Bröd

Vi började vår femte resdag med att vänta på bussen som skulle ta oss från Mont St Michel till Pontorson. På busshållplatsen pratade vi med en man från Australien. Han hade rest runt i Europa i en månad men hade inte kontanter till bussbiljetter. Märkligt att han inte visste att på franska landsbygden är det "Cach is king" som gäller.

Från Pontorson skulle vi ta tåget mot Cherbourg där vi skulle övernatta, promenera på stranden och se om vi kunde få några Proustvibbar.

Men först hade vi två timmar att slå ihjäl i lilla Pontorson. Vi började med att leta rätt på ett hotell där man serverade kaffe - tyvärr hade de bara kaffe. De hänvisade till bageriet som låg bredvid om vi ville ha något att äta. Vi traskade in i bageriet, handlade pinfärskt bröd och var sin croissant, gick tillbaka till hotellet och åt en god fransk frukost. Så bra det blir när man samarbetar.

Dessa franska bagerier är fascinerande. Där finns ljusa bröd i alla former och fasoner och massor med godsaker men nästan aldrig grovt bröd. Folk kommer in och handlar och handlar. Damen som stod före oss hade med sig en speciell brödkasse. Det som inte fick plats i kassen tog hon i handen. Hade vi handlat som hon, skulle vi haft bröd i en hel månad. Här köper man nybakat bröd "en masse" varje dag. Medan damen handlade funderade jag på vad hon skulle göra med alla dessa bröd - det kommer jag tyvärr aldrig att få veta. 

En halvtimma innan tåget skulle gå gick vi till stationen. En helt öde station - visserligen med ett fint stationshus men ett stängt stationshus. Kollade tidtabellen (via DB appen) några gånger och satt sen lugnt kvar och väntade.

Prick på utsatt tid kom tåget och vi åkte iväg. En behaglig och lugn tågresa (som alla tågresor varit) ända tills det plötsligt började dunka i rälsen så som det alltid gjorde förr när man åkte tåg. Vi fick uppleva igenkännandets glädje att åka på räls med skarvar. Ett minne som nästan kan jämföras med Proust när han åt Madelainekaka.