Nyår 2017/18

Även om vi stannade hemma på nyår, för att passa ett av barnbarnen, ville vi ändå "smörja kråset". Hade därför beställt nyårsmeny från Melanders.

Vi tog tvärbanan till St Eriksplan och gick genom Vasaparken när vi skulle hämta maten. På vägen passerade vi en gammal bekant och favorit.

Siri Derkerts staty av Elin Wägner

Det det var många som tänkt som vi och beställt mat från Melanders. Man hade till och med ställt ut ett tält för att kunna leverera (som man säger nu för tiden).

Skridskobana i Vasaparken där
Peter och Petra åkte skridskor

På kvällen åt vi en superb suppé - pilgrimsmussla, hummer, sjötunga och hassellnötsmousse. Lillkillen fick, på egen begäran, fyra fiskpinnar, sen var han nöjd  (och somnade under bordet).

När jag mätt och belåten satte mig i soffan för att kolla lite på Instragram såg att att min nyårsoutfit var näst intill identisk med den vårt politiska modelejon hade på sig.

Snacka om att hänga med i modesvängen!

Graffiti

Jag vaknade till ett reportage på P1 om det nya natuskyddsområde som ska anläggas i Rågsved där Sveriges största graffitiutställning finns. Där, i Snösätra, ordnas också en festival varje vår.

Vi bestämde oss för att åka dit. Har inte tittat på graffiti på länge, inte sen vi såg Os gêmos på Söder. Det blev en lång tur med buss 165. Vi åkte ända till Snösätragränd och steg av vid en ödslig busshållplats. 

Jag frågade chauffören åt vilket håll vi skulle gå - han hade ingen aning. Tur att man har en intelligent telefon. 

När vi promenerat en kvart kom vi fram till ett industriområde omgivet av stora målade plank.

Så mycket häftig graffiti vi fick se - ändå gick vi inte igenom hela området. Samtidigt som det var imponerande kändes det lite ödsligt, nästan som att befinna sig i en gangsterfilm.

Vi tog tunnelbanan från Rågsved när vi skulle hem och passade på  att titta runt lite i denna illa beryktade förort. 

Men vi fick raskt modifiera vår uppfattning när vi råkade stöta ihop med två inbitna Rågsvedsbor. Mannen hade bott i området sen 1958, då han var 2 år. De gillade Rågsved och dess fina omgivningar - ännu finare lär det väl bli när naturreservatet är klart. Men han berättade också att nästan alla hans gamla ungdomsvänner dött, ofta på grund av överdos.

Bild från TV-programmet Eran

På kvällen tittade vi på TV-programmet "Eran" som handlade om ungdomskulturen på 70-talet i ytterområdena, klubblokalen Oasen och de som levt och spelat i bl.a Rågsved.

Ibland kan man få en temadag - helt utan planering.

Lucköppning

När gröten var uppäten hemma hos dottern åkte vi, precis som i fjol, in till Gamla stan och tittade på lucköppning.

Trevlig tradition att varje dag ordna lite underhållning på olika platser i Gamla stan. Den 23e var det körledaren i storkyrkan som ledde en liten allsångskonsert i Tyska brinken. Han jobbade intensivt och  tog i för kung och fosterland men var nog inte helnöjd för han uppmanade oss att öva mer till nästa år.

Sen strosade vi runt lite och besökte Engelen innan vi åkte hem och provsmakade julskinkan.

Lillejul

Dagen före julafton samlades vi, delar av den Stockholmsbaserade delen av familjen, hemma hos yngsta dottern för att äta julgröt.

Då passade de 3-åriga kusinerna på att leka. Cyklade (trehjulingar) runt, runt, höll en kloss framför munnen och ropade "Tåg 356 mot Ropsten" gång på gång.

Tänk att till och med en tråkig resa med tunnelbanan kan inspirera till rolig lek. Något att tänka på i handlingsögonblicket i leksaksaffären.

Jul 2017

Jag kan verkligen rekommendera julknytis. Man lagar det man vill och får smaka på allt.

Själv har jag koncentrerat mig på att baka - två sorters bröd, bullar och saffransskorpor. Sen bidrar jag också med fårfiol, sill och en sallad.

Men till själva pepparkaksbaket tog jag kunglig hjälp.

GOD JUL

(Baskern borde varit röd)

Julsånger

Nu duggar de tätt - julkonserterna.

Det är en mormors nöje och plikt att att gå och titta på sina barnbarn när de uppträder. Eftersom två av dem har börjat i musikklasser har det inte blivit mindre än just två konserter på en vecka.

Jag började med en fin och stämningsfull men också fartfylld föreställning i den nyrenoverade Gustav Wasa kyrkan vid Odenplan. Oj, så bra de sjunger, eleverna på "AF" men så har de mer eller mindre handplockats.

Sen åkte jag, för första gången, till Globen Annexet för att titta på "En julsaga". Hela hösttermin har alla skolbarnen, från fyran till nian, jobbat med en gemensam uppsättning. Resultatet var imponerande. Det sjöngs solo, det sjöngs i kör, de spelades i orkester,  det dansades, det hade gjorts dekor - eleverna hade gjort allt.

Men inte nog med det - mellan de båda föreställningarna gick maken och jag till Stadsteatern och tittade på My Fair Lady. Ny uppsättning men lätt att känna igen. Roligt att Eliza inte längre pratade med utpräglad dialekt utan istället fort och sluddrigt - precis som folk gör nu för tiden. Tyvärr tror jag inte denna pik kommer att påverka folks sätt att prata.

Professor Higgins bokhylla

Normaltid

Vår lärare i konsthistoria på Birkagården rekommenderade att vi skulle besöka Waldemarsudde. Vi borde titta på Annika Ekdals vävnader.

Därför drog jag och en kamrat från Sundsvall iväg dit. Vi fick se alldeles fantastiska vävar eller gobelänger är kanske ett bättre ord. Kan hon, Annika, ha vävt allt detta själv, måste ha tagit år - tänkte jag och lät mig imponeras.

Vi tittade också på en film där chefen för Waldemarsudde samtalade med konstnären Annika Ekdal. Annika berättade att hon väver allt själv och att det är ett spännande och roligt jobb. Hon berättade också att hon ofta får frågan om det inte tar lång tid. Hon svarar alltid "Nej" på frågan med tillägget "Det tar normaltid men jag håller på ganska länge - ca ett år för att få en vävnad klar".

Här kommer ett axplock från Waldemarsuddes konst.

Gösta Andrian-Nilsson (Gan)

Erik Jönsson

Tvåa!

Varje tisdag, under ett helt år, har jag varit på Kungsholmen klockan tio - bridgekurs.

Där får vi först en lektion i konsten att lägga öppningsbud, svarsbud, öppningshandens andra bud osv. Sen spelar vi. Svårt är det - mycket att komma ihåg och mycket att hålla reda på. Efter tre timmar åker jag hem och repeterar.

Någon eller ett par dagar senare träffas vi, några stycken, hemma hos varandra och övar både att buda och spela.

Terminen skulle avslutas med tävling. Jag läste på och jag försökte memorera för att vara i toppform. På tävlingsmorgonen hade jag glömt allt och funderade lite smått på att stanna hemma men det gjorde jag förstås inte.

Jag fick spela tillsammans med en ung duktig kille. Vi var samspelta i vårt försvarsspel och lyckades hyfsat även när någon av oss var spelförare - vilket dock bara hände tre gånger.

Trots att vi inte vann någon omgång ledde vi totalt både efter andra och tredje. Spelledaren sa efter tredje omgången att vi dragit ifrån ytterligare och att man borde se upp för oss! Fjärde omgången gick riktigt bra men vi vann inte då heller. 

Andra pris!

Vi slutade på en hedervärd  andra plats. Är själv oerhört förvånad och känner mig lite stärkt.

Ett ansikte

Eftersom Kazuo Ishiguro fick 2017-års nobelpris i litteratur har han på sista tiden blivit extra  uppmärksammad.

Jag fick hans nya bok "Begravd jätte" i present. Har läst ungefär hälften och tycker den är ganska svår. Begriper knappt vad den handlar om.

Hans bok "Återstoden av dagen", som jag läste när jag gick på engelskkurs för "hundra år" sedan och också såg på bio, tyckte jag däremot var fantastisk. Nu har den visats på TV och jag tycker fortfarande att den är lika bra. Den här gången kunde jag leva mig in i den ännu mer än sist - till och med så mycket att jag fick ont i magen.

Jag tänker på scenen när pappan snubblar med brickan och landar med huvudet före på plattorna. Jag vet precis hur det känns. Kommer nog aldrig över den känslan. Pappan kan vara glad att han inte hade glasögon som skar  upp "halva" panna men å andra sidan ledde hans fall till att han blev förödmjukad och fick byta arbetsuppgifter.

Om man kan säga att någon har givit snubblaren ett ansikte så är det  Peter Vaughan i rollen som Mr Stevens sr, i "Återstoden av dagen".

Skräpkonst?

Hela dagens Birkagårdskurs tillbringade vi på Moderna museet.

De två första lektionerna ägnade vi åt "skräpkonst" - man skulle kunna tro att konstverken kom direkt från soptippen. Utställning var gjord av Johanna Gustafsson Fürst - kulturstipendiat 2017. Vi tittade på en massa konstiga saker. Jag uppfattade budskapet som en provokation mot vår köp-och slängmentalitet.

Sen tittade på "skräpkonst" som finns bland de permanenta samlingarna. Men dessa konstverk, skapade av kända konstnärer, uppfattar vi inte längre som skräp utan värderar ofta högt.

Siri Derket

Henry Matisse; Apollon

Men vad är då konst? Vår lärare förklarade och gav exempel. Ett kriterium är att verket måste vara bearbetat. Det blir inte konst om man plockar upp en trasig trädgårdsstol och ställer i vardagsrummet. Nej, först måste den bearbetas - kanske så här:

Johanna Fürst

De två andra lektionerna ägnade vi åt utställningen "Manipulera världen" med verk av bland andra Öyvind Fahlström. Mycket intressant utställning men utan vår eminenta lärares tolkningar och förklaringar skulle jag inte ha fattat mycket.

Lawrence Abu Hamdan;
Earshot, 2016

Öyvind Fahlström

Öyvind Fahlström; Världsbanken

En mycket trevlig dag på "jobbet".