Livet

En hel vecka har jag dragit mig undan livet. Under samma tid har jag ägnat mig åt Livet.

I måndags eftermiddag spelade jag bridge med några nya vänner. (Jag ska återkomma till bridgen och dess socialiserande förmåga.) När vi spelat färdigt åt vi en liten suppé. Då började jag frysa - hade turen att klara mig hem innan eländet började. Sen var jag deckad en hel vecka - trodde jag fått vinterkräksjuka men ingen i min omgivning har drabbats så jag vet inte vad det var mer än att det var hemskt. Gav mig in i en total isolering där jag uppehöll livet med hjälp av blåbärssoppa (överdriver något).

Då, när jag återhämtat mig så mycket att jag kunde hålla i en bok, kom maken hem med Livet! - Åsa Mobergs nyutkomna självbiografi (som jag beställt på biblan). Sen var det inte länger tråkigt att vara konvalescent.

Jag har alltid gillat Åsa Moberg - har läst flera av hennes böcker. Jag har alltid gillat biografier. Bra kombo - självbiografi av en favorit. Här blir man inbjuden i en annan människas liv -  får lära känna hennes vänner som är både många o vänfasta, får ta del av hennes sorger och framgångar.

Åsa M hoppade av gymnasiet, skaffade sig ingen utbildning men jättemycket kunskap inom flera områden. Detta i kombination med att hon kan skriva måste bli bra och det blir det.

Hon kämpade mot kärnkraft (numera kämpar hon bara för saker), hon drev en hård kamp för en bra psykiatrivård och så gjorde hon Simone de Beauvoire "svensk". Är man i min ålder är det dessutom igenkännandets glädje att läsa denna bok som jag varmt kan rekommendera.

Mannen utan minne

Jag gillar Birkagården för dess lättsamma sätt att ge oss inblick i olika länder - helt utan krav - och som en träffpunkt för pigga pensionärer. Under årets kurs pratar vi om länderna runt Östersjön, just nu Finland.

Vi går igenom landets ekonomi, skolväsen, politiska partier, dess historia, litteratur, musik och konst. Till konst räknas film. Sista lektionen såg vi Aki Kaurismäkis film "Mannen utan minne". Vilken fantastisk film!

I lugn takt, nästan långsamt, spelas ett märkligt öde upp. En man blir slagen i huvudet. När han vaknar vet han inte längre vem han är. Han minns inte ens vad han heter. Han saknar sin plånbok och har inte vare sig legitimation eller pengar.  Men han blir "adopterad" av några udda individer på samhällets s.k. skuggsida. Allt känns så otroligt finskt - inget småprat där inte. Det är den "lilla människan" som reser sig. Skildrat med både humor och värme.

Tidigare har jag sett Karismäkis "Mannen från le Havre" också den var bra. I övigt har jag inte sett några finska filmer men båda dess "Män" gav mersmak.

Aguéli

I helgen var vi i Falun och hälsade på goda vänner. När vi skulle åka hem fick vi rådet att stanna och dricka kaffe i Sala.

Så fort vi kom in i stan såg vi skyltar "Aguéli, museum". Perfekt; ett litet, lagom stort museum med tavlor av Ivan Aguéli (som vi pratat om på Birkagården) och naturligtvis också ett litet kafé med självbetjäning - tänkte vi.

Vi trodde helt rätt. Museet bestod av ett enda rum. På väggarna hängde konst av Aguéli men också av Vera Nilsson och andra som påverkat eller påverkats av Aguéli. Jag frågade "guiden" om han önskade sig ett större museum men det tyckte han inte behövdes eftersom de också hade mobil förvaring.

Aguéli föddes i Sala men flyttade därifrån när var 18 år. Han kom aldrig tillbaka utan levde utomlands under större delen av sitt korta liv - många år i Egypten. Han lärde sig arabiska och konverterade till islam (blev sufist). Var och förblev fattig och föraktad hela livet. De pengar han hade, fick han av sin mamma men hade det så knapert så klyschan "att bo under Paris broar" var vad som gällde. Hans konst är numera mycket uppskattad och

högt värderad och lyckligtvis hann hans mamma uppleva att han blev omvärderad.

Se här så fint målade Ivan Aguéli:

Reginald Hill

Jag frågade en storläsande kamrat om hon kunde rekommendera en deckare. Svaret blev: "Reginald Hill är alltid bra!" Den som lyder råd ska ju vara klok så jag valde hans sista bok Hämden. Men innan jag gav mig i kast med denna tjocka bok på 570 sidor eller 14 timmars lyssning kollade jag upp om den verkligen var bra. Den fick bara lovord.

Det är därför lite förvånande att mitt omdöme blir "En stor besvikelse".Visst har R Hill ett varierande och fint språk men vilket dravel till historia. Karaktäristiken "Psykologisk thriller" är så långt ifrån verkligheten man kan komma. En helt orealistisk berättelse där man direkt förstår hur slutet ska bli. Dessutom innehåller boken mycket våld och personteckningar som är rena karikatyrerna. Hämden är inte värd att läsa!

Jag ska inte döma ut allt vad R Hill har skrivit utifrån Hämden. Speciellt inte som jag i min Tidlösablogg kan se att jag höjde hans "En dans på rosor" till skyarna. Mitt slutomdöme blir att R Hill är värd ytterligare en bok innan jag dissar honom för alltid. Att läsa "Hämden" tycker jag dock är bortkastad tid.

Utsikt

I helgen besökte jag två museer med fin utsikt - Thielska och Fotografiska - fast det är ju inte för att få utsikt man går på museum, snarare för att få insikt.

En gång i tiden var Helga Henchen en favorit och när jag tittade i bokhyllan hade jag inte mindre än tre böcker av henne. Jag hann nästan läsa igenom en innan mina "plumpa" kamrater o jag gick till Thielska galleriet för att se en retrospektiv utställning av just Helga Henchen.

Jag gillade Helga H förr och jag gillar henne nu - hennes konst, hennes böcker och hennes engagemang. När vi var klara på Thielska tog vi tunnelbanan till Tensta för att se hennes utsmyckning av stationen.

Dagen efter träffade jag ett annat Sundsvallsgäng på Fotografiska, men enbart för att äta gemensam 70-års lunch. Efter lunchen skingrades vi åt olika håll. Själv gick jag runt och tittade på utställningarna. De gånger jag besökt Fotografiska blir jag nedstämd. Fotona är obehagliga, visar människor i nöd eller krig. Så var det den här gången också. Därför var det roligt att titta på höstsalongen och speciellt på Sundsvallsfotografen Erik Nylanders fina bilder av en 13-årig flicka från Kazakstan som "utbildade" sig till örnjägare.

Yacoubians hus

Bokcirkelboken "Yacoubians hus", som vi nyss läst, har också blivit filmad. Det var bara att ladda ned filmen på vår smarta TV och sätta sig ned och njuta.

Jag gillar att titta på filmer som jag har "läst". Handlingen är bekant. Jag behöver inte vara orolig eftersom jag vet hur det ska sluta, hänger med, förstår varför personerna agerar som de gör även om det inte framgår i filmen. Hade jag läst Klas Östergrens bok "Gentlemen" skulle jag nog tyckt att både film och TV-serie varit bra.

Den stora behållningen av filmen "Yacoubians hus" var miljöskildringarna. Det var som att befinna sig mitt Kairos myller av människor och ändå vara hemma i sin egen trygga miljö. Toppen.

Geisendorf

Med jämna mellanrum stöter jag på namnet Léonie Geisendorf. Det började med ett radioprogram om denna le Courbusies elev, som ritat en betongvilla i Djursholm. Sen har det upprepat sig flera gånger.

Sista gången Léonie G dök upp var häromdagen när jag läste att det skulle vara visning av St Görans gymnasium.

Det var Léonie G som en gång ritade skolan i s.k. brutalstil.  Nu har den byggts om till studentbostäder och ingick bland de byggnader som visades under tre dagars "Open house".

När jag såg annonsen bestämde jag mig direkt för att titta på den ombyggna skolan. Väldigt snopet att den bara visades en av dagarna - dock inte den dag jag hade valt. Men jag fick titta runt själv.  

Entén

Viket snyggt golv!

Korridor

Jag missade studentrummen men fick ändå en uppfattning om själva byggnaden. I hissen träffade jag på en nyinflyttad student som berättade att ett rum på 18 kvadrat kostade fem och tre.

Jag tycker att St Görans gymnasium är en häftig byggnad, uppförd i betong. Högst upp finns en takaltan med, som det tycktes, oändlig utsikt åt alla håll.

När jag inte fick tillträde till mitt förstahandsval åkte jag i stället och tittade på ett kollektivboende på Söder. Det där med kollektivboende skulle man nog pröva på nån gång. Jag är inte hundra på att jag skulle gilla det men det skulle vara kul att testa. Där kostade en lägenhet på 90 kvadrat tre och nio men då var det förstås en hög insats.

Nästa år ska jag boka in  "Open house" i god tid så jag kan beta av flera objekt.

Ett hus i Kairo

Nej, jag skulle inte vilja leva och bo i 98 miljonerslandet Egypten. Detta säger jag kategoriskt efter att ha läst Alaa al-Aswanys bok Yacoubians hus.

Jag trodde att invånarna i Yacoubians hus skulle utgöra ett tvärsnitt av människorna i Egypten. En lysande idé - att ge en bild av ett folk utifrån invånarna i ett hus men jag kan inte tro att det verkligen är vad som skildras.

Det känns, trots de "konstiga" människorna som bor i huset, som jag får en  inblick i det egyptiska samhället - en inifrån känsla som jag inte skulle få om jag åkte dit som turist. Men jag missar förstås lukterna, maträtterna och  trängseln om jag nöjer med en bok i stället för en resa.

I Yacoubians hus bor

• Zaki bey al-Dasugi; ingenjör, heronist, opiemissbrukare, har affär
• Abd  al-Aal Dasugi; politiker
• Taga al-Shabil; vill bli polis, blir fanatiker
• Muhammed Azzam; har klädesbutik
• Hatem Rashid; journalist
• och många fler.

För att kunna hålla reda på myllret av människor (med konstiga namn) som förekommer i boken och deras inbördes relationer, var jag tvungen att skriva upp personerna på en lista och dra en massa pilar mellan dem.

Yacoubians hus byggdes på 30-talet och beboddes ursprungligen av folk från övre medelklassen. Nu (slutet av 80- talet) har huset changserats och det är i stället affärsinnehavare, journalist och politiker som bor där. Förutom de lägenheter som finns i huset finns det också småhus på taken - gav associationer till det lilla takhus vi bodde i när vi besökte Kuba.

Det Egypten som skildras i boken är ett korrupt samhälle. En pojke tillåts inte skaffa sig den utbildning han vill ha eftersom hans  pappa är vaktmästare. Däremot kan den som mutar sig fram komma hur långt som helst. Kvinnornas situation är under all kritik. Det är ett samhälle som föder extremism.

Mycket intressant och lättläst bok med ett fint språk som jag tyckte gav en bra inblick i en muslimsk kultur.