Franz

Vår biogrupp hade bestämt att se "Spring Uje, spring" och "Franz" under februari och mars. "Uje" såg jag för ett tag sedan och nu var det dags för Franz. Jag väntade i det längsta med François Ozons film "Franz" - tycker det är jobbigt med filmer som är sorgliga men den här gången blev det, trots det, en högtidsstund. 

"Franz" var en vacker film med vackra människor, gamla vackra miljöer och vacker musik - en mycket fin film. Men också en vackert filmad film. Den handlade om de som blir kvar när kriget är över och fredsavtalet undertecknat. De som på ett eller annat sätt också är förlorare oavsett vilken sida de tillhört.

Tyska Anna har förlorat sin fästman Franz i kriget och Franz föräldrar har förlorat sin son - alla sörjer de honom. Är det fransmännens fel att Franz är död eller har de alla del i ansvaret? Till deras hem kommer en dag en fransman som också han sörjer Franz och allt förändras.

Jag uppfattar att filmens tema är sanning. Blir livet bättre av att vi vet vad som är sant? Ibland kan det vara så men långt i från alltid. Både Anna och Adrien (fransmannen) glider på sanningen men de gör det för att skona andra. Dessutom är den enes sanning inte alltid den andres - när min mamma och jag hade olika åsikter sa hon alltid "Du tål inte att höra sanningen" och då menade hon att hennes syn var den enda sanna.

I "Franz" får vi möta människor från både den vinnande sidan och den förlorande. Vi får möta tyskar och vi får möta fransmän och vi får möta nationalism. Båda folken älskar sina länder och då ligger det nära till hands att också hata den andra sidan - den andra nationen och dess invånare. Hatet efter ett krig sitter djupt och överförs från generation till generation. 

Men vi får också möta individerna Anna och Adrien. De älskar också sina länder men inser att man inte kan känna hat mot människor bara för att de kommer från ett annat land. Allt är inte så enkelt.

Filmen hade ett öppet slut.