55 år

I maj för 55 år sedan tog jag studenten.

Man baxnar när man tänker på det - 55 år. Det var inte i går precis och inte i förrgår heller.

Tack vare att vi i vår klass hade några elever som gillade att ordna fester, har vi sedan 1967 haft återsamlingar vart femte år. De första åren, när jag bodde i Sundsvall och levde "småbarnsliv", deltog jag inte men de sista 25-30 åren har jag satt mig på tåget för att åka till "min" stad när det jubileras - alltid lika trevligt med dessa återsamlingar.

55-årsjubileet började, som alla jubileer gjort, med att vi träffades på skolgården för det obligatoriska gruppfotot. I år var 16 av klassens ursprungliga 30 elever med på bilden. Gunnel, vår mattelärare, ställde naturligtvis upp men valde att åka hem efter skolgårdsträffen. Så strongt av henne att komma dit.

Efter samlingen fick vi en guidad visning av vår gamla skola, Burgården, åt kokt kolja med sås i restaurangskolans matsal (nästan som bamba) tittade in i vårt gamla klassrum och i kemisalen och avslutade det hela med skrivning i aulan. Nej, vi hade naturligtvis ingen skrivning men väl ett besök i aulan.

Den stora fina aula med sin fondmålning av Albin Amelin, som jag tittat på under otaliga morgonsamlingar och uppsatsskrivningar, var höjdpunkten på rundvandringen.

Fresken "En arbetsdag i Götaverken"

kände jag mycket väl igen, fastän jag inte sett den på 55 år. Den kändes så bekant men var samtidigt annorlunda än jag mindes den - tyckte den kändes mer öststatsaktig än jag kom ihåg, med sina grovhuggna män och en vacker sommarklädd kvinna (målarens fru). Motivet är hämtat från Götaverken, en av Göteborgs stora, trygga arbetsplatser 1944.

I tredje klass i folkskolan sa vår lärarinna att Göteborg var en konjunkturkänslig stad, som levde på varvsindustrin, Volvo och SKF (kulan) - en stad som kunde drabbas hårt om det krisade. Jag tyckte det var dumt sagt - varven (där min pappa jobbade som timmerman) kunde ju bara inte försvinna. Det var ju den tryggaste arbetsplats på jorden - trodde jag som 10-åring. Nu vet jag bättre.

Vi avslutade jubileet med att samlas hemma hos en av klasskamraterna för att prata minnen, äta och planera nästa träff som på mångas begäran ska ske redan om två/tre år.