Våren

Varje år samma sak - samma längtan. Men även om våren dröjer så kommer ofelbart ljuset och de ljusa eftermiddagarna är härliga även när det blåser småspik.

I väntan på värmen bestämde vi oss för att åka till Isbladskärret på Djurgården och se hur det gick för hägrarna. Höll de på med bobygge?

Några hägrar såg vi inte men väl några andra små pippifåglar..

...och en och annan vårblomma...

...och så naturligtvis Yxmannen av Eric Grate. Om jag minns rätt sågs vi förra gången på Kungsholmen.

Sen var det skönt att ta båten tillbaka till stan.

På hemvägen stötte vi på vår gamle kompis "tänkaren" som vi kände igen fastän han vände oss ryggen.

Här sitter vi på båten och ser nöjda ut.

Kultur

Oj, så mycket kultur det har blivit nu ett tag. Nyss var vi på bio, förra veckan gick vi på konsert, i lördags blev det konst och den här veckan teater. Sen får man ju inte glömma mitt aktiva bridgespelande som också är en kulturyttringar - mer om det sen.

Eftersom våra musikaliska barnbarn har konserter ganska ofta blir det en hel del musik. Den här gången träffades halva släkten på Churchill för gemensam pubmiddag innan vi gick och lyssnade på den häftiga Carima Burana i Immanuelskyrkan.

Annars är det vår resa till Madrid i mitten av april som står i fokus. Vi förbereder oss varje vecka genom att lära oss om Spaniens kultur och samhälle. Tyvärr har vi inget ämne som heter spansk litteratur men en lärarvikarie höll en lektion om författaren Lorca samtidigt som det gavs en pjäs av honom på Dramaten.

Halva klassen träffades därför på Dramaten i torsdags och tittade på Yerma och fortsatte sen med gemensam tapasmiddag hos Spanjorskan.

Trots att Yerma varit gift i flera år har hon inte fått något barn. Alla hennes väninnor har fått barn men inte hon. Hon hade drabbats av ett öde värre än döden och detta på den konservativa spanska landsbygden långt innan man kunde få hjälp vid infertilitet. Jag tyckte uppsättningen av Yerma var gripande och det var inte svårt att leva sig in i den barnlösa kvinnas sorger och kval.

Efteråt smakade det utmärkt med tapas hos Spanjorskan.

Vackra värld, var är du

Sally Rooney (känd från serien "Normala människor") har skrivit den roliga och annorlunda boken "Vackra värld, var är du" som handlar om några irländska ungdomar under 30.

Vartannat kapitel är långa, välskrivna mejlväxlingar och vartannat är samtal eller sms mellan två personer. Boken är skriven med ett ungdomligt, fyndigt och kvickt språk där mycket handlar om sex.Tror aldrig jag läst en bok med så detaljerade sexskildringar. En av personerna uttrycker det så här: "När vi borde ha omfördelat världens resurser och gemensamt övergått till en hållbar ekonomisk modell brydde vi oss i stället om sex och vänskap."

Huvudpersoner är den framgångsrika men olyckliga Alice, hennes väninna Eileen och deras gemensamma vän Simon samt Felix som Alice träffat på Tinder.

I sina mejlkonversationerna blir båda tjejerna ofta filosofiska. Alice jämför till exempel sin kärlek till Jesus med den kärlek hon har till romanfigurer som Charles Swan i Prousts 'På spaning...'. 

"När jag begrundar Jesu liv och död känner jag mig berörd - det är allt. Men i verkligheten bryr jag mig bara om mig själv." - skriver Alice och fortsätter "Traditionella äktenskap slutade nästan alltid i ett misslyckande. Finns det något kvar att leva för när vi rivit ned all. Vad har vi nu? Ingenting." 

Det är en bok full med tankar om kommande och passerade katastrofer - som brosålderskollapsen (pratade vi om på min Romkurs). De tänker på vår världs och civilisations undergång och gör många oväntade jämförelser. 

Men de tänker också på lycka. Eileens bild av lycka är: Ett hus med blommor och träd runt om och en flod i närheten. Ett rum fullt med böcker. I huset ska det finnas nån som älskar henne och där ska hon ta hand om sina gamla föräldrar. Hon ska aldrig mer gå ombord på ett flygplan. Vad är detta om inte vår egen traditionella dröm om ett bra liv. Det liv de flesta av oss strävar efter. Tänk bara så härligt det skulle vara att ha en flod runt huskröken.

"Bättre att älska något än inget. Bättre att älska någon än ingen." - är devisen

Sen kommer de in på resonemang om skönhet där en bok kräver mer än en vacker bild. En bok kräver medkänsla och den kräver att man anstränga sig för att komma ihåg den så länge att man i alla fall kan sammanfatta den. (Om man inte som jag skriver ned stödanteckningat under läsningen).

Hur går det då för ungdomarna i denna fängslande bok? Med tanke på hur traditionella de trots allt ändå är, bör det inte vara svårt att gissa.

"Vackra värld var är du?" får en fyra på min fyragradiga skala. En annorlunda toppenbok men med för mycket tjat om kvinnors utseende, tyckte jag. 

När cirkeln träffades hemma hos en av deltagarna (där vi blev bjudna på soppa och andra godsaker) för att diskutera boken tyckte mina kamrater att den inte var värd mer än en trea - möjligen tre och en halv. Min fjärde stjärna har jag därför satt inom parentes.

Skagen

Våra bridgevänner har bott grannar med en f.d. trädgårdsmästare på Waldemarsudde och får av hen fyra inbjudningar varje gång det är vernissage på udden. I går fick vi hänga på.

Redan klockan elva träffades vi. Ville undvika den värsta trängseln så vi gick direkt till utställningen. När folk började strömma in till den officiella öppningen (som inbjudan avsåg) var vi klara och kunde gå till Ektorpet och äta våfflor. Men vem var det vi tittat på? Jo den här damens verk.

P S Krøyer; Konstnärens hustru

Marie Krøyer tillhörde målarkollektivet på Skagen i slutet av 1800-talet. En gång för lääänge läääänge sen läste jag "allt" om dessa målare. När det blev sommar och fint tog vi sen färjan från Göteborg till Danmark och åkte runt på norra Jylland för att insupa atmosfären.

Min favorit var inte Marie utan Sören Krøyer men nu var det fru Krøyers utställning vi besökte. Marie K utbildade dig till konstnär vid flera skolor, reste runt i Europa och hade två omtalade äktenskap. 

Flicka på ett fält

Hon slutade tidigt måla och ägnade sig i stället åt inredning framför allt av Alfvéngården i Tällberg där hon levde tillsammans med sin andre man Hugo Alfvén.

På det här dubbelporträttet har Marie och Sören målat varandra.

1903 målade Sören Krøyer
denna studie av Marie och Hugo Alfvén

Glasögon

Att kunna kompensera dålig syn med glasögon är något man är tacksam för varje dag. Sina glasögon ska man vara rädd om och behandla som sin bästa vän.

I somras tappade jag mina bästa "ögon" i plurret men hittade några gamla som fick duga så länge. Jag visste att jag skulle skaffa nya om ett tag. Betraktade de gamla som reserver och behandlade dom därefter med påföljd att jag råkade sätta mig på dom så hårt att skalmen bröts av.

Då började den långa jakten på reparatör.

• Första stället förde inte mitt märke.
• Andra hade märket med inte så gamla bågar.
• Tredje hänvisade till "Glasögonverkstan" men då skulle jag bli utan "ögon" i en vecka.
• Fjärde hänvisade till en guldsmed som borde kunna svetsa ihop brottet.
• Guldsmeden, på femte stället, kunde inte svetsa i "mitt" material utan hänvisade till en lasersvetsare.
• Lasersvetsaren var ledig men expediten tyckte jag kunde försöka med affären runt hörnet.
• På stälIe nummer sju, affären runt hörnet, fick jag detta trevliga svar: "Gå och ta en kopp kaffe så ska vi leta i vår 'skalmlåda'". En halvtimma senare var glasögonen fixade till det facila priset av 150 kr.

Jag fick offra en eftermiddag och vandra runt halva stan men det betalade sig - i dubbel bemärkelse eftersom lasersvets skulle kostat 700 kr. Sensmoralen blir "Ge inte upp! Fortsätt att leta om du behöver en ny glasögonskalm. Det kommer att löna dig".

En bra dag

En bra dag brukar börja med sovmorgon, sen frukost/lunch och så soffan. Jag är mycket förtjust i vår soffa och en riktigt bra dag måste jag få åtminstone någon timma där för att läsa, blogga och spela innan dan börjar "på riktigt".

Men sen måste det hända något. Den här dagen gav vi oss iväg in till stan vid tvåtiden - hade bokat biljetter på Filip och Fredriks film "Den sista resan".

"Den sista resan" var en kärleksfull film om en åldrande pappa. Filip vill inte ta till sig att hans pappa blivit gammal och svag. Han vill ruska om honom så att han får tillbaka livsgnistan. Det ska han göra med en gemensam resa genom Europa till friheten i det Frankrike båda älskar. 

Filip gör vad han kan för att glädja sin pappa. Han visar respekt men han inser inte hur svag pappan blivit. Den sista resan till Frankrike blev en upplevelse utöver det vanliga för såväl pappa Lars som för Filip och Fredrik men även för oss som tittade på filmen. Mycket bra - rolig och sorglig.

Men dan var inte slut när filmen var slut för då väntade bord och paella hos Spanjorskan - måste ju förbereda vår kommande resa till Madrid i april.

En riktigt bra dag måste också innefatta en stund i TV-fåtöljen och väl hemma hann vi klämma ett avsnitt av Shetland innan det var dags att återvända till den plats där den perfekta dagen började - sängen (och en tyvärr sömnlös natt men man kan ju inte ha det bra jämnt).

Snabbköp

Det är sällan, om nånsin, som man idag hör någon säga att dom ska gå till snabbköpet och handla. På 50-talet sa man det jämt.

 

När vi 1954 flyttade från Annedal till Västra Frölunda fick vi två snabbköpsaffärer på vår nya gata (idag finns ingen kvar). Min mamma hade i början lite svårt att förlika sig med att man kallade självbetjäningsaffärer för snabbköp. Hon tyckte inte man kunde kalla en affär för snabb när man fick stå i långa köer för att betala.

När och hur skapades då begreppet snabbköpet?

I Google får man detta svar: "Sveriges första självbetjäningsbutik öppnades 19 juni 1941 på Odengatan 31. Namnet ”Snabbköp” kom till genom en pristävling. Krigsårens varubrist medförde att det dröjde till efter krigsslutet och 1947 innan det riktiga snabbköpskonceptet kunde öppnas."

Trots att Snabbköp idag är ett dött begrepp finns det fortfarande ett Snabbköp kvar i Gröndal.

Dit gick vi i söndags men inte för att handla utan för att lyssna på jazz och äta soppa. Det enda som finns kvar av snabbköpet är nämligen namnet och lokalen.

Det är så trevligt med en samlingslokal nästan i centrum, där de ordnar konserter en gång i månaden. Bra att de låtit lokalen behålla sitt gamla namn.

Fortfarande ljust när vi gick hem