När Katarina Wennstams bok "Dödsbädden" lovordades i DN tyckte jag det var läge att "lära känna" denna författare. Jag visste att KW är en aktiv "kvinnosakskvinna" men jag hade aldrig läst något av henne.
Idén att linda in ett budskap i en deckare tycker jag är alldeles utmärkt. Spänningsmomentet gör att man vill läsa vidare, vilket jag inte skulle gjort om det varit en torr faktabok.
Polisen Eddies mamma får Corona och avlider. På sin dödsbädd ber hon om förlåtelse. Eddie ställer sig väldigt frågande men undan för undan förstår han varför och han förstår också varför de barnflickor som kantat hans uppväxt gång efter annan slutade och försvann ur hans liv.
"Dödsbädden" har fler parallella handlingar som tilldrar sig vid olika tidpunkter. När flera händelseförlopp berättas sida vid sida blir det mycket att hålla reda på och det är ofrånkomligt att många personer blir inblandade. När ett "nytt" namn dyker upp måste jag ofta stanna upp och fundera på vem det är.
Dödsbädden var intressant och visade upp en hemsk värld som jag aldrig har kommit i kontakt med och inte heller vill att någon annan ska behöva göra. Boken var hyfsat spännande, kanske lite övertydlig men hade, som sagt, alldeles för många personer att hålla reda på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar