G

Maken har ofta synpunker på mitt bloggande. Än tycker han jag ska skriva om det ena än om det andra. Han har också många åsikter om min förmåga att anväda mig av jordens dragningskraft - g och tycker jag bör göra ett inlägg om denna min övertro på just -g.

När man har haft blommor stående i glasvas några dar (och inte bytt vatten) blir glaset grumligt. Kan vara svårt att få rent. Då tar jag till min mammas husmorsknep. Fyller vasen med tidningar och varmt vatten. Låter stå ett tag. Sen är det bara att plocka ut tidningarna och vasen är som ny.

Mammas 50-års present

Problemet är att tidningarna kan sitta väldigt hårt fast. Det är då jag tar hjälp av g och ställer vasen upp och ned. Om g gör sitt jobb ramlar tidningarna ut (efter någon dag) och skulle g missköta sig kan jag ju alltid plocka fram en stekpincett.

På ett litet kick är allt ordnat.

Virginia Woolf

Det händer titt som oftast att saker sammanfaller - bildar teman. Härom dagen sammanföll "Virginia Woolf".

Medan jag höll på att läsa januaris bokcirkelbok "Mot Fyren" - en bok som måste läsas i små portioner men ändå sammanhängande - så kom författaren Virginia Woolf på bred front.

Först en artikel i DN om Bloomburygruppen, som Virginia W tillhörde. En fascinerande samling kulturella profiler verksamma i England mellan 1905 och 1939.

Sen läste jag att det ska öppna en utställning kallad "Blomsbury spirit" på konsthallen Artipelag.

När jag var klar med artikeln lyssnade jag på favoritpodden "Stil" där Sara Danius intervjuades. Gång på gång återkom hon till - just det - Virginia Woolf.

Hon var särskilt förtjust i hennes bok "Ett eget rum". För att kunna bilda mig en egen uppfattning om essän lyssnade jag igenom den feministiska berättelsen och sammanfattar den med orden: 500 pund om året (1929) och ett eget rum försett med lås är nödvändigt om du vill bli författare.

Det är väl i princip samma tanke som unga mammor har idag när de vill ha "Egentid". (Sånt behov hade inte jag när jag var ung mamma men så blev jag inte heller något).

Slutligen fick jag tips om att Liv och Horace (TV-program) gjort en resa till St Ives och huset Viginia bodde i varje sommar tills hon var 17 år. I programmet diskuterade de Virginia liv och hennes bok "Mot fyren" - intressant att se programmet efter vår egen diskussion här om dagen.

Mot fyren

I familjen Ramsays sommarhus sitter mor och son och läser sagor. Utanför fönstret ser de fyren. Mrs Ramsay lovar gossen att de ska åka dit i morgon - om det är vackert väder. Pappan kommer förbi och säger: "Men det blir inte vackert". I det ögonblicket skulle James kunnat döda sin far där han står framför dom, "tunn som en kniv, smal som dess egg med sitt ironiska småleende". Alla barnen känner likadant för sin far.

Naturligtvis kommer de inte iväg - inte då, inte sen, först 10 år senare men då är Mrs Ramsay och ett av barnen döda och första världskriget är över.

Huvudpersonen Mrs Ramsay - i Virginia Woolfs bok "Mot fyren" - styr och ställer i sitt stora hushåll med inte mindre än åtta barn. Hon bedömer och graderar alla, vill gärna para ihop folk och är ofta mycket kritisk. Men hon är också  älskad - av de flesta. Hon beundrar och krusar för sin man samtidigt som hon tycker han är dum och högfärdig, nästan despotisk - hon är inte helt lycklig. Funderar på meningen med livet.

När hon förstår att dottern (?) ska gifta sig (vilket hon jobbat för att få till) tänker hon: "En sådan lyckas ost Minta är. Hon ska gifta sig med en man som har sitt guldur i ett sämskskinnsfodral." Men trots sämskskinnet blir Minta inte lycklig.

Mr Ramsay vet bäst (påminner om Muminpappan som det också ska krusas för i "Pappan och havet" - gammal bokcirkelbok, där man också åkte till en fyr). Mr Ramsay är nedlåtande mot alla kvinnor även sin fru och betraktar dem som mindre vetande. När han kommer in i rummet avbryter fru Ramsay det hon håller på med för att tillfredsställa makens önskningar så även när hon läser sagor för James. Detta kommer att påverka sonens syn på sin far - han hatar honom. Men tio år senare, när de verkligen åker till fyren, och James klarat av att navigera, får han det beröm han har väntat på hela sitt liv: "Styvt gjort" säger hans far. Man får hoppas  att stridsyxorna därmed är nedgrävda.

I sommarhuset vistas, förutom familjen Ramsay, många andra personer - bl.a  Lily Briscoe - den enda som lyckas motstå Mrs Ramsay.

"Mot fyren" är mycket fängslande. Det är inte helt lätt att läsa Virginia Woolf. Hon bygger upp handlingen med inre monologer i långa invecklade meningar. Svårt i början men jag blev, efter hand, allt mer fångad och sen läste jag och läste tills boken var slut. V Woolf har ett fantastiskt språk. Jag måste dock erkänna att jag har börjat läsa "Mot fyren" ett antal gånger men alltid gett upp innan jag "kommit in i den".

Vad handlade boken om? Var det kvinnoroller kontra mansrollen? Ville den visa att människans inre  liv kan skilja sig från det yttre. Ville den kanske visa att varje människa är ensam även om hon lever i ett kollektiv? Ska bli spännande att diskutera i bokcirkeln.

Sommarhuset Talland House, i Cornwall, där Virginia Woolf tillbringade sina sommarlov, har stått modell för den yttre miljön medan hennes egna föräldrar har varit förebilder för paret Ramsay. Den fyr som pojken James ville åka till var Godrevy Lightfyren.

Men vad symboliserar själva fyren? Är det kanske det avlägsna, det ouppnåeliga? När James kommer intill fyren ser han ett mäktigt torn på en naken klippa - en bekräftelse på sin egen karaktär?

När maken och jag för ett antal år sedan vandrade i vackra Cornwall passerade vi vad jag felaktigt trodde var "Virginias fyr".

Lunch

På Birkagården kan man antingen välja sopplunch i skolans restaurang eller smörgåsbuffé i matsalen. Vi väljer ibland det ena, ibland det andra. Sen finns det dom som tar med sig lunch hemifrån - dock aldrig jag.

Hörom dagen när vår "husmor" inte kunde ordna smörgås tog vi saken i egna händer och gick till en italiensk restaurang på Rörstrandsgatan och åt Delizie - pastarullar fyllda med mozzarella respektive parmaskinka. Jättegott.

Jag blev så tilltalad så när vi skulle ha gäster köpte jag hem fyra portioner. Allt ingick. Bara att sätta in i ugnen (jag fick till och med låna med mig gratäningform hem). En utsökt middag till minimal arbetsinsats.

Frukost

Idag gjorde dottern och jag, som "alla" andra bloggare av rang gör - vi träffades och åt frukost på café.

Vi hade stämt träff klockan 11 i närheten av Nytorget och lyckades haffa det enda lediga bordet. Där slog vi oss ned, bland de andra ungdomarna, och åt vispad yoghurt med chokladcrunch och banan respektive frusen yoghurt med ciapudding.

Medan vi åt vår frukost och drack vårt kaffe hade vi gott om tid att prata om både ditt och datt. Trevlig början på en dag.

Sen gick vi  runt och tittade i flera tuffa affärer (handlade inget) varefter jag åkte hem, tog mig ännu en kopp kaffe, läste lite i "Mot fyren" och latade mig (hade tänkt gå til gymmet) medan dottern fick åka till jobbet, hoppa på sitt kvällspass och inte komma hem förrän klockan tio .

Det är skillnad på att vara  pensionär och jobba efter schema.

Data/bräd/film-spel

Jag hade lovat barnbarnet ett biobesök i födelsedagspresent och när kunde det passa bättre att plocka ut sin present än sista dagen på jullovet?

Eftersom det var en present la jag mig inte i valet. Det blev äventyrsfilmen Jumanji - en kombination av Indiana Jones och dataspel. Fyra ungdomar hittar ett dataspel från slutet av 1900-talet som de dras in i och råkar ut för "värsta" äventyren.

Ett fartfyllt äventyr mitt i djungeln där nörden blir ett snyggt muskelknippe, den supersnygga tjejen förvandlas till en tjock liten gubbe osv. Perspektiven ändras. Alla stöttar varandra, alla utvecklas på bästa sätt och naturligtvis är det de goda som segrar. En bra ungdomsfilm, med ett sensmoraliskt inslag.

Det riktiga äventyret började när vi skulle hem. Då höll vi först på att bli fast i "mallet", sen i trafiken.

Begriper inte hur vi kunde strula till det så bedrövligt - jag som till och med hade fotat parkeringsplatsen för att vara säker på att hitta bilen. 

Vi hann inte hem i tid för att hämta på dagis men storebror ställde upp som "räddare i nöden" - precis som i ett dataspel stöttar vi varandra!

Främlingen

"Mamma dog idag."

Så börjar bokklubbens decemberbok "Främlingen", som gav Albert Camus nobelpris i litteratur 1957. Dessa inledningsrader har blivit berömda.

"Främlingen" är en liten tunn bok på 150 sidor. Den karaktäristeras som existentiell. Mycket lättläst med ett språk som kan tyckas trivialt men är fullt med detaljer.

Det är lätt att låta sig luras av att boken är så otroligt enkelt skriven. Men under det flytande språket döljer sig djupa tankar om livet och döden.

Första upplagan

Boken fick stort genomslag och betraktas som ett av litteraturens stora verk.

Jag har alltid tyckt att antalet sidor i en bok står i omvänd proportion till hur bra den är. Tunga, tjocka, ordflödiga böcker tyder på att författaren inte har förmåga att koncentrera handlingen och kompenserar detta med en massa onödiga ord. Till denna grupp av böcker räknas inte "Främlingen".

"Främlingen" handlar om en ung, vilsen man, som man inte får veta så mycket om. Han bor i Algeriet, som också är Camus födelseland, och "råkar" skjuta en arab. Varför begår han detta brott? Var det den brännande solens fel? Är det åsynen av arabens kniv eller är det bara slumpen? Är det någon symbolik i att han skjuter en namnlös arab?

Andra halvan av boken handlar om Mersaults liv i fängelse. Han känner ingen ånger över att ha dödat en människa men väl leda. Vad är det för leda han känner - leda över att sitta i fängelse, leda över att bli förhörd? Jag förstår inte. Han kanske är deprimerad.

I början av sin fängelsetid tänker han som en fri man. Han vill ut, vill till stranden, vill ha sin frihet men inser att det är det som är själva straffet - att bli berövad sin frihet. När han får veta att han inte kommer att få fler besök av sin fästmö upphör hans liv. Dör han då mentalt?

Under hela rättegången står han vid sidan om, verkar helt oberörd och får inte framföra sina synpunkter. Han är en främling som inte verkar ha med rättegången att göra.

Vad händer med en människa som är dömd till döden? Hur tänker man? Hur känns det att förlora 20 år av sitt liv? Alla ska ju trots allt dö.

Boken har flera teman och skapar många tankar. Den är ganska svår. Jag vet inte om jag begrep särskilt mycket - ändå läste jag den två gånger.

Senare läste "bokcirkeln" en bok om Camus bok "Fallet Mersault" som gjorde "Främlingen" ännu intressantare.

45

Vi har aldrig handlat så lite julmat som i år - ändå verkar den räcka ända till påsk. Sista skinkbiten fick bli pålägg på pizzan. På grund av allt skinkätande har vi inte hunnit med vare sig grisfötter eller lutfisk.

Vi hade med andra ord hunnit bli mätta på julskinkan och behövde lite förnyelse när maken föreslog att vi skulle gå ut och äta.

Valde vårt gamla stamställe från förr i tiden - som vi inte besökt sen vi flyttat till Stockholm - "Greken på hörnet".

Det blev en god middag med både appertif, förrätt och lammkotletter resp lammfilé - ingen skinka så långt ögat såg.

Samtidigt som vi firade att skinkan var slut hade vi också 45-års jubileum. Men vad är 45 år att hänga i julgranen - inte ens hälften av de 94 år som man firade på bordet bredvid.

Deckare att läsa 2018

DNs recensent, Lotta Olsson, läser av förklarliga skäl (det är ju hennes jobb) en förfärlig massa deckare. När hennes prioriteringar av 2017-års skörd publicerades i tidningen fotade jag listan för att ha den som inspirationskälla 2018. Jag har ofta samma syn på böcker som Lotta Olsson.

När jag läst ut "Främlingen" och "Begravd jätte" var det hög tid för något lättsmält och då valde jag Lotta Olssons etta - Lina Bengtsdotters "Annabelle".

Överraskande nog citerades inledningen i Camus "Främlingen" ("Mamma dog i dag. Eller i går kanske, vet inte") i "Annabelle".  Inte första gången det slumpar sig så här.

"Annabelle" är en bra, spännande bok med hyfsat tempo. Handlingen utspelar sig i det lilla brukssamhället Gullspång - ingen vacker skildring av ett landsbygdssamhälle precis.

Är det så här bedrövligt att växa upp på landsbygden kan man vara glad att man kommer från en storstad. Beskrivningen av Gullspång är intressant och visar hur tufft det är att leva på en plats där allt håller på att monteras ned. Jag tror Sveriges tråkigaste städer Flen och Köping kan slänga sig i väggen. Här kommer Gullspång med stora kliv -aspirerande etta till epitetet Sveriges tråkigaste plats.

En ung flicka försvinner. En kvinnlig polis från Stockholm får åka till platsen för att förstärka den bortkomna och aningen dumma lokala polisstyrkan i sökandet efter flickan.

Det slumpar sig så att polisen, som reser iväg, råkar komma från just Gullspång där hon haft en traumatisk uppväxt. Naturligtvis kommer polisens "glömda" barndom ikapp henne.

Även om boken var fördomsfull och innehöll de vanliga deckarflosklerna (alkoliserad polis, helt vilsen i livet mm) tyckte jag att "Annabell" var bra med ett trovärdigt slut.

Begravd jätte

Nobelpristagaren Kazuo Ishiguro har skrivit en av de konstigaste böcker jag läst - "Begravd jätte".

Den yttre handlingen kretsar kring ett åldrande par som ger sig ut på vandring för att finna sin son. De vandrar genom ett sagolandskap (England på 500-talet) och stöter på olika sagofigurer som riddare, drakar mm. För mig som inte läser fantasyböcker är det ganska tråkigt och enformigt. Tilltalet i boken är tungt och ålderdomligt men bidrar till sagokänslan.

Är det en ren sagobok eller är det en bok som vill beskriva hur glömskan breder ut sig när man åldras? Ska dimman som draken spyr ut och framkallar glömska stå för något annat?

Jag blev inte ens klok på vad boken handlade om och kan inte rekommendera någon att läsa denna långtråkiga och svårtolkade roman. "Begravd jätte" var en stor besvikelse men måste trots allt ha haft något, förutom den fina försättssidan, eftersom jag tog mig igenom den.