Kategorier

fredag 29 november 2019

På flykt från ett sorgebud

"Hon brast ut i ett skratt som kittlade honom invärtes" - ett bra exempel på det fina språk som David Grossmans bok "På flykt från ett sorgebud" har. "På flykt..." är den första bokcirkelbok vi blivit tvungna att dela upp på två månader för att klara (700 sidor på fyra veckor blev bara för mycket) men det var ingen nackdel. Tvärtom - det var roligt att diskutera en bok, som vi inte visste hur den skulle sluta.


Ora, judinna boende i Israel, är bokens huvudkaraktär. Hennes son Ofer har självmant anmält sig att delta i ett krig. Han, som precis kommit hem oskadd efter tre års militärtjänst och ska ge sig ut på fotvandring i Galileen med sin mor, anmäler sig frivilligt till ännu en krigstjänstgöring!

Ora vet vad krig kan göra med en människa. På nära håll såg hon vad som hände med Ofers pappa, Avram. När Avram kom tillbaka efter 7-dagars kriget, fångenskap i Egypten och förhör av shabak (den israeliska säkerhetstjänsten) var han ett vrak. Detta får inte hända igen. Hon kan inte acceptera sonens beslut. Hon försöker förtränga det och tror därmed att hon kan förhindra att hon ska få ett sorgebud.

När inte Ofer följer med henne, på den sedan länge planerade vandringen, tvingar hon mer eller mindre Avram (Ofers pappa) att göra henne sällskap. Han kan, mer än 20 år efter krigsslutet, fortfarande knappt prata. Han vill inte höra något om sin son - kan inte ens ta sonens namn i sin mun. Men sakta, sakta under vandringens gång börjar han prata och intressera sig för sin son.

Ora befinner sig både i sin samtid och i det förflutna och mycket långsamt får vi veta varför saker blivit som de blivit. Deras vandring blir en terapi för både Ora och Avram. De får bearbeta sin ångest och sorg.

Det är en både fängslande och gripande roman. Den är lättläst och har ett fint och detaljrikt språk och är mycket intressant. Jag ville hela tiden läsa vidare, fångades av bokens berättelse, tyckte om hur den var upplagd - att historien berättas bit för bit samtidigt som Ora och Avram vandrar runt, runt uppe i Galilens berg men den är väldigt lång - på gränsen till vad jag orkar läsa.

David Grossman

Oras och Awrams vandring, som ibland går vidare, ibland tillbaka och ibland i cirklar, tror jag ska symbolisera judarnas eviga vandringar runt om i världen, en vandring utan slut - ett exodus - och bokens längd tror jag står för samma sak. Vid ett tillfälle angrips Ora och Awram av hundar. Är det kanske en metafor för vad judarna har råkat ut för under sin vandring i världen - fördrivning, förintelsen mm. När Adam, Uras andre son, får en massa ticks associerar jag till de ortodoxa judarnas beteenden.

Andra teman i boken är bl a.
- Oras samtidiga kärlek till två män
- relationen judar/palestinier
- varför lämnade Oras man henne
- vad symboliserar doktorn.
Det finns mycket att diskutera på nästa bokcirkelträff.

Denna antikrigsroman är fängslande och gripande, stundtals svår att förstå, konstig och mycket läsvärd men är den trovärdig?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar