En tagg doppad i honung

"I Bogotá citerar till och med skoputsarna Proust" - kan man läsa i maj månads cirkelbok. Tänk att denne Proust alltid återkommer i alla möjliga och omöjliga sammanhang!

Efter Proust "På spaning" fortsatte bokklubben med den sydamerikanske författaren Juan Gabriel Vásquez's bok "En tagg doppad i honung" och redan när jag kommer till sidan 19 är alltså Proust omnämnd.

Men nu är det "En tagg doppad i honung" som gäller och det är ingen oäven bok. Bogotàs stora satirtecknare ska "köpas" (tystas) - det är i alla fall vad han själv tror när han ska belönas med pris och få sin bild på ett frimärke. På väg till prisutdelningen putsar han sina skor och frågar skoputsaren om han vet vem Mallarino (han själv, bokens jag) är. Det vet skoputsaren men han känner inte igen honom. Han är bortglömd men ändå inte.

Honoré Daumiers karikatyr av kung Päron

Boken handlar om makt. Den makt en satirtecknare kan ta sig och det ansvar som följer med denna makt. Ska en satiriker behöva stå till svars för sin penna?

Boken handlar också om minne och glömska och gång på gång återkommer frasen: "Det är ett skralt minne som bara fungerar baklänges" - citat hämtat från Alice i underlandet. Kan ett minne fungera annat än baklänges?  Ett minnes som fungerar framlänges är väl inget minne utan en plan.

När M inser vad denna fras innebär tar han konsekvenserna.

Ms läromästare Ricardo Rendón jämförde satir med en tagg, men en tagg doppad i honung. Båda ingredienserna måste alltid finnas med i satir. Denna satirbeskrivning har fått ge boken sin titel. Hur hårt satiren "slår" beror på hur mycket honung taggen är doppad i.

Boken är välskriven. Den har ett nyanserat språk och är både lättläst och tänkvärd. Läsaren hålls i spänning genom hela boken. Det är inte förrän i slutet jag tror mig förstå vad den handlar om.

Lucien Freud; "Blond flicka"

Jag uppfattar författaren Vásquez som något av en konstkännare - gång på gång omnämns konstnärer och kända verk. I slutet av boken står det att att M hann kasta ett öga på Lucian Freuds "Blond flicka" och på en förstudie till Balthus "Gitarrlektionen", när han lämnar ett museum. Båda dessa konstnärer har vi pratat om på Birkagården. Extra roligt är att Balthus har lånat mycket från Bonnard och Les Nabis - som vi kom i kontakt med på vår tågluff.

Balthus; "Gitarrspelaren"

Vásquez måste vi läsa mer av.