Åter i stan

Var kommer alla människor ifrån?

Folk, folk, folk - var mitt första intryck när jag efter mer än två månader i "glesbygd" kom tillbaka till storstan.

De sista veckorna i stugan hade inte bara våra besökare åkt hem utan till och med övriga stugboende (jobbar förmodligen) - vi var näst intill ensamma. Ganska härligt det också men blir nog ensamt och ödsligt när mörkret faller allt tidigare på kvällarna.

Kontrasten kändes stor när vi kom tillbaka till stan. Från isolering till trängsel. När jag gick genom Gamla Stan var det inte möjligt att gå i vanlig takt - snigelfart var vad som gällde.

Maken och jag ska njuta av Sommarstockholm innan hösten drar in.

Vi började med promenad på Djurgården och fika på Rosendalsträdgård. När vi kom fram till trädgården möttes vi av storblommande dalior. Det var annat än mina dalior det!

Inspirerade av ett reportage i tidningen Trädgårdsliv åkte jag och en trädgårdsintresserad vän i slutet av förra sommar till "Daliaträdgården" i Enskede Gård. Den som drivs under devisen "Mer dalior åt folket". Där och då blev jag så imponerad och inspirerad att jag bestämde mig för att stoppa ned några knölar i jorden jag med.

De tog sig fint, växte och blev stora men blommorna - var var de? Precis innan jag åkte hem tittade jag på mina dalior en sista gång och döm om min förvåning - de blommade! En liten, men fin blomma tittade fram längst bak på en av de tre plantorna.

Gamla "sanningar"

På vår strapatsrika promenad runt Väderöarna kollade min svåger hur det blåste och sa: "Det är 'solgångsvär' så det kommer att vara fint hela kvällen".

Solgångsväder eller solgångsvind betyder att vinden (sjöbrisen) följer solens gång. På Västkusten vrider sjöbrisen upp på nordväst framåt kvällen. Då är det ingen fara att åka ut och fiska. Det förblir fint väder.

Solgångsväder - detta gamla talesätt bland Bohusläns fiskare - hade han lärt sig i sin  ungdom. Under vår kväll på Väderöarna hade vi verkligen 'solgångsvär'.

Han berättade också att plankton kläcks "sist på nedan och först på ny".

Alldeles innan, medan och strax efter det att månen blir "svart" är det därför ingen idé att ge sig ut och fiska.

Då, när havet är fullt av plankton kan makrillen, fisken vi vill ha på kroken, simma runt med öppen mun och få i sig hur mycket plankton som helst. Den är inte ett dugg intresserad av en dö gammal sill på en krok när det finns så mycket annat godis i vattnet.

Så, innan du ger dig ut på fisketur ta
alltid en titt på månen - säger min storfiskande svåger.

Väderöarna

Måndag morgon låg jag i sängen och lyssnade på väderleksrapporten - toppenväder tisdag och onsdag förmiddag, regn och dåligt på onsdag eftermiddag och torsdag.

Det var på onsdag och torsdag vi hade bokat in sommarens resa - båt rakt ut i havet till Väderöarna. En extremt väderberoende resa.

Varför hade vi inte bokat tisdag och onsdag i stället? Men så kläckte jag den ljusa idén att vi kanske kunde boka om och åka en dag tidigare. Det kunde vi!

På sommarens finaste dag gav vi oss därför iväg i 17 knops (1 knop är 1852 meter per timma) hastighet rakt västerut. En timmes toppenfin båtresa i solgångsväder.

Vi började vår Väderövistelse med lunch och fortsatte med en lång, ganska strapatsrik och ansträngande promenad, runt Storön.

Först därefter hade vi gjort oss förtjänta av badtunnans 40 gradiga och havets 20 gradiga vatten, väl kyld cava och tapas. Sen fick vi anstränga oss igen - för att få plats med middagen.

Vi hann detaljstudera berg och buskar på vår rundvandring men för att också  kunna njuta av de vida vyerna klättrade vi på onsdagsmorgonen upp i lotsutkiken. Vi såg havsbandets hela arkipelag.

Sen hem till vardagen igen och förberedelse för kommande hårda höststormar - båtupptagning.

Hur gick det?

Hur gick det egentligen med min ambition att bli 2019-års amatörodlare?

Jag började med "nytt" växthus, besökte trädgårdsmässan där jag köpte ett fåtal väl valda fröer. Tomatfröerna förkultiverade jag, övriga fröer sådde jag på friland. Tomaterna planterade jag om i stora krukor som placerades i växthuset. Innan vi åkte till Sundsvall installerade maken automatisk bevattning åt tomaterna. Borde inte kunna misslyckas!

Allt gick ganska bra! Men resultatet blev uselt!

Av allt jag sådde på friland kunde jag bara skörda lite sallad och morötter, men det tog tid och blev ganska magert. De övriga grönsakerna, som jag sått på friland, såg jag knappt ett spår av.

I växthuset kunde jag skörda små paprikor, två fina gurkor och några tomater. Men det var i små mängder - vi åt dem alltid som entré skulle aldrig räcka till en sallad.

Av mina 10 tomatplantor var det en som gav god skörd, i vettig tid. Den plantan och paprikaplantorna hade jag fått av grannen. Ytterligare två tomatplantor och gurkan gav, sent om sider, viss skörd men det vare köpeplantor.

Tomaterna jag sått och drivit upp själv var så sega så sega och inte blev det mycket bevänt med dem heller. Några futtiga, få gröna små stackare.

Uttorkade tomater

Bevattningsanordningen då - funkade den? Ja, i början men när vi lämnade den för att vara borta en vecka hade det kommit in luft i slangen så det blev inte mycket med den heller.

Men nästa år...

Lila

Igår åkte vi ut och fiskade makrill - fick 26 st stora feta firrar som vi har fryst in och ska äta i vinter.

Efter en tur till Stockholm, Sundsvall och Vindö (för att spela bridge) är vi nu tillbaka på Västkusten igen. Så härligt. Varmt, soligt och lugnt - bästa sommarvädret.

Innan båten tas upp och lämnas in för vinterförvaring tog vi en sista fisketur. Under båtturen kunde jag med vemod njuta av de lila bergen. Ljungen, som är så vacker, signalerar farväl till sommaren med den färg människan kan se längst - en sista chans att njuta av sommaren.

Dagen som försvann

Vi har varit på vår årliga trissjolleregatta. Även om våra aktiviteter med åren blir av allt mer stillsamt karaktär är det ändå lika trevligt.

Vi ägnar oss mycket åt det lekamliga

Den här gången avslutades det hela i allmän förvirring - från min sida. När vi sagt "Hej då", satte vi oss i bilen för att lyssnande på Gun-Britt Sundströms "För Lydia" under vår 40-mils resa hem.

Men varför stod det så mycket bilar parkerade utanför skolan, varför var biblioteket öppet och varför var det så många ute och åt lunch?

Jo, för vi hade för första gången i regattan historia träffats på en måndag - inte lördag. Det var tisdag i verkligheten men i mitt huvud var det söndag. Trots att jag inte jobbat på flera år är jag fortfarande fast i tron att man går bort och har gäster på helgerna - mitt i veckan ägnar man sig åt andra aktiviteter.

Jag kände mig snuvad på två dagar.

Dåligt väder

Vi lämnade stugan för att åka till Norrland och träffa gamla "trissbåtsvänner". Men ska man "segla" vill man ha fint väder och YR hade bara regn i sikte - såg inte lovande ut. Då flyttades kalaset fram och vi fick en ledig dag.

En helt vit dag! Då passade vi på att göra något vi inte gjort på länge (på tre månader) - vi tog tåget.

Vi valde att besöka en fin gammal stad mindre än en timma bort - Uppsala.

Uppsala är verkligen en härlig stad att strosa runt i - en stad med rikt folkliv, med anor och mycket att titta på. Under de fem timmar vi var där hann vi.

• Titta på Bror Hjorts staty

• Köpa ny jacka

• Äta lunch utanför domkyrkan

• Gå runt inne i kyrkan

• Besöka Gustavianum

En kvinna bland alla män

• Titta på silverbibeln

Silverbibelns väg genom Europa

• Njuta av botaniska trädgården.

En trädgård där man satsat på gran!

Vi lyckades verkligen utnyttjade vår lediga dag maximalt och kan med gott samvete tillbringa vilodagen i soffan med budplugg.

Minne

Nu återgår vardagslivet till Stockholmliv igen och med Stockholmslivet följer bridgespelande. Jag ser fram emot att träffa mina nygamla bridgevänner. Ska bli kul att på nytt få dra några spader.

Vi har redan bokat in två datum, den första inkluderar övernattning. Det blir rivstart och jag har plockat fram mina bridgeböcker och börjat göra mig redo för spel. Böcker som ser vällästa ut och är fulla med anteckningar, böcker som har legat i min kasse hela sommaren och därför måste vara mina men som ändå känns helt främmande.

Hur är det möjligt att man kan glömma bort allt man lagt ned timmar och åter timmar på att lära sig? Hade jag ägnat lika mycket tid åt att lära mig bridgebud för 60 år sedan skulle jag kommit ihåg dem idag. Nu är det som jag aldrig öppnat dessa böcker förut - kommer inte ens ihåg mina egna anteckningar.

Samma sak gäller Stockholm. Jag tycker jag lärt mig hitta i stan och vet namn på många gator och torg i centrum. Men när jag återvänder efter två månaders sommarlov är jag ganska vilsen. Fridhemsplan!? Jag känner ju igen namnet men var ligger denna plan. I Göteborg hittar jag fortfarande som hand i handske fastän jag inte bott där på över 40 år.

Skanstorget i Haga

Järnbrott - "där barn jag lekt"

Jag tycker det är otroligt svårt att komma ihåg vad jag lär mig idag, mycket svårare än det var i min gröna ungdom. Tycker mig ha sett samma tendenser hos maken. (Sist vi var ute och åt glömde han sin ryggsäck).

Även om jag generaliserar utifrån två personers erfarenheter tycker jag man bör beakta äldres minnesförmåga eller brist på den samma och inte utan reflektion och eftertanke föreslå att pensionsåldern ska höjas. Man kan vara pigg och alert, man kan det man kan (dessutom ofta mycket bra), man kan lära sig nya saker men det svåra, för att inte säga omöjliga, är att minnas detaljer (t.ex. poänggränser för olika bud) och de flesta av dagens jobb kräver att man ständigt ska lära sig nytt och kunna tillämpa kunskaperna länge.

Fram för helt individuell pensionsålder!