev till fursten och meddela att man hade lyckats framställa porslin av god kvalitet. Sen var det bara att bygga upp en fabrik och på hemmaplan börja tillverkar koppar och fat. 

Det är en komplicerad och tidskrävande tillverkning man ägnar sig åt i Meissen. Vi gick en guidad tur där man visade de olika momenten och vilken skicklighet som fordras för att framställa det vackra men dyra Meissenporslinet. De två korslagda svärden, som finns inbrända i porslinet, ska garanterar äktheten och göra det möjligt att att sälja kaffekoppar som kostar skjortan, för Meissenporslin är inte dyrt - det är mycket, mycket dyrt.

Efter att ha tittat på det fantastiska Meissenporslinet, slog vi oss ned vid Stortorget och åt en sparrislunch på helt vanliga tallrikar men det smakade jättebra ändå. Till det drack vi ett glas Riesling. Sen bar det av till schloss Wackerbart för vinprovning.

Än en gång fick vi en genomgång av en hel tillverkningsprocess - från druva till vin. Vi fick provsmaka tre av de kvalitetsviner som tillverkas på Schloss Wackerbart. Golden Riesling (som inte ska förväxlas med Riesling) var godast. Därefter bar det av till Dresden.

  

Wartburg

Vi började vår resa i Berlin, åkte via Leipzig, Halle och Weimar till Arnstadt där vi låg två nätter. Från Arnstadt gjorde vi en dagsutflykt till Eisenach och borgen Wartburg.

Det var i Wartburg som Martin Luther satt när han översatte nya testamentet från grekiska till tyska. 

Wartburg byggdes på 1100-talet av "Ludvig hopparen" och har, som man säger, odödliggjorts av Wagner i operan Tannhäuser. Sen har borgen blivit tillbyggd i omgångar och renoverad så sent som på 1800-talet. Då återfick den sin gammaldags, romantiska karaktär.  Borgen ligger högt och man inser vilket strategiskt läge den har när man tittar ut genom fönstren. Från vilket håll fienden än skulle komma, kunde man se dem i god tid och göra sig beredda för strid. Men, om jag förstod vår snabbtalande guide rätt, blev Wartburg aldrig angripet.

Någon gång på 1200-talet beboddes borgen av Elisabet av Thüringen, som efter sin död kanoniserades till helgon för sitt uppoffrande arbete bland fattiga. Hon är mycket välkänd i Tyskland även om jag aldrig hört talas om henne. 1902-06 lät Kaiser Vilhelm II skildra hennes livs historia genom att klä in hennes rum med många tusentals bitar guldmosaik (måste ha kostat en förmögenhet). Denne Kaiser Vilhelm var underlig på många sätt och det var katastrofalt att han hade den makt han hade eftersom det ledde till ett flera år långt krig (första världskriget).

Ett annat slående inslag i borgen är de gigantiska eldstäderna. Förmodligen blev det kallt och dragigt (dåligt isolerat ?) på vintrarna. Även när vi besökte borgen på första maj var där aningen kylslaget. En fantastisk borg som det är roligt att ha besökt och nu vet vi precis hur det såg ut där Luther en gång satt och skrev. Någon bild på hans lilla kammaren kunde jag inte ta för just där lossnade mitt minneskort.