Konsten att förlåta

I går hade jag en riktig filmdag. Först gick jag och en kamrat från Birkagården på bio och såg Almodovars nya film Julieta, sen satte jag mig framför TVn och tittade på Jean Penns film "Into the Wild", som jag tidigare hade spelat in. Båda filmerna var mycket bra och båda hade samma tema - hur svårt det är att förlåta föräldrar som svikit.

 

Julieta var en vacker film - intressant och fängslande. Alldeles i början visas en interiörbild med ett stort konstverk av Lucian Freud. Lucian Freud som vi ägnat en dubbellektion åt på Birkagården och som är barnbarn till den store Sigmund - en hint om filmens tema. Roligt att jag kände igen konstverket som nog inte hade hamnat där av en slump. Det är svårt att beskriva en film utan att avslöja för mycket av handlingen men den hade ett mor/dotter-tema. Dottern kände sig sviken av sin mor och kunde inte förlåta henne. Filmen ville visa hur mycket lidande det skapar när den som "svikit" bestraffas genom att bli övergiven av sitt barn. Man hade alltså valt att se livet ur den svikandes synvinkel, vilket jag gillade.

Den andra filmen "Into the Wild" handlade också om ett svek som var svårt att förlåta. I "Into the Wild" ger sig den svikne sonen iväg - han lämnar föräldrarna och ger sig ut på luffen med målet att kunna leva i Alaska. Här får vi alltså följa den person som blivit sviken och hans sätt att bearbeta sina känslor och indirekt också bestraffa sina föräldrar. Filmen baserar sig på en verklig historia och de anteckningar som Christopher McCandless gjorde under sin äventyrliga resa. Han åker från norr till söder i USA och vi får se olika miljöer och människor av skiftande slag. Mycket fängslande film.

Konstigt att jag samma dag, och av en slump, råkade se två filmer med samma tema, belyst från två håll. Alla gör fel och summan av kardemumman är att man måste lära sig förlåta eller i alla fall acceptera även om det ibland kanske måste komma till en brytning innan såren kan läka.