Vi bara förbereder oss

Dottern och hennes man skulle fira sin "gemensamma" 100-års dag med stor fest - närmare 100 personer skulle bjudas in. Lokal skulle bokas, inbjudningar skickas ut, mat bestämmas, serveringspersonal angageras och så skulle ju gästerna underhållas. På min lott föll att fixa dukningen.

Tog min uppgift på största allvar. Började med att leta fina festbordsdukningar på "nätet".

På Waldemarsudde hämtade jag inspiration till blombukett.

Sen valde jag papper till placeringskorten med stor omsorg. 

Maken köpte en "skärmaskin" och skar till alla kort och menyer. Jag köpte hem kalligrafipenna och skrev med min finaste handstil ett namn på varje kort. 

Skrivstil eller textning?

Att skriva menyerna för hand (som jag tänkt från början) var ogörligt. De blev betydligt mer lättlästa när maken tog sig an uppgiften.

Sex klasskamrater till ett av barnbarnen skulle sköta serveringen och jag gjorde förslag på arbetsschema. Vis av erfarenhet från gamla 50-års kalas visste jag att de måste vara såväl detaljerade som repeterade.

Slutligen bestämdes det att vi skulle ha vita dukar, vita servetter, rosa placeringskort och menyer samt vårbuketter på borden.

Dagen före den stora dagen hämtade vi servetterna och "vek" hela kvällen åt solfjädrar.

Klockan ringde tidigt på "100-års dagen". Trodde jag skulle fixa dukningen på två timmar för att sen kunna åka hem, vila och göra mig kvällsfin. Skulle ha samma klänning som "alltid" - den jag fixade till till en annan fest genom att sy in en kil i sidan.

Inte så festligt!

Börjar ta form

Efter fyra timmar var jag ett vrak. Trots att allt inte var klart åkte jag ändå hem och vilade mig. För min del återstod bara att arrangera blommorna - 24 små buketter går fort att ordna när blommorna är plockade.

Sen var allt allt klart.

Festen kan börja!