Jag åkte dit tillsammans med en kamrat från Birkagården för att titta på deras första utställning. Väl framme fick vi stå i kö en stund eftersom man bara fick gå in en och en eller två och två på denna "talande utställning". När det blev vår tur hälsade en liten flicka på oss och frågade vad vi anser är "framsteg". Hon ledde oss från det ena vitmålade rummet till det andra medan vi pratade på om vår syn på framsteg.
Sen möttes vi av en tonåring som lotsade oss vidare medan vi pratade om ett annat ämne. Tonårspojken följdes av en kvinna i 30-40 års åldern. När vi mötte henne sa hon: "Jag har sagt upp alla mina sociala kontakter". Jag bemötte direkt hennes påstående - tyckte det var dumt agerat och frågade hur om skulle klara en ålderdom i isolering.
Den sista guiden, med det fjärde temat, var en kvinna på 65 år. När vi hade gått igenom alla vita rum, diskuterat fyra olika ämnen och var klara med utställningen frågade jag den sista vägvisaren om de hade fått välja sina ämnen själva eller om de hade fått förbestämda ämnen. Svaret var, konstigt nog, att de fått bestämma själva.
En sån annorlunda och intressant "utställning". Guider i stigande åldrar pratade med oss om ämnen som "hörde hemma" i deras egen ålder medan vi hela tiden promenerade genom helt kala, vitmålade rum. Själva samtalet blev konstverket.
Efter besöket fortsatte vi att prata om utställningen och de tankar vi hade om de olika ämnena.
 |
| Tino Sehgal |
Denna originella utställningen, som var gjord av Tino Sehgal, föll verkligen på läppen - vi både gillade den och pratade om den, vi fortsatte att fundera både på upplägg och syfte. En utställning som ledde till eftertanke.
 |
| Konsthallen och två besökare |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar