Hemingway x 3

I våras kom det ut en bok med titeln "Åren i Paris". Jag köpte den bara för den trevliga titelns skull. Boken handlar om Ernest Hemingways och hans fru Hadleys liv i Paris på 1920-talet, skildrat genom Hadleys ögon. Ja, jag vet att det är en roman och jag vet att det inte är Hadley utan Paula McLain som pratar men jag får ändå vara med dem när de levde i Paris för snart hundra år sedan.

"The lost generation" - som författarna och konstnärerna i Paris under denna period kallas - levde ett intensivt och dekadent liv som omges av ett romantiskt skimmer.

Ernest och Hadley levde enkelt och under små omständigheter men konstigt nog hade de ändå råd att ha hemhjälp, äta på restaurang och dricka champagne mer eller mindre varje dag. När Hemingway hade gjort reportage (han jobbade som journalist) och fått in pengar, stack de iväg. Ibland åkte det till Schweiz, ibland till Italien och varje sommar till Spanien och tjurfäktningarna. De stannade borta så länge pengarna räckte. Jag tror de hade några bra år tillsammans innan Hemingway träffade Pauline K. Efter skilsmässa lär Hemingway och Hadley bara ha träffats två gånger. 

 

När jag läst ut den trevliga boken "Åren i Paris", var jag "tvungen" att googla om Hemingway och fick då klart för mig att en av de sista böcker han skrev var "En fest för livet". Boken "En fest för livet"(publicerad efter hans död) är Hemingways egen berättelse om åren i Paris. Både den och "Och livet har sin gång" har kommit ut som nyutgåvor och fanns att låna. Jag började med boken om tiden i Paris.

Hemingway skriver bra men så fick han också nobelpris. Han säger själv att "En fest för livet" är en roman men det är mycket som sammanfaller med vad som stod i "Åren i Paris" - så nog har den verklighetsanknytning. Intressant att läsa samma historia  såväl ur Hadleys som ur Hemingways synvinkel. Tiden i Paris var nog den lyckligaste tiden i Hemingways liv - det tycker jag skymtar fram - men även Hadley var lycklig där. Vad som förundrar mig är dock att de lämnade sonen så mycket som det gjorde. Han fick vara hemma själv när de gick på restaurang och när de reste bort lät de honom ofta stanna kvar i Paris med sin "barnsköterska".

Ett stående resmål var Spanien och tjurfäktningarna i Pamplona. Hadley skriver om en av dessa tjurfäktningsresor i "sin" bok och Hemingway skriver en hel bok om samma resa. Han kallar boken "Och solen har sin gång". Den blev hans genombrott som författare och också den bok som gav honom nobelpriset. Efter att ha läst två böcker om hur "Och solen har sin gång" kommit till, var jag också "tvungen" att läsa den. Det blev mycket Hemingway.

"Och solen har sin gång" har en enkel handling - den handlar bara om Hemingway och fyra av hans kompisar under en vecka i Pamplona. Jag både gillar och ogillar boken. När jag säger att jag ogillar den beror det inte på att den är dåligt skriven - för det tycker jag inte. Jag tycker om hans avskalade och enkla språk och jag tycker om miljöskildringarna och sättet att bygga upp handlingen med dialoger och jag gillar den sorgsna stämningen i boken. Men jag gillar inte hur Hemingway och hans kompisar beskrivs och agerar. Jag tycker boken är fördomsfull, rent av rasistisk. Den hyllar en machokultur och den hyllar alkoholen. Det är ett makalöst drickande. Men man ska väl inte bedöma en bok utifrån att man ogillar det som beskrivs utan hur det beskrivs och då får "Och solen har sin gång" högt betyg.

Vad roligt det skulle varit att kunna kontrollera om Hemingways ord "Om man har haft turen att ha bott i Paris som ung då har man staden med sig vart man än sedan reser, för Paris är en fest för livet" stämmer - men det är nog en aning sent påtänkt. Hoppas jag däremot kan kontrollera om det är en fest att bo i Paris som pensionär