Tillräckligt

Sista tiden har jag varit på otroligt många utställningar - olika och samma. Är mer än nöjd. Nu blir det inga fler utställning förrän vi hälsar på Magritte på Tjörn i sommar.

Först såg jag "Humanitet - konstens kraft i svåra tider" på Sven Harrys. Den besökte jag två gånger - en gång med en god vän, sen som konstlektion med Birkagården.

På Sven Harrys visade man hur fyra kända svenska konstnärer under 1930-talet protesterade mot fascismens intåg i Europa och hotet mot demokratin. Konstnärerna som protesterade var Albin Amelin, Vera Nilsson, Sven Xet Eriksson och Bror Hjort. En utställning med bra "timing" nu när demokratin ifrågasätts allt mer.

Albin Amelin

Vera Nilsson

X-et

Bror Hjort

Sen tittade jag på Astrup på Waldemarsudde - två gånger. 

När jag fick besök av en "gammal" skolkamrat  gick vi till Nationalmuseum och tittade på "Swedish grace". Fint och intressant men välbekant. Jag läste boken med samma namn - Swedish grace - för några år sedan och kände igen det mesta därifrån. 

Gösta Sandels; Livsmedelskö

Gunnar Håkansson; filmaffisch

Elsa Dansson; Wåghals

Otto Sköld; Hustak i Paris

Sigurd Lewerentz; Tufft barskåp

Nu ska det dröja till nästa gång!

Sommar i stan

Varje tisdagsförmiddag åker jag till stan och spelar bridge. Förra gången skulle vi hålla till på Östermalm. Jag var som vanligt ute i god tid och kunde i lugn takt promenera förbi Hedvig Eleonora kyrka. Där upptäckte jag, till min stora förvåning, att man ordnat kafé på kyrkogården.

Halva kyrkogården var full med solstolar och bord för servering av kyrkkaffe. Såg trevligt men konstigt ut att folk satt bland gravstenar och fikade. Kunde inte låta bli att fråga om man serverade vin eller om det var förbehållet kyrkorummet.

När vi spelat klart, gick jag till båten som skulle ta mig hem. Jag gick genom ett härligt Sommarstockholm där det var folk på torg, på gator och på varenda servering. Blev så sugen att åka dit igen.

Väl hemma föreslog jag att vi skulle åka in till stan på kvällen, titta på allt uteliv och och äta middag på en utomhusservering. Maken hängde naturligtvis på, så vid sjutiden befann vi oss på Rörstrandsgatan.

I Vasastan var det trångt men vi lyckades hitta ett ledigt bord och kunde beställde lammfärsbiff och hamburgare. Så trevligt att åka in till stan på kvällen och känna att man bor i en storstad. Men trots det fina vädret var det kallt i luften och när vi ätit klart åkte vi hem igen. Vi hoppade över den tänkta promenaden - föredrog "Alla mot alla" i värmen inomhus.

Nästa förmiddag 

Astrup

Plötsligt dök det upp en (för mig) helt okänd konstnär från Vestlandet i Norge - Nicolai Astrup.

B Folkestads porträtt av Astrup

Samtidigt som man hade en stor utställning på Waldemarsudde med sagde Astrup kunde man på SVTplay se en film om hans liv. Mycket lyckat att visa filmen medan utställningen pågick.

Jag blev förtjust i Astrups konst - så mycket liv och sånt frosseri i färger! Allt på gränsen till naivistiskt. Såg både film och utställning två gånger. Det kan man göra när man lever ett liv utan klocka.

På Waldemarsudde hade man också en utställning med konst från Önningebykolonin på Åland kallad "Ljus över hav och land" med bl.a. konst av J.A.G. Acke.

Tyvärr, måste jag säga, att målningarna från "Önningebykolonin" kändes tama och tråkiga efter all den färgprakt och allt liv som Astrups tavlor utstrålade.

Sömnlös

När Mia Kankimäki inte kan sova ligger hon och tänker på "nattkvinnor". Hon tänker på Karen Blixen, Osa Johnson, Isabella Bird, Ida Pfeiffer, Mary Kingsley m.fl. I 40-års åldern stod dessa kvinnor inte längre ut med de liv de levde utan gav sig ut på livsfarliga upptäcktsresor. I boken "Kvinnor jag tänker på om natten" betättar Mia K om några av dessa äventyrare.

För att kunna skildra dessa kvinnors bedrifter ger sig Mia K själv ut och reser i deras fotspår. Resorna finansierar hon genom att sälja sin lägenhet, dra ned på sina utgifter och söka stipendier.

"Flicka i röd mössa" 
Vera Nilssons porträtt av Karen Blixen

Först i raden av modiga kvinnor kom Karen Blixen. Det är inte huvudpersonen i "Mitt Afrika" som skildras utan det är en ensam och sjuk, ofta sängliggande Karen Blixens hårda liv Mia K berättar om. När jag hade läst färdigt avsnittet om Karen B tittade jag än en gång på filmen "Mitt Afrika" och inser hur romatiserad och idylliserad filmen är men det är väl därför den är så bra (vem vill se filmer om elände och sjukdom). Att Karen B, när hon sjuk och utblottad återvänder till Danmark i 50-års åldern, lyckas skapa sig ett tredje liv som uppburen författaren är beundransvärt.

Efter Karen Blixen får vi läsa om den ena modiga kvinnan efter den andra. Alla gav de sig på 1800-talet ut i världen på vådliga, strapatsrika resor. När de kom tillbaka hem skrev de bästsäljare om sina äventyr. Idag är  alla utom Karen Blixen bortglömda men de har i alla fall var sin Wikipediasida.

Vissa sömnlösa nätter tänker Mia K inte på upptäckresande utan på konstnärer.

Hon tänker bl.a. på
Sofonisba Anguissola, som på 1500-talet blev elev hos Michelangelo och fick anställning vid spanska hovet och...

Lavinia Fontana, välutbildad konstnär, mor till 11 barn och ensamförsörjare till hela familjen och ...

Artemisia Gentileschi, "feminist" som glömdes bort i nästan 400 år men "återupptäcktes" på 1970-talet. "Susanna i badet" målade Artemisia när hon var 16 år. 

Judith halshugger Holofernes

Alla konstnärerna det berättas om i "Kvinnor jag tänker på om natten" hade pappor som lät dem studera.

Bra grepp att välja ett antal kvinnor ur historien - kvinnor som trots knappa ekonomiska förutsättningar gör vad de drömt om och lyckas men sina föresatser - och ge dessa kvinnor "upprättelse". "Kvinnor jag tänker på om natten" var både intressant och spännande men blir tyvärr enformig i längden. Kvinna efter kvinna passerar förbi och det blir svårt att skilja dem åt men så dyker Yayoi Kusana upp och Kusana kände jag faktiskt till. Hon, konstnären som har prickar som sitt signum, såg jag på Modera museet för några år sedan och hon gjorde verkligen intryck.

Trots att jag gillade boken och blev  imponerad både av kvinnornas bedrifter och det jobb Mia K lagt ned borde hon ha begränsat sig - nu blev det tyvärr för många att imponeras av och det tog udden av berättelsen.

Orten

Trots att jag bor i en förort och trots vårt projekt att åka med alla bussar har jag inte sett så mycket av områden söder om Stockholm. Men härom dan besökte jag Hökarängen.

Här blev det grått!

Skulle träffa en kamrat från Birkagården på en fika. Hon ville att vi skulle ses på ett kafé i 50-tals stadsdelen Hökarängen. Då fick jag besöka en mjuk och lite gammaldags stadsdel med många 3-våningshus.

Jag måste kolla upp vilken buss som går till Hökarängen och åka dit igen. Till hösten är det dags att återuppta det gamla projektet att åka med alla bussar - måste lära känna hela "min" nya stad.

Hörde förresten en professor uttala sig om var människor upplever sig som lyckligast - det var i förorten där man har det lugnt, nära till naturen och lätt kan ta sig in till stan.

Mac

När vi flyttade till Stockholm skulle vi gå på teater ofta - var tanken. I själva verket har det blivit glest mellan teaterbesöken men i februari (tror jag) bestämde vi oss för att titta på Macbeath på Dramaten och nu, i mitten av maj, har vi gjort det. Länge sen vi var på Dramaten, länge sen vi såg nåt av Shakespeare och roligt att få se Christina Schollin på scenen.

Maken och jag hade stämt träff på stan klockan sex för att få något i våra magar innan föreställningen började. Vad passar bättre än en hamburgare på McDonalds innan Macbeath? Mc som Mac. Tyvärr hade "vår" McD försvunnit under pandemin.

Det var roligt att gå på teater. Bra föreställning med mycket dramatik, fint skådespeleri - Christina S var strålande som drottning - och, tyckte jag, många kopplingar till dagens politiska situation.

På hemvägen krånglade dock livet till sig. Fick gå av vid T-centralen p.g.a. vagnsfel. Bestämde oss för att åka över Alvik i stället men än en gång fick vi byta tåg. I Alvik kom överraskning nummer tre - tvärbanan avstängd. Vi hittade dock en ersättningsbuss som tog oss på en oguidad tur genom halva stan men till slut kom vi hem.

En lång men också en mycket bra dag.

Reserveraknapp

Jag kan sitta hemma i soffan, gå in på bibliotekets hemsida och reservera en bok och sen hämta den på mitt hemmabibliotek. För en tia kan jag alltså reservera vilken bok som helst ur Stockholms hela bokförråd och sen få den skickad till Gröndal. En toppentjänst som jag utnyttjar ofta - alltför ofta.

Hemma har jag en återlämningstjänst som också fungerar bra - dock inte lika bra. Sist jag använde mig av den blev det helt fel.

Eftersom jag reserverar varje bok som verkar intressant, reserverar jag fler böcker än jag hinner läsa - den där lilla "Reserveraknappen" är så lockande.

När jag fick syn på boken "Virginia Woolfs trädgård" var fingret där och klickade. Men den gången visste jag att det var en bok som skulle bli läst och boken om VW trädgård var verkligen lika trevlig som jag trott med berättelser om makarna Woolfs liv i Monk's house, i södra England. Monk's house är en plats jag vill  besöka någon gång i en fjärran framtid. Varje kväll läste jag några kapitel trädgårdsboken och njöt av all blomsterprakt.

Sen råkade jag klicka hem boken "Europa" av Maxim Grigoriev. När jag hämtade ut den hade jag inte en susning om varför jag reserverat den. En tjock bok som verkade ganska tung (=djup). En bok jag inte tänkte läsa.

Jag la "Europa" på hallbyrån för att återlämna den nästa gång jag skulle till centrum. Men innan jag hann ge mig iväg kunde jag utnyttja hemmets "återlämningstjänst" - bad maken lämna tillbaka boken när han ändå skulle till Gröndals centrum. 

Tyvärr tog han inte med sig boken "Europa" som låg vid dörren utan letade i stället rätt på boken som låg vid sängen i sovrummet - boken jag blivit så fängslad av och läste varje kväll.

Återlämningstjänsten fungerar men det finns viss s.k. förbättringspotensial.