Gårdagens Stockholm

Även om jag kände mig trött på Stockholmsböckerna av Per Anders Fogelström var jag ändå tvungen att läsa Stad i världen - den femte och sista boken i serien.

Emelie, seriens huvudperson, har blivit gammal och dör. Det är så gripande att läsa om hur hon förbereder sin död. Hon går igenom sin saker och slår in allt hon vill behålla i paket och märker paketen med texten "Sparas" eller "Kan sparas".

Under hela sitt fattiga liv har Emelie sparat och sparat för att ha pengar till sin begravning. Ofta har hon varit tvungen att använda sina sparade slantar men när tiderna blivit bättre har hon fortsatt spara igen. Emelie var nöjd. Hon tyckte hon haft ett bra liv, kände sig inte ensam - de hon en gång hjälpt ställde med glädje upp för henne. Hon hade vad hon behövde och lämnade nästan inget efter sig. Tänkvärt.

Stadböckerna är behagliga och mjuka och det är roligt att ha läst dom en gång till - nu när jag vet vilka gator och platser som beskrivs. Eftersom vi får följa samma personer från vagga till grav blir människorna ens vänner. Man lever sig in i deras öden - bra grepp att låta personerna ha så framskjutna positioner när man vill visa på förändringar i tid och plats (stad). Men jag tycker som tidigare att det blir för mycket upprepningar. Serien skulle ha vunnit på att ha komprimerats.

Pontus Ljunghill skriver också böcker (deckare) om ett förflutet Stockholm. Jag läste hans förra bok En osynlig för något år sedan och tyckte mycket om den. Nu har han kommit ut med ännu en deckare - Lykttändaren.

Lykttändaren utspelar sig 1923, samma år som Stockholms stadshus invigdes - fem år före "En osynlig". Kommissarie John Stierna är ung och oerfaren som utredare men han är metodisk, noggrann och iakttagande och sakta men säkert löser han mordet på Julia Ekengren. Romanen är ganska lång och handlingen löper mycket sakta. Boken är stämningsfull och ger en känsla av "förr i tiden". Man kan nästan känna hur det luktade i de gamla Klarakvarteren där en del av handlingen utspelades. Men författaren tar oss också med till den nybyggda villastaden Espinge där det råder andra regler. Espinge ligger i Djursholm - ett område för rikemansbarn - där människor bedöms och behandlas efter sin ställning på stegen. 

Fastän handlingen Lykttändaren nästan ligger 100 år tillbaka i tiden känns den modernare är Fogelströmsböckerna. Det märks att språk och sätt att uttrycka sig förändras över tid. Borde man inte omarbeta gamla böcker som ges ut i nyutgåvor så att de blir roligare att läsa? (För det gör man väl som regel inte).

Lykttändaren kändes extra aktuell för mig som precis varit på rundvandring i stadshuset med mina kamrater i Stockholmskursen. Roligt att Julia blev så imponerad av Hjalmar Brantings tal vid invigningen på midsommarafton 1923 - 400 år efter Gustav Wasas intåg i Stockholm.

För att ytterligare leva mig in i miljön tog vi en tur ut till Djursholm där Espinge villastad ska ligga. Vi hittade inte Espinge (kan vara en fiktiv plats) men vi tittade runt i området. I Djursholm är husen stora som slott och det tar säkert en dag att klippa gräsmattan men det är väl fortfarande Julia och hennes fostermor som putsar både fönster och silver där.