Kategorier

fredag 6 januari 2017

Stockholm

"Lugnast och skönast att stanna hemma. Landet var inget för henne. Så skönt som hemma kunde hon inte få på något annat ställe."- så tänkte och tyckte Emelie när hon för första gången i sitt liv fick två veckors semester. Hon funderar på vad hon ska göra. Kanske resa bort - men nej, hemma i den lilla lägenheten på Erstagatan var nog ändå bäst och trevligast. (Och jag förstår henne. Ibland tycker jag också så. Det finns inget som är så skönt och trevligt som min soffa i Gröndal.)

Jag hade tänkt att läsa om hela Per Anders Fogelströms "Stadserie", fem böcker som skildrar Stockholms framväxt från småstad till liten storstad mellan åren 1860 -1968 men när jag tagit mig igenom fyra gav jag upp. Får ta den femte senare. Jag läste om serien eftersom lärarna på min Stockholmskurs tyckte vi skulle göra det för att få en känsla för hur snabbt Stockholm har förvandlats.


Böckerna handlar alltså om Stockholms framväxt men de handlar också om familjen Nilsson - hur den unge föräldralöse Henning kommer vandrande till Stockholm, får jobb i hamnen, gifter sig och får fyra barn. Huvudperson är Emelie, näst äldsta barnet - fina, enkla, strävsamma och fattiga Emilie som måste börja jobba redan som 14-åring (?) och inte vet vad hon ska göra när hon efter många år får semester i två veckor. Ett bra grepp är att vi, vid sidan om Emelie och ett myller av andra människor, också får följa livet i en välbärgat hem genom hennes bortadopterade bror August.


Jag tycker om böckerna, gillar skildringen av Stockholms förvandling och jag tycker om att följa Emelies liv. När jag läste böckerna som ung tyckte jag de var toppen. Det tycker jag inte längre. Men trots att det är 50 år sen jag sist läste dem och jag har glömt alla detaljer minns jag fortfarande stora skeenden - gott betyg åt en bok. Jag gillar "underifrånperspektivet" och att verkliga händelser vävs in i handlingen. Böckerna är, som sagt, trevliga och mysiga - fattigdom och elände hålls på en acceptabel nivå. Emelies liv ger perspektiv på mitt eget. Hur privilegierad jag är, hur bra jag har det och hur bortskämda vi överlag är i Sverige i dag - böckerna kan gott vara obligatorisk läsning på högstadiet.

Men böckerna känns också triviala med mycket upprepningar. Allt som beskrivs har två sidor - saker och ting är både si och så, å enda sidan och å andra sidan. Blir tjatigt. Om jag inte hade läste dem i ett svep skulle upprepningarna inte blivit så uppenbara. Slutomdömet blir "Bra men inte toppen". 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar