Kategorier

torsdag 10 november 2016

Beckomberga

Beckomberga var ett stort mentalsjukhus, norr om Stockholm. Sjukhuset invigdes i början av 1930-talet. Drygt sextio år senare lämnade de sista patienterna sjukhuset. Som mest bodde det 2000 patienter på Beckomberga. De bodde i någon av de två stora sjukhusbyggnaderna Stora Mans eller Stora Kvinns. Sjukhuset omgavs av en stor sjukhuspark och personalbyggnader - ett helt litet samhälle i en egen liten värld. Av flera skäl, inte minst ny psykofarmaka, ansåg man senare att landets mentalsjukhus skulle stängas och de flesta som levde där skulle slussas ut i samhället.


Sara Stridsbergs pappa bodde under en period på Beckomberga och när Sara S sommarpratade 2011 hade hon Beckomberga som tema. Jag lyssnade på programmet och bestämde mig för att läsa hennes bok "Beckomberga - ode till min familj" men har inte kommit mig för att göra det förrän nu, när jag går omkring med en bok i örat.


Jag tyckte mycket om Saras bok om "Beckomberga". Intressant ämne, kändes självupplevt, med ett vackert poetiskt språk. Jag gillar att handlingen hoppar i tiden, att inget förklaras, att "fiction" blandas med fakta och jag gillar stämningen i boken. Man fick leva sig in i den ung flickan Jackies liv - en flicka vars pappa är alkoholiserad och (förmodligen) tvångsintagen på Beckomberga. Men vi får också "lära känna" några av de andra patienterna bl.a Olof som levde på Beckomberga i 63 år. Tänk att bli inlåst på 30-talet och utsparkad på 90-talet - doktorn varnade honom i alla fall för att han måste se upp för bilar. Olof minns den nyårsafton när Jussi Björling kom tillbaka till sjukhuset han varit inlagd på, för att sjunga på patienternas nyårsfest.
När jag var klar med boken, googlat om Beckomberga och lyssnat om Sara Stridsberg sommarprogram (som jag tyckte var lika bra andra gången som första) återstod bara att åka till det gamla sjukhusområdet och se hur det ser ut idag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar