Mera Ferrante

Alla berömmer Elena Ferrantes böcker om två flickors uppväxt i Neapel. Nästan varenda recension är positiv. Men jag blev inte imponerad av den första boken och inte av den andra - Hennes nya namn - heller. Därför blev jag riktigt glad när jag träffade två personer som bara gillade den så där - inte så negativa som jag men inte heller översvallande.

Att boken inte var självupplevd tyckte jag var hur uppenbart som helst och har nu bekräftats.

Lila, den ena av de två flickorna, är oerhört vacker och intelligent som ingen annan. Redan när hon är 11 år kan hon tillverka Neapels snyggaste handgjord skor. Hon gifter sig när hon är 16 och kan då styra, ställa och manipulera andra. Maken till orealistisk människa är svår att finna.

Dessutom tycker jag handlingen periodvis går i stå - bla. när de tillbringar en hel sommar på badstranden. I övrigt tycker jag det är upprepning på upprepning och ett evigt ältande.

Visst är det intressant med vänskap mellan två flickor och kvinnor och visst är det bra med böcker som skildrar de stora klasskillnader som finns i våra samhällen. Men jag tycker inte böckerna är bra. Det tyckte jag inte heller den lovprisade Paulo Coelhos böcker var och även då var jag "ensam" om min åsikt.