Ibland ska man lämna soffan

Tack vare min Birkagårdskurs har jag i vår kommit i väg till operan två gånger och till stadsteatern, eller kulturhuset som det numera heter, lika många.

Först såg vi en häftig uppsättning av Medea på operan.

Sen såg vi Mats Eks balett Julia och Romeo. På Julia och Romeo hade vi fått platser på tredje raden, alltså högt upp under taket. Men om man ska se balett är det ingen nackdel att se dansarna från ovan. Det var en häftig upplevelse - fin musik och otroligt duktiga dansare.

På stadsteatern såg vi dels PO Enqvist pjäs Livläkarens besök, dels Ibsens En folkefiende. När vi satt på tunnelbanan på väg till "En folkefiende" och såg att denna 1800-talspjäs skulle hålla på i 3 timmar och 10 minuter funderade vi på vad vi gett oss in på. Det var nästan så vi ångrade oss.

Men, när vi några timmar senare lämnade teatern, var vi väldigt glada att vi köpt biljetter. Då hade vi fått se en höjdarföreställning. Ibsen skrev "En folkefiende" redan 1882. Pjäsen handlar om det man idag kallar en visselblåsare. Kulturhusets uppsättning (i regi av Alexander Mork Eidem) har omarbetats och förlagts till nutid. Handlingen är i grunden den samma som på 1800-talet även om badanläggningen nu blivit ett SPA men pjäsen har kvar sin udd. Jag tyckte mycket om "En folkefiende". Det var en av de bästa, mest medryckande och engagerande pjäser jag sett. Fantastiskt skådespeleri och ett tänkvärt budskap. Dessutom var den mycket rolig. Jag fick skratta som aldrig förr på en teater. Även scenografin var "outstanding".

Jätteroligt att jag kommit i väg till dessa fyra föreställningar - tack vare Birkagården. Innan vi flyttade till Stockholm hade vi bestämt att vi skulle gå mycket på teater och opera men när kvällen kommer, det är mörk ute och soffan så skön att sitta i är det svårt att ge sig ut.