En debutants dagbok

Wera von Essens "En debutants dagbok" ansågs i en spalt som 2018 års bästa debutbok. Därför föreslog jag att den skulle bli januaris cirkelbok.

Men när jag fick veta att biblan kunde få ihop 10 ex av en ny bok borde jag ha sansat mig. Jag borde blivit tveksam till mitt eget förslag. Förstått att det inte bådade gott. Tyvärr tog jag inte känslan på allvar och har nu "tvingat" hela bokklubben att läsa detta dravel (upptäckte senare att författaren själv använder ordet dravel om sitt skrivande).

En ung kvinna vill bli författare - flyttar till Berlin för att kunna skriva.

Hon tycker det är för tungt att jobba som städerska - försöker i stället leva på bidrag från soc och CSN. Går inte heller så bra. Utan att ha mat för dagen driver hon omkring och väntar på inspiration. Medan hon väntar skriver hon dagbok (metabok), pratar i telefon ("Pratade i över fem timmar med Julia på Skype") och träffar folk.

Allt känns så bekant. Har jag inte nyligen läst om en ung kvinna som driver omkring i en storstad utan att kunna ta sig för något? Jo, det var ju så Alberte levde. Är det förra månadens cirkelbok "Alberte och friheten" som jag nu läser i 2000-tals tappning med Berlin i stället för Paris som fond?

"En debutants dagbok" är en rörig bok, svår att följa, många namn dansar förbi, men den har flyt. Den är lättläst, har ett varierat språk om än med mycket korta meningar. 

Om jag minns rätt uppskattades inte heller Alberteböckerna när de först gavs ut. Det är kanske så att tiden måste komma i kapp språk och upplägg när en debutant ger ut en annorlunda bok. Kanske blir också denna bok uppskattad om ett halvt sekel.

Först tänkte jag sluta läsa och helt enkelt säga att jag tyckte boken var dålig. Men jag tyckte ändå att jag måste ge den en chans och ju mer jag läste desto mer gillade jag den.

Tyckte det var spännande att följa denna unga kvinnas liv. Ett liv så helt skilt från mitt liv - även mitt 20-30-års liv. Det var kanske därför jag tyckte det var spännande. Men det är inte heller Weras liv som skildras. Debutanten har stort socialt umgänge, har förstahandskontrakt på lägenhet på Gärdet och får ett stort arv. Hon är inte alls så ensam och i grunden fattig som Alberte - men kanske mer psykiskt labil.

Debutanten anser sig inte duga. Hennes "ma" (överklassens sätt att benämna mamma) som hon helst av allt vill bli godkänd och uppskattad av, tycker inte hon uppfyller hennes förväntningar. Hur många gånger har man inte hört detta? Barn med komplex inför sin "gräsliga" mammor.

Det är en märklig bok. Intressant. Motsägelsefull - hur kan en människa, som inte har mat för dagen, ha råd att resa till Brasilien? Det är svårt att tro att det är en 30-årings liv som skildras - förefaller mer som en tonårings. Boken skulle vunnit på om den varit mer koncentrerad men är, trots allt, mycket bra.

Kan bli en klassiker - fast det var bara jag i bokcirkeln som gillade den.

Ropen skalla..

I går kväll, efter Birkagårdskurs och bridgespel, fortsatte jag direkt till stadshuset för att vara med och skandera "Ropen skalla, bostäder åt alla".

I Stockholm vill man omvandla hyresrätter till bostadsrätter - tycker jag, och många med mig, är fel. Hyresrätterna ska vara kvar! Det ska byggas många fler lägenheter där man kan bo och betala rimliga hyror. Det kämpar vi för. Det och att det ska byggas hyresrätter i alla delar av stan och dess ytterkommuner.

Hade hoppats att vi skulle varit många fler, att vi hade kunnat omringa hela stadshuset och verkligen visat folkviljan. Nu var vi inte så många men jag hoppas ändå att de som sitter innanför de murade väggarna förstod vad som ska gälla.

Man behöver inte längre skandera: "Ropen skalla, daghem åt alla" för idag får alla barn plats på dagis till och med de som har en förälder som är hemma med småsyskon. Så inte klingar ropen ohörda inte. Vi kämpar vidare, även vi som bor i bostadsrätt och får komma hem till väntande födelsedagsmiddag.

Närområde

Jag tycker det är trevligt att bo i ett område med både det ena och det andra i närheten. Trevligt att kunna göra saker och uppleva saker utan att behöva åka in till stan.

Promenad till Liljeholmen på den "feministskottade" gångbanan; gångbanan oskottad - cykelbanan perfekt

I Gröndal - Liljeholmen finns det flera konditorier och restauranger. Där finns livsmedelsaffär, blomsteraffär, bibliotek, konstutställningshallen Färgfabriken och apotek och numera också en boulebana.

Jag försöker i möjligaste mån "stötta" mina affärer - även om de är lite dyrare - så att de blir kvar.

Boulebanan t.ex. passar bra att utnyttja när man ska ha familjesammankomster. Alla får plats, man slipper ifrån allt jobb med matlagning och så ingår det ett lekmoment.

I går gjorde vi det - samlade familjen (alla som ville och kunde) för brunch och spel på den franska boulebaren i Liljeholmen. 

Enkelt, behändigt och roligt att träffa alla samtidigt och att få spela boule inomhus mitt i vintern.

Men ska jag vara ärlig var det lite speciell (fransk?) mat, som nog inte föll på läppen till 100 procent (i alla  fall inte min). Men det blev en icke-födelsedag som jag kommer att minnas.

 

Grus Grus

På Odenplan ligger det en vinbar med det trevliga namnet Grus Grus. Grus Grus är latin och betyder Trana. Det är därför helt logiskt att det bredvid Grus Grus ligger en restaurang med namnet Tranan.

Eftersom jag aldrig hade varit på någon vinbar (bara läst om folk som varit det) skulle vi besöka en på nyårsafton och och i god tid fira in det nya året. Vi åkte till  Grus Grus bara för att upptäcka att det var stängt.

Nu, när det var dags att fira en fågelentusiasts jämna födelsedag, tyckte vi det skulle passa bra att göra ett nytt försök.

Öppet, bra bord, god mat och dryck gjorde att Grus Grus föll på läppen och jag fick ännu en ny erfarenhet.

Har dock svårt att förlika mig med den höga ljudvolymen, som de övervägande unga besökarna verkar föredra. Jag undrar om man verkligen skulle ha det så om tranorna själva fick bestämma - inte otroligt eftersom de (tranorna alltså) också är mycket högljudda.

Sudetenland

Efter andra världskriget fördrevs 3 000 000 (!) tysktalande från Sudetenland - ett område på gränsen mellan Tjeckoslovakien och Tyskland.

Har just läst Tove Alsterdals bok "Blindtunnel" där handlingen är förlagd till detta Sudetenland.

Ett svenskt par köper en gammal vingård i gränslandet mellan Tjeckien och Tyskland. Ganska omgående finner de en död pojke i källaren och en kuslig historia får sin början. En spännande berättelse med rötter tillbaka till andra världskriget. En välskriven och intressant bok om än med ett krystat slut.

De etniska tyskarna i Ostpreussen och Sudetenland fick efter kriget inte bo kvar i sina länder. De drevs ut på vägarna, var inte välkomna någonstans. Tyskland hade förlorat kriget och människor som bodde där blev fredlösa.

De senaste åren har jag lärt mig en del om dessa förflyttningar efter att tidigare knappt känt till dem.

Vår lärare på Birkagården tog upp förflyttningarna från Ostpreussen när vi läste om Polen och i historiepoden "Den blå hästen" (som jag lyssnar på när jag inte kan sova) tar man också upp det här ämnet. Dessutom har jag läst två böcker med samma tema dels Dirte Hansens bok "Körsbärslandet", dels Astrid Seebergers "Nästa år i Berlin" - båda handlade om fördrivningen får Ostpreussen.

Tove Alsterdal har, som sagt, också folkförflyttningar som tema men hon har förlagt handlingen till Sudetenland. Det har gått många år sedan kriget. Sudetenland och fördrivingen av dess tysktalande invånare har mer eller mindre fallit i glömska. Människorna, som drevs ut på vägarna, är nu i de flesta fall döda men såren finns kvar hos barn och barnbarn.

Jag gillar bra deckare som har flera parallella berättelser - gärna historiska. Böcker som ger liv och förståelse åt vår historia - inte bara torra fakta. Jag hoppas och tror att de historiska historierna är korrekt återgivna. Brukar googla medan jag läser och har ännu aldrig stött på fakta som emotsäger det som berättas.

Länk till intervju med Tove Alsterdal.

Påklädaren

Plötsligt och oförhappandes hamnade vi på Dramaten och såg pjäsen Påklädaren.

När jag var i Sundsvall och ägnade mig åt plumpspeleri hade två av mina följare åkt från Sundsvall till Stockholm för att titta på Cirkus Cirkör - efter att ha läst mitt inlägg! Så trevligt! 

Då gjorde vi samma sak, fast tvärt om - vi följde med dem till Dramaten påföljande dag.

Trots att vi köpte biljetter med bara en dag till godo fick vi bra platser och det var tur för maken hade lämnat sina glasögon hemma.

Påklädaren handlar om ett resande teatersällskap på engelska landsbygden - ett sällskap på dekis. Men framför allt handlar den om skådespelarnas relationer till varandra.

"Stjärnan" (Sven-Bertil Taube), som vill bli adlad och bara låter sig tilltalas med "Sir", dominerar hela sällskapet. Sir har en trogen tjänare (Krister Henriksson) - hans gamle påklädare som inte har något eget liv. Denne alkoholiserade påklädare sköter allt, bistår sin "herre" till hundra procent men är, trots det, en "icke person", en människa som inte har något värde, en som glöms bort.

Jag tyckte det var en ganska sorglig pjäs, kände mig lite ledsen när den var slut. Krister H spelade så bra att jag satt och funderade på om han verkligen  var onykter och jag lät mig imponeras av Sven-Bertil och hans minne. 

Tyvärr gick inte replikerna alltid fram till oss som satt på första raden så mitt slutomdöme blir bra men inte toppen - hade förväntat mig mer.

Stolpe

45.000, 6 sekunder per sida.

Sven Stolpe läste under sitt liv 45.000 böcker, tre per dag. Han började tidigt på morgonen och vid tolvtiden hade han läst sin dagsranson - tre böcker. Så höll ha på varje dag, sju dagar i veckan. Han började längst upp till vänster på boksidan och lät sedan blicken gå diagonalt ned till högra hörnet - brukade ta ca sex sekunder. Finns det någon "normal" person som håller på så?

Frågan är hur detta läsande påverkade hans liv. Reflekterade han över vad han läste? Gav det honom några insikter om livet? Han verkade i alla fall inte ha reflekterat över sig själv, sitt eget beteende och agerande - hur han behandlade sin fru, Karin, sina barn och sina barnbarn. Ingen fick t.ex. tilltala Sven Stopp om man först inte blivit tilltalad av honom.

Att döma av Alex Schulmans bok "Bränn alla mina brev" var Sven Stolpe en mycket otrevlig och narcissistisk person. Alltid i polemik med andra, alltid arg, alltid ilsk, rent av otrevlig - en tyrann.

Han plågade sin fru på ett sätt som var så förnedrande att det var svårt att fortsätta läsandet. Hur kunde han vara så grym? Ord som glömma och förlåta existerade inte för Sven Stolpe.  Alex S ger i slutet av boken en förklaring till varför Stolpe var som han var. Förklaringen verkar trovärdig men trots denna förklaring tror jag Sven Stolpe var en psykiskt sjuk person, som borde fått vård.

"Bränn alla mina brev" är en tung och deprimerande bok - hade god lust att inte läsa ut den. Men boken innehåller också en vacker, om än olycklig kärlekshistoria, som uppväger en del.

Silvervägen

"Jag trivs i Norrland" - säger huvudpersonen Meja i Stina Jacksons bok "Silvervägen". Boken "Silvervägen" har fått mycket beröm - välförtjänt.

Handlingen utspelar sig i trakten från Skellefteå, in mot Arjeplog utefter Silvervägen -  väg 95 som sträcker sig ända in i Norge.

En flicka försvinner när hon väntar på bussen. Man letar och letar efter henne men hon står inte att finna. Den som letar mest är hennes pappa. Inte ens efter tre år har han slutat hoppas på att återfinna henne. Under de långa ljusa sommarnätterna kör han  längs vägen och försöker hitta spår efter sin flicka.

"Silvervägen" är en spänningsroman men det är också en roman om Norrlands inland, dess natur och dess människor. Beskrivningen av miljö och människor är så bra att man kan känna ensligheten, se de övergivna gårdarna, ana lukten av ödemark och höra människornas korthuggna tal.

Till denna ödsliga trakt flyttar en ung flicka. Hon har svårt att känna sig hemma, vilket är helt förståeligt (tycker jag). Men efter ett tag säger hon de glädjande orden "Jag trivs i Norrland". Bättre reklam kan inte Norrland få.

En av de bästa böcker jag läst på länge - i denna genre.

45

45-årig bröllopsdag - måste firas tyckte maken och gav sig, redan innan frukosten, i väg för att handla.

Blommor, croissant och bakelse. Jo, jag tackar.

Sen började jag fundera. Om vi gifte oss i januari 1973 kan det väl ändå inte vara 45 år!  Eftersom det är 2019 nu måste det väl vara 46 år vi firar.

Aj, aj, då, men gjort var gjort och egentligen är väl 46 mer att fira än 45!

På kvällen skulle vi gå till Dansens hus och titta på Cirkus Cirkör men dessförinnan skulle vi äta moules frites på Vasagatan. Moules frites restaurangen var dock fullbokad (hade den inte varit om vi ringt till rätt ställe). Det blev pubmiddag på sportbar i stället - förmodligen lika gott.

Cirkus Cirkörs föreställning heter i år Epifónima. En fantastisk föreställning med enbart kvinnor, sju verkliga proffs - så fantastiskt duktiga. Som krydda på moset fick vi bästa platserna på första bänk.

Ragnar II

När vi flyttade till Sundsvall lärde vi känna stan genom att då och då skjutsa barnen till olika fotbollsplaner. Trevligt.

Men att varje helg åka land och rike runt, bo på vandrarhem och stå vid sidan om vägen för att heja fram sina barn i nån udda idrott, låter inte lika trevligt. Men det är vad Ragnar Johansson tvingar sin familj till i Lena Anderssons bok "Sveas son". Det existerar inget socialt liv utanför idrotten. Hos Johanssons är det Ragnar som  bestämmer.

Om inte barnen gjorde sitt yttersta när de idrottade blev de utskällda efter noter. Ragnar tålde inte förslappning. När Ragnar fick sina utbrott för att sonen inte ansträngde sig såg han ressentimentet växa! Hantverkaren Ragnar såg ressentimentet växa!! Vad är detta för dravel! Hur skulle Ragnar som vare sig läste böcker eller slog upp något i uppslagsböcker kunna tänka så.

Barnen ska göra sitt bästa. De ska anstränga sig. Men hur stämmer denna attityd in på honom själv? Han som aldrig vågade spänna sin båge. Han som inte blev vare sig arkitekt eller möbelsnickare av rädsla för att misslyckas.

Ragnar Johansson är en översittare. Dessutom är han oflexibel och regid. Han tror han, i alla lägen, vet bäst. Bestämmer över sina barn och sin fru och även sin gamla mamma på ett makalöst sätt. När frun vill att de ska flytta från den stökiga förorten för barnens skull anser han att "Det är hennes (fruns) uppväxt i periferin (Norrland) som slipat hennes sensibilitet för dylika ting". Man häpnar.

Vad är detta för bok? Jo, i första hand, en bok om en pappa som är "knäpp". Jag tror också det är en dotters uppgörelse med sin pappa - eftersom jag uppfattar boken som en autofiktion. Folkhemmet är skildrat ur pappans perspektiv men förmodligen också Lena As - ingen positiv skildring precis. Det förklaras inte varför denne pappa, med en mjuk fin mamma, blivit som han blivit - en hustyrann men ett temperament som han inte kan kontrollera.

Boken är så speciell, har ett så skevande språk och så överdrivna onyanserade karaktärer att den blir komisk.

Det här var andra gången jag läste "Sveas son"; därför två inlägg om samma bok - läs gärna båda. Jag gillade den inte första gången men då tyckte jag i alla fall att den var intressant. Andra gången tyckte jag sämre om den. Men eftersom det var januaris cirkelbok var jag tvungen att läsa om den för att ha den aktuell.

"Sveas son" var en utmärkt bokcirkelbok - hälften gillade den. Den andra hälften ogillade den. Mycket att diskutera.

Lyssna görna på poden där Lena Andersson och Felix Herngren pratar om hur de ser på begreppet familj.

2019

Vi hade stora planer inför årsskiftet 2018/2019 men det blev inte ens en tumme.

Maken och jag skulle ta tåg till Köpenhamn, stanna några dar och bl.a. titta på van Gogh utställningen på Arken, äta god mat och strosa runt i stan.

Men innan vi hade bokat biljetter var det någon som blev förkyld - inte jag.

Vi fick stanna hemma (gott nog). På nyårsafton hade allt blivit mycket bättre och vi kunde ta båten in till en annan huvudstad för att besöka en vinbar. Jag har fortfarande aldrig varit på en vinbar - skulle passa fint på nyårsafton.

Återigen var tingen emot oss - stängt till nionde januari. Det fick bli en kopp kaffe i stället.

När vi stod utanför vinbaren såg jag en platta som avvek från den övriga trottoaren. Nån hade ersatt en standardplatta med en egen - lagt in en minnesplatta från sin allra första träff. Rolig idé. Hoppas den får efterföljare.

Tänk om stan blir full med små trevliga, minnesmärken lite här och där. Skulle bli en mer personlig stad. I England sätter man ofta ut soffor som ska minna om en anförvant eller en gammal kärlek. Trevlig sed som gärna får sprida sig över Nordsjön.