Vi har länge vetat om vad som väntar. Fasadbytet har diskuterats på åtskilliga möten, det har ältats och det har skjutits upp men nu är jobbet igång.
Först kom man hit med en massa ställningar. Stökigt men inte oöverstigligt. En ljuspunkt var att vi fick behålla vår kära parkeringsplats.
Sen reste man ställningarna runt huset. Då började det mörkna - mycket av ljusinsläppet togs bort. Än värre var det oljud som uppstod när man var tvungen att borra och hamra i väggarna. Skönt att jobbet inte fick starta förrän halv åtta. Även om 7.30 är väldigt tidigt för två nattugglor får man anpassa sig. Vi kan ju, trots allt, glädja oss åt två sovmorgnar i veckan.
Nu har vi kommit till fas tre - intäckning. När jag lämnade hemmet vid tiotiden i går morse kunde jag fortfarande se ut. När jag kom hem hade ridån gått ned. Vi är numera helt inplastade. Får gissa oss till vädret eller kolla i mobilen om det är regnkläder som gäller. Tur att vi har elen kvar. Vi får väl ha lamporna tända hela dagarna och myspysa med stearinljus.
Än så länge har allt gått bra, om än det är motigt och trist, men snart börjar det stora provet. Oväsendet när man ska "bila" ned våra ytterväggar kommer att bli svårt att klara av - tror jag. Sen befarar jag att man måste ha mycket stark ytterbelysning för att kunna jobba i december och januari. Det är tur att vi bor i Stockholm. Vi har många busslinjer kvar att åka, många bibliotek att sitta och läsa på och många museer att besöka.
Om ett år (!) har vi lärt känna "vår" stad mycket bättre och kan med glädje se en ljusare framtid an. Och det här är väl, som man säger, ett i-landsproblem. Vi har ju kvar våra sköna sängar och tak över huvudet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar