När man flyttar från ett land för att bo permanent i ett annat, tror jag man förlorar något väsentligt - man blir "halv". Man kommer aldrig att komma in i det nya landet helt och fullt och man kommer alltid att sakna den plats där man föddes.
Theodor Kallifatides verkar ha samma uppfattning. I sin bok "Ännu ett liv" skriver han "Emigration är ett sorts partiellt självmord. Man dör inte men det är mycket som dör inom en. Därför yvs jag mer över att inte ha glömt grekiskan än över att ha lärt mig svenska".
Detta, att både kunna behålla sitt modersmålet och samtidigt lära sig ett nytt språk, är nog en av grundförutsättningarna för en "lyckad" emigration. Theodor Kallifatides har inte bara lärt sig svenska bra utan till fulländning.
Men när jag läser hans bok kan jag också känna avund att jag bara har ett språk, en kultur och ett hemland. Kallifatides har ju dubbelt så mycket.
Äntligen, efter flera "misslyckanden" i rad, hade bokcirkeln lyckats välja en toppenbok. "Ännu ett liv" är så bra, så lättläst, så intressant och så tänkvärd. Dessutom rolig.
Kallifatides ser på Sverige både med svenska och grekiska ögon och han ser ett land som krackelerar. Allt förändras och vi människor är rädda för förändringar därför ser vi ofta förändringar som något negativt. All förändring är inte av ondo men inte heller av godo. Varför kan vi inte ta vara på det som är bra hos oss men ändå ta intryck och påverkas av andra? Varför slänga ut barnet med badvattnet? Varför inte inse att det som blivit fel måste rättas till - inte upprepas?
Kallifatides tycker han är gammal. Han kan inte längre skriva och överger därför sitt skrivarliv. I dess ställe finner han tomhet. Vad ska han göra med sin tid, när han inte längre kan skriva? Många är nog rädda för sin pensionering, för ett liv utan yrkesidentitet - där det bara är tomhet som återstår.
Den vilsne Kallifatides ger sig, både bokstavligt och mentalt, ut på en resa för att hitta sitt "nya" liv, sitt "pensionärsliv" och han kommer inte hem tomhänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar