Kärlekens antaktis

Sara Stridsbergs bok "Kärlekens antarktis" är en vacker och mycket sorglig bok.

Jag vet inte om jag någonsin har karaktäriserat en bok som vacker i alla fall inte en bok som handlar om död, våldtäkt, missbruk och ett liv i elände.

Sara S ger, i "Kärlekens antarktis" förståelse för föraktade människor. Människor vi inte känner men trots det ser ned på. Det är människor som är som vi, som älskar sina barn lika mycket som vi älskar våra, men inte mäktar ta hand om dem eftersom det finns något de älskar ännu mer.

Kristina, bokens huvudperson och berättare, har redan från det hon är liten känt sig underlägsen. En känsla som sitter i hela livet. För att få kontroll över sitt självförakt tar hon till heroinet. Kristina har bråttom. Allt ska ske fort - till och med döden ska komma tidigt.

Boken handlar om saknad. Saknaden efter en död bror, efter en mamma som inte klarar av att vara mamma, efter förlorade barn.

Men boken handlar också om kärlek och om ett mord. Ett långt utdraget mord där man inte får reda på vem mördaren är för Kristina kan inte prata. Om hon kunnat prata skulle ändå ingen ha lyssnat på henne för ingen lyssnar på en knarkande, utslag människa - och det vet Kristina för hon säger: "Om jag kunde säga vem som gjorde det skulle ingen tro mig".

"Kärlekens antarktis" är en gripande och sorglig bok som jag hade svårt att lägga i från mig - och då visste jag ändå hur illa det skulle sluta.