Eskil

Eskil är Karl-Astrids och Bernhards lille son - som dom har längtat efter honom. Tänk att efter nio missfall äntligen få hålla sitt barn i famnen. Vad spelar det då för roll om han är "vit eller svart" - han är ju deras barn och han lever.

Karl-Astrid är 41 år när pojken föds och hon vet att risken att inte få ett "friskt" barn är större för henne än för en ung mamma. Men hon vet också att Eskil är hennes barn och att han kommer att få det bra hos dom, mycket bätte än på den institution dit både barnmorska och läkare vill skicka mongolida barn (som man sa på 50-talet).

Jag beundrar Karl-Astrid, som har mod att sätta sig upp mot överheten - att gå emot både läkarens och barnmorskans råd, att stå på sig, att följa sina känslor. Detta vågade hon göra på 50-talet när auktoritetstron var mycket större än den är idag.

Det är svårare för pappa Bernard. Han klarar inte att knyta an till sin lille gosse, som ju inte är den son han längtat efter, inte den son som en gång ska ta över gården.

Eskil är tillägnad GLPs dotter Märta

Gunilla Linn Perssons bok "Eskil, riddaren av syrénbersån" är en av de bästa böcker jag läst på länge. Så fin och så engagerande. Dessutom är den välskriven, lättläst och har ett budskap. Språket är enkelt men passar människorna som befolkar boken.

Karl-Astrid skämmer bort sin älskade unge. Det bästa han vet är våfflor. När han vill ha det gräddar mamma Karl-Astrid

"Farmor Bocuses våfflor". 

Till smeten tar hon 

250 g mjöl, 

en fjärdedels liter gräddmjölk, 

en matsked socker och en nypa salt,

två matskedar kallt vatten 

två ägg

etthundrafemtio gram smör och 

två äggvitor.

Hon blandar mjöl, gräddmjölk, socker, salt och vatten till en jämn smet. Vispar ned ägg, äggulor och det smälta avsvalnade smör i smeten. Slutligen vispar hon äggvitorna till hårt skum och rör försiktigt ned dom. Gräddar och pudrar med florsocker.

Dessa våfflor är det bästa Eskil vet men han vill gärna ha mammas "ylt" också. När vi träffades på Eketorpet, för att prata om Eskil (och Muminpappans memoarer), beställde jag naturligtvis kaffe och våfflor - precis som Eskil skulle gjort.