Den långa vägen hem

När jag läst omdömen som "Det är en njutning att läsa Louise Pennys böcker", "Fullkomligt lysande blandning av klassisk deckargåta och djuplodande psykologi" och "En fullständigt makalös deckarserie som inte liknar något annat" förstod jag att också jag måste lära känna kommissarie Ganache. Sällan har jag blivit så besviken.

"Den långa vägen hem" är Louise Pennys tionde bok i serien om kommissarie Ganache men den första jag lyssnat på. Det är möjligt att jag skulle gillat boken bättre om jag hade lärt känna personerna "i rätt ordning", om jag känt till deras tidigare liv och de trauman de varit med om - men jag är tveksam.

Kommissarie Ganache har slutat jobba efter att ha upplevt något hemskt (i en tidigare bok). Han bor nu i en liten by i Kanada och lever ett enformigt liv när hans granne berättar att hennes man inte hört av sig som han lovat. Tillsammans börja de söka efter honom. De involverar flera personer i sökandet och reser runt i Kanada för att spåra upp honom.

En fullkomligt bisarr och orealistisk historia som inte ens är spännande utan bara seg och långtråkig. Intrigen är så otroligt långsökt så man häpnar. Tillvägagångssättet är udda och oväntat men otroligt knäppt. Polisen tolkar och tolkar om - allt är en enda orealistisk röra i denna på tok för långa och ordflödiga bok.

När jag äntligen, efter 14 timmar, lyssnat klart boken läste jag fler recensioner. Men trots alla obegripligt positiva omdömen håller jag fast vid mitt och säger "Nej tack, ingen mer Ganache för min del"